Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hultsfred

Hultsfred: Bat for Lashes gjorde sin första spelning på svensk mark

by

Bat for Lashes, Blue Stage
Hultsfredsfestivalen 16 juni 2012
Betyg: 4

Precis samma superlativ som jag vanligtvis brukar använda när jag översköljer artister såsom Björk och Kate Bush med beröm skulle jag även kunna använda för att beskriva Natasha Khan och hennes premiärspelning på svensk mark. Det är kreativt och vackert, på gränsen till magiskt. Minuter innan spelningen skulle sätta igång upphörde regnet. Solen valde att titta fram. Egentligen skulle musiken passa bättre i en intimare och mörkare miljö, men Bat for Lashes imponerar och spelningen kunde knappast ha gått bättre.

Att Bat for Lashes aldrig spelat i Sverige förrän nu är en gåta. I synnerhet med tanke på att båda hennes album, Fur and Gold från 2006 och Two Suns från 2009, nominerats till prestigefyllda Mercury Music Prize. Avslutningen med Daniel tillhörde festivalens absoluta höjdpunkter.

Dagar innan spelningen utannonserades även Bat for Lashes tredje fullängdare The Haunted Man vilken ges ut i oktober. Under spelningen på Hultsfred spelades tre låtar från det kommande albumet och speciellt en låt, som verkar bära titeln Laura, fastnade. Det var en sentimental pianoballad där refrängen ”Oh, Laura you are more than a superstar / And in this horror show I’ve got to let you know / Oh, Laura I’ve got to let you know” lämnade avtryck efter sig. Du kan höra en live-version av låten här:

Foto: Emma Andersson

Hultsfred: Framtiden tillhör The xx

by

The xx, Green Stage
Hultsfredsfestivalen 16 juni 2012
Betyg: 4

På scenen mitt emot håller Garbage på att avsluta sin spelning med Only Happy When It Rains. Ironiskt nog börjar regnet dugga, men bara lite lätt. Fast – med betoning på lite – taskigt väder är nästan en förutsättning för att denna unga brittiska trios introverta musik ska komma till sin fulla rätt. Helst hade det kunnat få vara ännu mörkare ute, nu spelade de fortfarande i dagsljus.

De eko-dränkta gitarrslingorna och symbiosen mellan Romy Madley-Crofts återhållsamma, viskande röst och basisten Oliver Sims mörkare stämma är musikaliskt kanske de viktigaste inslagen. Men det är producenten Jamie xx som är det pulserande hjärtat. Det är han som skapar stämningarna och atmosfärerna. Det är han som gör att de ofta rätt monotona låtarna ändå blir så hypnotiska och trollbindande.

Inledningen med en finstämd och aningen melankolisk kärlekslåt från den kommande skivan Coexist är en av många höjdpunkter under den timmeslånga konserten. Med små medel målas så enorma känslor upp. När Romy uppgivet sjunger ”Being as in love with you as I am” med en röst som är så intim att den ger mig gåshud inser jag att framtiden tillhör The xx (du kan höra en live-version av den nya öppningslåten längst ned i inlägget).

I efterföljande Islands går publiken igång och överlag är det just de äldre låtarna, såsom Night Time och Intro, som får bäst mottagande. Men även de nya låtarna lämnar mersmak och nu är förväntningarna på uppföljaren till den tre år gamla debutskivan högre än någonsin.

Foto: Emma Andersson

Hultsfred: The Cure spelar tills solen går upp

by

The Cure, Green Stage
Hulstfredsfestivalen 15 juni 2012
Betyg: 5

Kanske berodde det på den engelska segern i fotbolls-EM. Eller så var det den svenska sommarnatten. Men det var en ovanligt munter och pratglad Robert Smith som intog den gröna scenen under fredagen för att möta festivalens hittills största publik. Det handlade om en två-och-en-halv timmes lång mässa som inte tog slut förrän solen hade gått upp och polisen hotade med att dra ur pluggen. Oavsett om det rörde sig om allsången i låtar som Boys Don’t Cry eller domedagsprofetian i One Hundred Years var det ett betydligt piggare The Cure än vad jag ens hade vågat hoppas på.

Jämfört med den något trötta spelningen på den spanska stadsfestivalen Primavera Sound två veckor tidigare bjöds det på en tyngre och mer gitarrorienterad låtlista vilket inte minst Wish-inledningen med Open och High tydde på. Det plockades även friskt från The Top – den spretiga LSD-skivan som visar bandets mest psykedeliska sida. Bananafishbones, The Caterpillar och Dressing Up. Framför allt spelas titelspåret The Top för första gången sedan skivan släpptes 1984.

