Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Nu är det bara de tre största smällkaramellerna kvar av vår adventskalender. Idag har turen kommit till Sleigh Bells som i somras var de en av höjdpunkterna på Stay Out West – då fick vi träffa duon för en intervju som du kan läsa här.
I januari återvänder de till Sverige för en spelning på Debaser som du inte vill missa.
Sleigh Bells är en musikerduo från Brooklyn bestående av låtskrivaren Derek E. Miller och sångerskan Alexis Krauss.
Deras debutalbum Treats som släpptes tidigare i år hyllades av Pitchfork och de hamnade på plats fyra på NME:s lista över årets bästa band.
Innan de blev signade av M.I.A.s skivbolag N.E.E.T. Recordings var de nästintill okända men i höst åker de på turné med LCD Soundsystem.
Deras första spelning i Sverige skedde på Way Out West och Kulturbloggen fick träffa både Derek och Alexis för en intervju.
Hur träffades ni två?
Alexis: Min mamma träffade Derek på en middag där han jobbade som kypare i juli 2008. De kommer båda ursprungligen från Florida, så det var på det sättet de började prata. Derek berättade för min mamma att han höll på med ett musikprojekt och var på jakt efter en sångare och min mamma gjorde det mest mammiga hon kunde göra och föreslog att han skulle höra av sig till mig. Han fick min mailadress och det visade sig att vi bodde i samma kvarter i Brooklyn.
Hade ni samma musiksmak?
Alexis: Inte samma men vi hade mycket gemensamt. Popmusik från 50- och 60-talet. Soul, motown och hip hop med starka rytmer. Det är bara att kolla på banden som spelar här på Way Out West. M.I.A., The xx och LCD Soundsystem är alla fantastiska.
När bestämde ni er för att starta Sleigh Bells?
Derek: Innan jag lärde känna Alexis. Sedan urminnes tider. I början var det instrumentalt och inte särskilt bra men det förändrades när jag lärde känna Alexis.
Alexis: Under förra sommaren skrev Derek material samtidigt som jag hade en heltidsanställning som lärare. När vi väl gick in i studion var skivan i stort sett redan klar.
Ni är signade till M.I.A.s skivbolag N.E.E.T. Recordings. Hur upptäckte hon er?
Alexis: Det var en vän till henne som hade hört oss på en blogg. M.I.A. mailade dirkekt till oss och det var det sista vi hade förväntat oss.
Derek: Hon är fantastisk.
Hur känns det att ert rykte har spridit sig så snabbt över nätet att ni nu kan spela på festivaler som Way Out West?
Alexis: Vi är väldigt glada över att få komma hit och spela och tacksamma för vad som hänt.
Hur skulle ni beskriva er musik?
Derek: Det är jag som har skrivit det mesta av Treats men i framtiden kommer vi nog att arbeta mer tillsammans. Musiken är tung och högljudd med mycket volym. Vår inspiration är framför allt annan musik. Jag har varit besatt av att skriva låtar sedan jag var ett barn.
Foton av Linnea Amling
Jens Lekman
Betyg: 3
Den före detta göteborgsbon som numera bor i Melbourne var ett trevligt startskott på en trevlig festival. Han blandade nytt material med klassiker som Black Cab (som han tillägnade sig själv som ung) och The Opposite of Hallelujah.
Egentligen tror jag Jens Lekman passar bättre på lite mindre och intimare scener, som när han spelade på Hornstull Strand några dagar tidigare.
En sak jag beundrar med Lekman är hur hans röst på något sätt låter lite tyst och bräcklig samtidigt som den har en otrolig styrka och tonsäkerhet vilket han framför allt visade i nya låten The End of the World is Bigger Than Love.
Så här tyckte aftonbladet.
Paul Weller
Betyg: 3
En legend på besök. The Modfather är fortfarande en stilikon.
Pretty Green, som Liam Gallgher har döpt sin klädbutik efter, men framför allt den elektriska versionen av That’s Entertainment. Låtarna från tiden i The Jam är självklara höjdpunkter även om det nya materialet inte är helt fel.
Titelspåret från senaste skivan Wake up the Nation, som ju faktiskt nominerats till det prestigefyllda Mercury-priset, är betydligt bättre live än på skiva.
Läs vidare här.
The Soundtrack of Our Lives
Betyg: 3
Ebbots scennärvaro är gudomlig och vissa låtar, typ The Ego Delusion, passade perfekt tillsammans med Göteborgs symfoniorkester. Tyvärr fick vi inget finbesök av Noel Gallagher.
Göteborgs symfoniorkester, som förra året spelade ihop med Antony and the Johnsons, är alltid fantastiska.
The National
Betyg: 1
Utan tvekan festivalens blekaste ögonblick. The National framstår som ett talanglöst Interpol. Det värsta är att deras senaste skiva High Violet faktiskt var briljant.
På något sätt når inte låtar som Bloodbuzz Ohio och Terrible Love inte upp till sin fulla potential. Det är nästan så att man vill skära sig. Inte för att musiken är särskilt deprimerande, bara fruktansvärt tråkig.
Iggy Pop
Betyg: 4
Showen var väl i det närmaste identisk med spelningen på Sonisphere en vecka tidigare. Den största skillnaden var att det inte regnade.
Jag frågar mig hur den karismatiske 63-åringen kan vara så full av energi när det känns som ett mirakel att han fortfarande kan gå på scenen.
Inledningen med Raw Power är just råstyrka och det dröjer inte länge innan han slänger av sig västen och hoppar runt i bar överkropp.
Konsertens höjdpunkt är I Wanna Be Your Dog men jag börjar sakna låtarna från solokarriären. Hur grymt hade det inte varit att se The Stooges spela typ The Passenger?
MIA
Av det jag såg var det fantastiskt och fullt drag i publiken. Konserten började med säkert en kvart av instrumental musik innan den färgstarka sångerskan till det oändliga publikhavets förtjusning kom in på scenen och sjung Galang. Strax därefter var jag tvungen att smita iväg och göra en intervju.
Så här skrev aftonbladet om spelningen.
Sleigh Bells
Betyg: 5
01:45 är det en rätt så surrealistisk upplevelse att bevittna Brooklyn-duon Sleigh Bells Sverige-debut på Park Lane när ens ögon håller på att slockna.
Efter öppningslåten Tell ’Em får Derek lite problem med effektpedalerna till gitarren så han får spela Infinity Guitars med gitarren kopplad direkt till förstärkaren istället men det gör ingenting.
Min favoritlåt på deras debutalbum Treats som kom tidigare i år är möjligtvis Rill Rill men live är varenda låt som en höjdpunkt. Det är energin som gör spelningen minnesvärd – de högljudda gitarrerna och hela publiken som dansar till Alexis ekande röst.
Foton av Linnea Amling
Du älskade Crystal Castles. Lär dig älska Sleigh Bells.
Sleigh Bells bildades i New York för två år sedan och består av Derek E. Miller som skriver låtarna och Alexis Krauss som sjunger.
Den amerikanska noise-pop duons debutskiva Treats släpptes förra veckan (11:e maj) och sommaren är räddad.
Lika rå som Crystal Castles debutskiva fast med melodier som får dig att rysa och en produktion som är helt genialisk. Varje låt är en kort dagdröm. Våldsamt aggressiva men sötare än socker. Singeln Tell ’Em är perfektion.
Sleigh Bells är dessutom aktuella med en klubbspelning på Way Out West i sommar.