Pieter Hugo: This Must Be the Place
30 augusti – 24 november 2013
Pieter Hugo, född i Kapstaden 1976, växte upp i ett Sydafrika präglat av apartheid. Något som skildras i utställningen This Must Be the Place – som går upp på Fotografiska den 30 augusti och pågår till och med den 24 november – där verk från hela hans karriär presenteras. Det är en så kallad ”early mid-career retrospective” uppdelad i ett antal serier, och det första vi möts av är en serie betitlad Nollywood från 2008-2009 där han undersöker världens tredje största filmindustri som ligger i Nigeria där det årligen spelas in mellan 500 och 1000. Dessa filmer bygger på en hundraårig muntlig tradition och tar ofta upp teman som romantik, trolldom, mutor och prostitution. En värld där vardag och fantasi flyter ihop med varandra.
Hugos första egna projekt Looking Aside påbörjades 2003 och utgörs av ett antal porträtt vars syfte är att göra så att vi som betraktare känner oss obekväma; vi ser till exempel bilder på personer med albinism samt blinda och äldre människor, men hans mest uppmärksammade projekt är The Hyena & Other Men som genomfördes 2005-2007 där han följer en grupp gatuartister som reser runt i Nigerias städer med tama hyenor, ormar och apor i hopp om att tjäna pengar.
Ett av hans senaste projekt There’s a Place in Hell for Me and My Friends, för övrigt döpt efter en Morrissey-låt, utgörs av en serie svartvita porträtt på såväl honom själv som vänner och bekanta bosatta i Sydafrika, dessa porträtt har genomgått digital redigering så att det inte längre går att klassificera någon som enbart ”svart” eller ”vit”. Hudtonerna sträcker sig över ett bredare spektrum och innefattar snarare alla färger. Människors likhet är något som genomsyrar hela utställningen.
– Min far gav mig en kamera i födelsedagspresent när jag fyllde tolv år och kameran blev en ursäkt för att engagera sig i vad som var ett mycket problematiskt och riskfyllt samhälle, berättar Pieter Hugo på plats i Stockholm under en pressvisning av utställningen.
– Sydafrika befann sig mitt i en övergångsperiod. Det var turbulent, så vad jag försökte göra på den tiden var att komma underfund med vart jag passade in i denna ekvation. Tjugofem år senare är det fortfarande vad jag försöker göra. Den där första impulsen som en gång väckte mitt intresse för fotografering är fortfarande densamma. Naturligtvis har min förståelse för dynamiken och mediet utvecklats sedan dess. Kom ihåg att det pågick en kulturell bojkott i Sydafrika under hela min uppväxt. Det fanns ingen internationell musik tillgänglig, om du ville ha ett U2-album så fick du be kompisar att kopiera sina kassettband. Så isolerat var det. Fotografering i Sydafrika hade två roller under den perioden; det första var att informera resten av världen om vad som pågick i landet, det andra var att främja rasmotsättningarna. Det var de skolorna jag växte upp med.