Madama Butterfly på Kungliga Operan är fortfarande aktuell

Madama Butterfly av Giacomo Puccini
Kungliga Operan, Stockholm
Premiär den 8 november 2014

Madama Butterfly, skriven 1904, är aktuell som få operor. Även om regissören, Kirsten Harms, inte säger sig vara intresserad av det politiska temat utan snarare för det tids- och rumsoberoende relations- och kärleksdramat, är det imperialistiska temat och maktbalansen mellan den västerländska mannen och den asiatiska kvinnan det som gör dramat så laddat än idag.

Handlingen är välkänd: Pinkerton, en stilig och i japanska ögon rik löjtnant i amerikanska flottan, förtjusas av den femtonåriga geishan Butterfly, och gifter sig med henne ”på japanska”, men med siktet inställt på att gifta sig ”på riktigt” med en amerikanska när han är åter i USA.

För Butterfly är det allvar. Hon byter religion och förskjuts av sin egen släkt. Pinkerton lämnar henne kort efter giftermålet. Tre år går, Butterfly väntar, hoppas. Hon avstår giftermål med en rik men gammal prins, och hon vägrar att återigen dansa för pengar. När Pinkerton får veta att han har en son med Butterfly återvänder han med sin amerikanska fru Katie för att hämta pojken, med avsikt att ge honom en bättre uppväxt. Butterfly går med på att lämna bort sin son – sitt allt – och begår sedan självmord. Butterfly har gjort den ultimata uppoffringen. Hellre dör hon med hedern i behåll än lever i förödmjukelse.

I denna uppsättning är handlingen förlagd till ett slags postkolonial tid under förra sekelskiftets mitt. Låga soffor och bord, stiliserat japanskt körsbärsträd på väggen skapar en avspänd och självklar scenisk elegans. I andra akten förvandlas miljön med några enkla medel till det numera nedgångna hus som Pinkerton skaffat åt dem båda och där Butterflys fortfarande väntar. Scenografin ger handlingen en avspänd inramning utan att ta över. Istället låter den karaktärerna kan ta plats. Och det gör de verkligen i denna enastående föreställning. En bidragande orsak är den lettisk-armeniska stjärnan Asmik Gregorian som är helt outstanding som Butterfly. Hon har en scennärvaro och röst helt utan begränsningar: levande, stark, bräcklig, omfångsrik, expressiv. I programbladet får vi veta att hon praktiskt taget är född in i rollen. Hon hörde musiken i mammas mage när hon spelade Butterfly mot pappans Pinkerton och som barn spelade Asmik själv Butterflys barn på scenen. Daniel Johanssons Pinkerton matchar henne med den äran och alla andra sångare levererar starkt de också. Hovkapellet spelade underbart, och drömsk och magisk är sekvensen med kör, pizzicato och soloviolin som markerar övergången från andra till tredje akten där Butterfly vakar för att vänta in Pinkertons ankomst.

Det bitterljuva temat tillsammans med Puccinis romantisk- expressiva musik gör operan till en säker snyftare. Så även denna gång. Många händer lyfter diskret upp glasögonen för att torka tårarna när föreställningen närmar sig sitt slut. Det är en saga vi sett, men mer än så. Det är också en spegling av en verklighet som fortfarande pågår runt omkring oss och är därför faktiskt svår att skaka av sig.

MUSIK
Giacomo Puccini
TEXT
Luigi Illica och Giuseppe Giacosa
DIRIGENT
Lawrence Renes/
Rafael Payare
REGI
Kirsten Harms
SCENOGRAFI, KOSTYM OCH MASK
Herbert Murauer
LJUS
Torben Lendorph
DRAMATURG
Katarina Aronsson

Medverkande: CIO-CIO-SAN (MADAMA BUTTERFLY) Asmik Grigorian Sara Olsson NN SUZUKI Katarina Leoson Agneta Lundgren Susann Végh B.F PINKERTON Daniel Johansson Jesper Taube SHARPLESS Karl-Magnus Fredriksson Johan Edholm GORO Niklas Björling Rygert Daniel Ralphsson PRINS YAMADORI Magnus Kyhle Anders Blom KATE PINKERTON Kristina Hanson Eva Sahlin BUTTERFLYS FARBROR John Erik Eleby Kristian Flor YAKUSIDÉ Ian Power NOTARIEN Henrik Hugo KOMMISARIEN Andreas Lundmark Håkan Ekenäs BUTTERFLYS MAMMA Kristina Wennberg Anna Norrby BUTTERFLYS KUSINER Cecilia Nanneson Jessica Forsell Clarhäll BUTTERFLYS MOSTER Anna Danielsson Mirja Sörberg DIRIGENT Lawrence Renes Rafael Payare

Text: Ulrika Sandhill