X-Men: Days of future past
Betyg: 4
Biopremiär: 23 maj 2014
Vi har verkligen blivit övermatade med superhjältefilmer så till den grad att åtminstone jag börjar känna mig mer en less på denna genre. X-Menfilmerna utgör dock ett lysande undantag. Anledningen till detta beror främst på att filmerna om våra muterade hjältar oftast utgår ifrån de färgstarka karaktärernas styrkor och svagheter. Jag var därför ganska orolig när jag hörde att X-Men: Days of future past skulle handla om tidsresor. Betydde detta att filmen skulle låta karaktärerna bli sekundära och istället låta handlingen sätta tidsresor som koncept i fokus? Jag kan med glädje svara nej på den frågan!
Filmen tar sitt avstamp i en dystopisk framtid där intelligenta robotliknande varelser har utrotat näst intill hela mänskligheten. En liten grupp mutanter, bland annat bestående av Professor Xavier, Magneto, Wolverine och Storm bjuder varelserna på det sista desperata motståndet, men förgäves. För att stoppa utrotningen krävs att de skickar tillbaka Wolverine i tiden, så att han kan söka upp Professor Xaviers och Magnetos unga personas och varna dem innan apokalypsen börjar.
Till en början fann jag det oroväckande att Wolverine än en gång spelade en central roll. Hans historia känns mer eller mindre avslutad och risken fanns att han inte skulle ha något intressant att göra i denna film. Detta har dock filmskaparna löst på ett riktigt underhållande sätt. Där Wolverine i de två första filmerna är karaktären som genomgår en resa och en utveckling med Professor Xavier i rollen som den vise mentorn vilken hjälper honom. I denna film är rollerna utbytta. Det är Wolverine som får axla rollen som mentor och hjälpa en ung och desillusionerad Professor Xavier. Inte bara är detta byte originellt, filmen är dessutom medveten om detta och låter en frustrerad Wolverine tala om att han är urdålig på att vara vis mentor.
De övriga mutanterna bjuder även de på färgstarka framträdanden. Då filmen är fullkomligt späckad med alla våra favoritkaraktärer från serien ges vissa av dessa lite mindre tid på duken än andra, men inte till den grad att man som tittare blir irriterad. Och de som väl gör stora framträdanden gör det med bravur! Framförallt bör karaktären Mystique nämnas, spelad av Jennifer Lawrence. Denna blåa kameleont har gjorts mer komplex en tidigare och fungerar som en motpol både gentemot Professor Xavier och Magneto då hon försöker lösa diskrimineringen mot mutanter på eget vis. Det är dessutom riktigt befriande att hon, trots att hon ofta befinner sig helt utan kläder, inte sexualiseras. Hennes nakenhet besvaras inte med fluktande kameraåkningar eller brunstiga flämtanden från manliga gestalter (*host*Startrekintodarkness*host*) utan är istället befriande normaliserad. Jag hoppas verkligen att fler filmmakare i Hollywood tar efter detta exempel så att vi slipper den sedvanliga sexismen som annars vanligtvis förekommer i sådana här filmer.
Avslutningsvis bör nämnas att man som tittare inte bör förvänta sig särskilt mycket kontinuitet i denna film. Vi talar om en serie bestående av tre huvudfilmer, en prequel och två spinoffs. Har man så pass mycket att ta hänsyn till i en film som dessutom handlar om tidsresor som dessutom behandlar olika tidslinjer är det inte svårt att förstå att det hela kan bli lite rörigt om man tänker för mycket på hur allt borde hänga ihop. Som tidigare nämnts är dock detta en film som i första hand är driven av karaktärer och då dessa har personlighet och intressanta levnadsöden hoppas jag inte att lite sviktande logik i kontinuiteten ska avskräcka potentiella tittare. Denna film är mer än sevärd och jag förutspår att den blir en av de mest minnesvärda action/äventyrsfilmerna denna sommar!
Text: Franz Ung