Explosion! Måleri som handling
2 juni – 9 september 2012
Moderna museet i Stockholm
Moderna Museets stora sommarutställning Explosion! Måleri som handling, är sevärd av många anledningar.
Jag tror att det är en möjlighet att se ett antal verk som inte kommer att visas i Sverige igen på mycket länge, om någonsin.
Utställningen handlar om ett alternativt sätt att tänka kring konst i allmänhet och kring måleri i synnerhet, ett tankesätt som fick stor spridning under efterkrigstiden. Konstbegrepp som ”happenings”,” performance” och ”konceptkonst” myntades och måleriets performativa aspekter lyftes fram. I utställningen visas fyra välkända målningar av Jackson Pollock, tillkomna under åren 1947-1949 och utförda i hans berömda dropp-måleriteknik där han i cirkelrörelser med en pensel kastar ut färg över en duk på golvet. Från MoMA har dessutom två Yves Klein-målningar utlånats, i den för Yves Klein så utmärkande blåa färgtonen. De två målningarna är exempel på hans målningar framställda genom kroppsavtryck, där han målade på sina modeller för att sedan låta dessa lägga sig på duken och skapa ett slags nytt modellmåleri.
För Pollock, Klein och många av de andra konstnärerna som deltar i utställningen blev tillkomsten av verket lika viktigt som verket i sig. I Kleins fall var tillkomstsprocessen med de blåmålade modellerna ett performance, med en inbjuden publik. Hans Namuths svartvita film som skildrar hur Pollock arbetar med en av sina stora målningar som i trans anses idag vara ikonisk. Kanske är det idag främst de dokumenterade arbetsmetoderna som är de huvudsakliga konstverken?
Utställningen påminner om att det finns många olika sätt att måla på. En personlig favorit är Niki de Saint Palles verk där hon i ett tjockt lager gips har murat in färgburkar i en stor gipsplatta och sedan beskjutit tavlan så att färgen forsar. Jag imponeras som alltid av detta verk och tänker att ingen av de övriga har lyckats komma i närheten av samma brutalitet. Många verk i utställningen är betydligt mindre våldsamma och iögonfallande. Så är exempelvis fallet med Yoko Onos försynta instruktioner, riktade till vem som helst att följa och på så vis själv vara aktiv i ett konceptuellt konstverk.
Jag upplever utställningen som historisk, då den skildrar tankar starkt förknippade med en särskild tid. Verken i utställningen är dock hämtade från 1940-talet till idag och visar flera exempel på nyproduktion. De äldre verken har ett självklart skimmer av nostalgi över sig och på något vis får de samtida verken också det. Oavsett tillkomstår kan jag inte låta bli att koppla företeelsen till någonting som varit och som är fint att blicka tillbaka på.
Moderna Museet har i och med denna utställning satt upp ett ambitiöst utställningsprogram med ett flertal performancetillfällen. Alla dessa programpunkter och tillfälliga konstupplevelser förstärker känslan av att flyttas bakåt i tiden och dras med av den entusiasm som dessa konstnärer måste ha känt. Känslan av att allt är möjligt och att vem som helst kan vara en konstnär smittar av sig.
Text: Sigrid Abenius
Lynda Benglis målar ett golv med 152 liter latexfärg, 1969
© Henry Groskinsky/Time & Life Pictures/Getty Images/ALL OVER PRESS.
Janine Antoni
Documentation of the performance Loving Care 1993
© Courtesy of the artist and Luhring Augustine, New York. Foto: Prudence Cumming Associates
Relaterat: DN på stan och Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Moderna museet, konst, Explosion