Evolution
Betyg: 3
Visas på Stockholms filmfestival
Som första kvinnliga regissör belönades Lucile Hadžihalilović med en Bronshäst på Stockholms filmfestival för sin långfilmsdebut Innocence. Nu är hon tillbaka, ett decennium senare. I denna existentiella science fiction bygger hon minst lika mästerligt upp mystiken, men hon ställer också krav på tittaren. Faktum är nog att Evolution ställer fler frågor än den besvarar. En av dessa är: Vart är alla män?
Könet får en betydande roll i den fransk-bosniska regissörens berättande. På Innocence var det flickor som fraktades i kistor till ett avspärrat internat där de fick lära sig dansa balett; nu är det pojkar som tillsammans med vuxna kvinnor befolkar en enslig ö. Tioåriga Nicolas är en av dessa pojkar. Vi får följa hans vardag från det att han hittar ett lik i vattnet, till att han behandlas på sjukhus, får en mörk vätska injicerad i magen, och kommer på de vuxna kvinnorna utföra konstiga sexritualer på nätterna.
Temat i båda hennes filmer tycks vara barn under förändring som inte lyder de vuxnas order. Kanske är det jag som läser in för mycket, fast då vi aldrig får någon logisk förklaring till vad som ligger bakom de vuxnas tankesätt – de tas bara som givna – blir detta tema snarare en kafkaesk metafor för att trotsa samhällets handbojor. Men det finns också en subtil sexuell laddning, jag kommer ofta att tänka på känslan i den tjeckoslovakiska new wave-filmen Valerie and Her Week of Wonders. Ytterligare ett element som imponerar är det stilistiska bildspråket, som pendlar mellan det detaljrika och det poetiska. Till exempel laddas sjöstjärnorna i filmen med en närmast poetisk innebörd.
Hadžihalilović har heller inget problem att sänka tempot. Således finns det gott om utrymme för egna reflektioner. Det låga tempot i kombination med de smått apatiska dialogerna skapar en nerv där det hela tiden känns som att något fasansfullt skulle kunna hända. Vill du ha en film som väcker många tankar är Evolution ett perfekt val.