Georgian Waters, Stampen
Betyg: 4
Efter att ha blivit ombedd att lyssna på en låt av ännu så länge osignerade Georgian Waters (och exalterats över likheterna med Siouxsie and the Banshees) begav jag mig till Stampen för att ta reda på vilken klass det uppstickande Stockholmsbandet faktiskt höll live. De höll hög och, trots sin unga ålder, redan internationell klass. Men en känsla för medryckande, arenafyllande melodier och en förkärlek till 90-talets brittiska indiekultur har de redan ett vässat uttryck som jag tror musiksverige kommer ha svårt att värja sig mot.
Den låten jag tyckte bäst om var Caroline, där de drivande gitarrerna i kombination med sångaren Erik Smidviks desperata röst verkligen skapade den känsla av vitalitet som jag så ofta saknar hos svenska indieband. Jag frågar mig själv: Hur långt kan Georgian Waters gå när de redan i ett så här tidigt skede tycks göra alla rätt?