Spagettioperan Regina
Grand Finale
Torsdag 9 februari
I veckan blev det äntligen tillfälle att göra ett besök på Spagettioperan Regina på Drottninggatan i kungliga huvudstaden. Det är ett besök som jag länge har försökt att planera in men fram tills nu har jag inte fått logistiken att fungera och det beror delvis på att de inte spelar föreställningar alla veckans dagar.
Antingen är jag i stan i samband med ett veckoslut och då är det oftast redan inplanerat föreställningar på något av stans operahus eller andra ställen där operaföreställningar ges eller också är jag där de första dagarna av veckan. Den omständigheten att jag hade kunnat ta natttåget hem en kväll har aldrig varit ett riktigt lockande alternativ, men den här torsdagen blev det så och det var ingen riktig bra upplevelse. Detta beror på omständigheter som bara SJ kan lastas för och jag har försökt få dem att förstå det olämpliga i att ta elströmmen mitt i natten, eftersom det innebär att min sovmaskin, CPAP, genast slutar att fungera.
Det enda konkreta svaret som jag har fått fick jag av en kvinnlig tågkondukör som ansåg att jag borde överväga att avstå från att åka med SJ:s nattåg för SJ kunde absolut inte ändra på sina rutiner.
Nu blev det emellertid nödvändigt att fatta beslutet om ett besök, eftersom Spagettioperan lägger ner sin nuvarande verksamhet den siste mars 2012.
Alltså tillbringade jag torsdagskvällen på Spagettioperan Regina. Egentligen var jag mest road av att se en operaföreställning där, men det var ju inte möjligt nu eftersom de kör med ett program som har titeln Grande Finale och det innebär att haandlingen är förlagt i ett central-sydeuoropeiskt café i sekelskiftet i början av 1900-talet och i sällskap med konstnärerna ToulouseLautrec och Gustaf Klimt.
Det bjöds på sånginslag som spänner alltifrån gudomlig barockmusik av G F Händel och över till verk av Donizetti, Puccini, Rossini, Strauss och Satie till Leonard Bernstein, Oskar Hammerstein och vår egna Benny Andersson och Björn Ulvaeus .
Sånginslagen var fördelade i tre grupper, förrätts- och varmrättsakt och en efterrättsakt samt med en kaffepaus mellan de olika akterna.
Medverkande sångare denna torsdagskväll var sopranerna Henriette Indahl-Backman och Charlotta Huldt-Ramberg, mezzosopranen Eva Marklund, Mattias Nilsson, baryton och tenoren Ulric Björklund. Kapellmästare var Majsan Dahling och som konferencier fungerade Hans Ramberg som tillika till vardags är vd för hela baletten.
Presentationen skötte han med den äran och inte helt utan humor, som både jag och flera andra uppskattade.
Sammanlagt fick vi uppleva ett tjugotal sånger och arior och överlag var det en del kända och en del mindre kända och som vanligt så gillade publiken de tre kända tenorariorna från Rigoletto, Madama Butterfly och Turandot och min favorit blev utan tvekan Pinkertons aria ”Bimba dagli occhi ” från Madama Butterfly, en aria som ju är känd inte minst från Folkoperans uppsättning av den tidigare nämnda operan.
Mina absoluta favoritnummer var tersetten från Richard Strauss ”Rosenkavaljeren” och Erik Satie´s ”Je te veux” ett nummer som jag aldrig tidigare har lyssnat på. Jag blev helt betagen av detta, trots att jag inte begrepp ett enda ord av texten.
I övrigt var det ett väl sammansatt program och utöver de tidigare nämna ariorna så uppskattade jag särskilt ”Son nata lagrimar” ur G F Händels ”Julius Caesar” som jag upplevde på premiärföreställningen kvällen före. Mattias Nilsson sjöng ett par nummer som jag blev imponerad av bl.a. det som jag skulle kalla för ”tallriksnumret”.
Sammanfattningsvis så var det en väl sammansatt och trevlig kväll, men jag kan inte rekommendera någon att gå ensam dit utan det blir säkert mycket trevligare och roligare om man är minst två tillsammans och det är lite synd att Spagettioperan regina inte har möjlighet att fortsätta sin verksamhet, men sådana är verkligheten tyvärr i dagens kultursverige. Kultur får inte kosta något och helst skall verksamheten helt bekostas av besökarnas jobbskatteavdrag.
Här kan du läsa mer om Spagettioperan Regina på deras hemsida.
Här kan du läsa mer om Spagettioperan i ett inlägg på Teatermagasinet