Det fanns egentligen bara ett fåtal saker att anmärka på. Ena högtalaren slutade till exempel att fungera mitt under From the Edge of the Deep Green Sea och efter att bandet fortsatt spela resten av låten utan ljud gav de sig på ett hastigt litet soundcheck i form av en något udda version av Three Imaginary Boys. Och i vissa låtar, såsom The Hungry Ghost, kändes det som att den nya Cure-medlemmen, och före detta Bowie-gitarristen, Reeves Gabrels var lite för förtjust i wah-wah-pedalen.

Robert Smith och hans mannar kliver av scenen ungefär halv fyra på morgonen, efter att polisen hotat med att dra ur pluggen. Då har de hunnit med ett maraton-gig bestående av en sådär trettio låtar och alla är nog rätt nöjda. Robert Smith är till och med så nöjd att han avslutar med att säga ”this was one of the most enjoyable concerts ever”. Så rätt han hade.

Följande låtar spelades:

Tape
Open
High
The End of the World
Lovesong
Push
Inbetween Days
Just Like Heaven
From the Edge of the Deep Green Sea (ljudet slutar fungera)
Three Imaginary Boys (spelas hastigt tills ljudet kommer tillbaka)
The Hungry Ghost
Play For Today
A Forest
If Only Tonight We Could Sleep
Pictures of You
Lullaby
Bananafishbones
The Walk
Friday I’m in Love
Doing the Unstuck
Trust
Want
Wrong Number
One Hundred Years
End

The Top

Dressing Up
The Lovecats
The Caterpillar
Close To Me
Just One Kiss
Boys Don’t Cry

Relaterat: Svenska Dagbladet och Expressen och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Foto: Jonatan Södergren

Hultsfred: James Blake ett av festivalens starkaste kort

by

James Blake, Blue Stage
Hultsfredsfestivalen 14 juni 2012
Betyg: 4

I sibirisk kyla intog James Blake Hultsfredsfestivalens näst största scen för att avrunda öppningsdagen på bästa möjliga vis. Rösten värmer i den bitande kylan och avslutningen med The Wilhelm Scream, från fjolårets debutskiva, tillhörde utan tvekan torsdagens höjdpunkter. Även om vissa delar av publiken inte verkar vara helt på det klara med vad det handlar om är det ändå en klar majoritet som uppenbarligen trollbinds av den unga engelsmannen.

Hur bandet står placerat på scen är i sig rätt majestätiskt. På varsin pedestal sitter gitarrist, trumslagare och – givetvis – James Blake i egen hög person. Låt efter låt lyckas de imponera med sina stundtals kompakta och stundtals minimalistiska ljudlandskap. Det växer och växer. CMYK som likt ett mantra kretsar kring samma, till synes intetsägande, fras spelas mitt i setet och tillhör tillsammans med Feist-covern Limit to Your Love och avslutande The Wilhelm Scream torsdagens festivalhöjdpunkter.

Foto: Jonatan Södergren

Hultsfred: The Stone Roses en besvikelse

by

The Stone Roses, Green Stage
Hultsfredsfestivalen 14 juni 2012
Betyg: 2

De var torsdagskvällens på förhand i särklass största akt. De var det mytomspunna bandet som under början av 90-talet banade vägen för Manchester-scenen. Hacienda, dans och indie-musik såsom vi känner den hade inte varit detsamma utan The Stone Roses romantiskt skimrande debutskiva.

Tyvärr dröjer det inte långt in i inledande Love Spreads innan jag slås av den obehagliga tanken att John Squire och Ian Brown kanske inte skulle ha återförenats. En tanke som blir allt mer påtaglig i efterföljande I Wanna Be Adored, vilken inte alls kommer upp i samma nivå som på skiva. Kanske beror det på Ian Browns slarviga sånginsats, som ikväll gör mer skada än nytta, men stundtals är det faktiskt rätt svårlyssnat. Torsdagen, som präglades av köld och dåliga ljudinställningar, blev knappast bättre av att The Stone Roses var en sådan besvikelse. Dagen räddades istället av en ung engelsman vid namn James Blake som spelade på Blue Stage senare på natten.

Följande låtar spelades:

Love Spreads
I Wanna Be Adored
Made of Stone
Standing Here
Ten Storey Love Song
Where Angels Play
Shoot You Down
Fools Gold
Something’s Burning
Waterfall
Don’t Stop
This is the One
She Bangs the Drum
I Am the Resurrection

Foto: Emma Andersson