Bild: Mats Bäcker
Premiär på Orfeus och Eurydike på GöteborgsOperan 8/2 2014
Musik: Christoph Willibald Gluck|Libretto: Ranieri de Calzabigi
I år firas C W Gluck´s 300 års jubileum och på GöteborgsOperan gör man det med att dels ge en Gluckopera för första gången – Orfeus och Eurydike dels i en annan version än den vanliga, nämligen Parma-versionen. Det är en för mig helt okänd version, men det gör ju bara operabesöket än mer intressant för visst är det roligt att uppleva något nytt i operahusens traditionella repertoarval!
Orfeus och Eurydike årets första operapremiär på GöteborgsOperan och det blev en imponerande upplevelse med sång i absolut världsklass, men det var inte bara de tre solisterna som svarade för en sånguppvisning av högsta klass utan mitt omdöme gäller också operakörens insatser.
Det var lika mycket en scenisk som en musikalisk upplevelse och att det skulle bli en scenisk eller kanske är scenografisk upplevelse är ett mer korrekt uttryck, var jag klar över så fort jag såg att Lars-Åke Thessman var ansvarig för scenografin. Men också ljusdesign, som ju är särskilt viktigt i just detta verk, lämnade inget i övrigt att önska. Lägg till detta eleganta och intressanta kostymer och mer än halva segern är vunnen.
Det var den engelske dirigenten Lawrence Cummings som ledde orkestern och det gjorde han som vanligt på ett ypperligt sätt även om jag upplevde att orkestern gick barock och det här är ju ingen barockopera. Det var utöver allting annat också en mycket fin ljudupplevelse där jag uppfattade det som att delar av orkestern satt någonstans på de högra balkongerna.
Sceniskt var det också en annorlunda upplevelse än jag minns från tidigare föreställningar särskilt med tanke på att paret knappt hade firat färdigt bröllopsfesten innan Eurydike var borta ur den sångliga hanteringen dvs död.
Kanske beror detta på att Parma-uppsättningen skiljer sig från den version som vanligen ges, nämligen Wien-versionen. Samtidigt kan det ju konstateras att verket finns i olika versioner och framförallt med olika rösttyper. Det gjorde ju inte så mycket eftersom vi i stället fick njuta av Orfeus klagan och inte minst körens insatser innan vi fördes vidare till underjorden och småningom de saliga ängarna.
Väl där nere fick vi först av alla återse Eurydike, som tycktes ha anpassat sig väl till de rådande omständigheterna. Ett tiotal dansare gjorde det hela högst begripligt, men så kanske vi inte upplever det när det småningom är dags att vandra vidare? Men en vacker och öm upplevelse förmedlades till publiken.
På väg upp från Hades är det dags för Eurydike att ge uttryck för sin förtvivlan och få bekräftelse på att Orfeus fortfarande älskar henne, men detta behov av bekräftelse och igenkännande leder fram till att Eurydike dör än en gång. Sceniskt upplevde jag detta som att historian började om från början igen…
Oavsett om jag tolkar föreställningen rätt eller ej så var det alltså en mycket fin musikalisk höjdpunkt med sång i världsklass och musik med hög igenkännings faktor.Det är en operaupplevelse som jag tycker att alla skall försöka ta del av och det gäller särskilt om detta är det första operabesöket. Föreställningen varar 1 timme och tjugo minuter och är därför särskilt lämpligt för en förstagångsbesökare, men givetvis också oss övriga.
Recensioner
Produktionsteam
Dirigent: Lawrence Cummings
Regi: David Radok
Scenografi: Lars-Åke Thessman
Kostymdesign: Karin Erskine
Ljusdesign: Torkel Blomkvist
Koreografi: Håkan Mayer
Solister
Orfeus: Katarina Karnéus
Eurydike: Kerstin Avemo
Amor: Mia Karlsson
Dansare: Ulriqa Fernqvist,Barbro Carelius Hallgren, Gustaf Jönsson, Morgan Karlsson, Susanna Knutas, Monica Milocco, Lina Räftegård, Sara Suneson, Peter Svenzon, Bo Westerholm