Artist: Foals
Titel: Holy Fire
Betyg: 3
Efter att ha blivit hela Storbritanniens älsklingar med sitt Mercury-nominerade andragiv Total Life Forever från 2010 är nu Oxford-bandet Foals tillbaka med sitt ”svåra tredje album”. Debuten med Antidotes från 2008 dök ju åtminstone delvis upp ur postpunk-återuppståndelsens och band som Bloc Partys kölvatten, på Total Life Forever fanns det fortfarande några post-punkiga kvarlevor, men nu tar de istället – med god hjälp av Flood och Alan Moulders luftiga och atmosfäriska produktioner – ett steg mot de stora arenorna. Tänk U2 eller Coldplay, fast Foals.
Vissa låtar, såsom Everytime och Bad Habit, skulle med sina rytmiska funkgitarrer ha passat in på Total Life Forever, men överlag känns det som att bandet öppnat upp för nya intryck att smyga sig in i deras musik. Den halv-instrumentala öppningen med Prelude visar till exempel på en tyngre och lite mer ambitiös riktning medan efterföljande Inhaler någonstans mitt i låten tar en vändning åt grunge-hållet och Yannis Philippakis sångstil börjar påminna om Greg Dullis. Men misströsta inte, sedan kommer My Number som är poppigare än något annat spår på albumet. Det är helt omöjligt att inte komma på sig själv med ett leende på läpparna. Även efterföljande Bad Habit och Everytime är refrängstarka – i synnerhet den förstnämnda är med sitt melodiska mellanspel följt av en ännu kraftigare refräng en höjdpunkt. Providence är en annan låt som kretsar kring en suggestiv uppbyggnad och ett närmast psykedelsikt crescendo, men albumets starkaste spår är nog Out of the Woods med sin luftiga produktion och drömlika känsla. På det hela taget är Holy Fire ett ambitiöst album, men jag saknar lite av udden från föregångarna.
Bästa spår: My Number, Bad Habit, Out of the Woods