Snabb ändring av presstödet ska rädda lokaljournalistiken, är rubriken på en debattartikeln i DN av Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister (MP).
Förutom extrema marknadsliberaler är nog de flesta medvetna om att medier är viktiga – och det är bra med mer än en redaktionell produkt på en ort.
Att traditionella medier har en hård tid i konkurrens med Internet, det vet vi. Men ännu svårare för journalistiken är det med de kommersiella krav som många ägare har och åldersdiskrimineringen som de flesta stora redaktioner utövar. Eftersom ingen större redaktion anställer någon journalist som fyllt 40 blir bevakningen därefter. Och då minskar intresset att följa den redaktionella produktens alster – eftersom den bara bevakar världen och samhället utifrån vad som intresserad en person mellan 18-28 år. Lite hårddraget av mig, men inte desto mindre sant. Fråga vilken chef som helst på Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet om de skulle anställa någon journalist som fyllt 40 år – och för att få sommarvikariat är kravet ofta att inte ha fyllt 30.
Journalistiken, när den fungerar bra, är en viktig del i samhället: den granskar makthavare och den avslöjar skandaler och korruption. Den deltar i den offentliga debatten och vågar utmana gamla tankemönster, den lyfter fram viktiga diskussioner och den ger svaga grupper röst. Tyvärr har de kommersiella kraven från ägarna i förening med åldersdiskrimineringen skapat redaktioner idag som hellre skriver om prinsar och prinsessor och andra kändisar och bantningsmetoder än rapporterar om problem i världen och i samhället. För att inte nämna att de aldrig tar upp problemet med att Sverige är världens mest åldersdiskriminerande land.
Med detta till bakgrund funderar jag på det kulturministern skrivit i debattartikeln om lokaljournalistiken och presstödet. Där finns inget som på något sätt kommer att ändra åldersdiskrimineringen.
Kommer de nya riktlinjerna att främja lokaljournalistiken då? Njae … reglerna verkar till stor del fortfarande bygga på det traditionella och nu kanske på utdöende sättet att tillägna sig medier.
Under punkt 1 står lite snyggt:
En viktig anledning till att presstödet inte används fullt ut i dag är att stödet i första hand beräknas på den tryckta upplagan av tidningen. När den tryckta upplagan minskar så reduceras också stödet. De tidningar som då hittar nya läsarintäkter gynnas inte av detta.
Vad tänker sig då kulturministern ska vara medicinen för detta? Egentligen ingenting mer än en smärre halvmesyr:
Villkoret om andel abonnerad upplaga lättas. Regelverkets krav på att totalupplagan för medel- och högfrekventa tidningar ”huvudsakligen” ska vara abonnerad lättas så att dess totalupplaga endast till ”övervägande del”. Detta innebär i praktiken att kravet sänks från dagens 70 procent till 51 procent ska vara abonnerad.
Många orter saknar idag en traditionell lokaltidning, däremot har det på några håll poppat upp intressanta alternativ i form av nätbaserade lokala nyhetsbevakare. Det borde en framtidsinriktad regering ta fasta på.
En redaktionell produkt borde kunna vara till hundra procent nätbaserad och ändå kunna få presstöd och var ett alternativ för lokaljournalistiken.
Om journalistiken nödvändigtvis måste förpackas i tryckt form kräver det kapitalstarka ägare. Vill vi ha en framtid där inte bara de rikas röster kan göra sig hörda? Det är dags att våga ta klivet ut i den digitala världen, fru kulturminister. Kulturministerns förslag till nytt presstöd är fortfarande krampaktigt bundet vid att tidningsägare måste vara kapitalstarka
——-
Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 20