Bokrecension – en fartfylld och magisk resa till tidens slut

Titel: Resan till tidens slut

Författare: Erika Vallin
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Utgivningsår: 2013
ISBN: 978-91-32-16144-5
Andra delen i trilogin ”Speglarnas hemlighet”

Handlingen i Erika Vallins ungdomsroman ”Resan till tidens slut” tar vid där äventyret slutade i den första boken, ”Flickan vid glastornet”. Denna gång börjar det i England, där de tre vännerna Asrin, Lima och Max ska tillbringa sommarlovet. De tror sig vara förvisade till det lugna Cornwall för att inget ska hända dem, men har också fått en uppmaning från professor Styregaard att söka upp någon som kallas för ”Spindelkvinnan”. En läskig spökhistoria om ansiktslösa flickor visar sig sedan vara mer verklig än de trott, och plötsligt måste de resa till London för att söka upp någon som kan hjälpa dem vidare.

Jämfört med den första boken i trilogin, har ”Resan till tidens slut” också ett tydligt driv framåt, och som läsare väntar man hela tiden spänt på vad som ska hända härnäst. Fortfarande finns många uttalade referenser och beskrivningar som förankrar Vallins text dels i en nutida verklighet, dels i den litterära värld där det magiska samsas med realismen. Som exempel på det förstnämnda, så finns fortfarande många frestande skildringar av den mat som huvudpersonerna äter. Dessa personer är också i högsta grad medvetna, och tar själva upp referenser till Harry Potter-böckerna och C. S. Lewis serie om landet Narnia. Gränsen mellan verklighet och magi är fortsatt oklar; till exempel verkar trion aldrig ha några språk- eller pengaproblem under sina resor, det bara flyter på. Något som jag ibland kan ha lite svårt att acceptera.

Det man skulle kunna förvänta sig av den andra boken i en trilogi, förutom att handlingen fortsätter, är ett större fokus på karaktärerna. De personer som var med i förra boken har det fortfarande relativt lätt för sig, med undantag för Asrin, vars motstridiga känslor och tankar läsaren faktiskt får tillgång till. Istället för att fördjupa det inre livet hos de karaktärer som redan finns, har författaren lagt till nya. Hos Rhoda Papen, som de möter i London, skymtas en annan typ av liv än det privilegierade som Asrin och Luna lever. Kanske är det för att kunna framhålla Rhodas problem som Max får sälla sig till Fiona som bifigur. Överlag blir det ibland väl många bifigurer, och det kan vara svårt att komma ihåg vem som är släkt med vem och vad de har för uppgift. Kanske kan det vara en idé att införa någon sorts släktträd eller förteckning?

Ibland var det också svårt att hänga med när nya nycklar och väktare presenterades, trots det myckna återberättandet för bland andra professor Styregaard. Detta skulle visserligen kunna bero på att jag läste alltför fort, eller har glömt detaljer från den första boken, men kan också ha att göra med att det händer saker mest hela tiden och att det är ont om lugna stunder.

Sammanfattningsvis vill jag beskriva ”Resan till tidens slut” som en spännande och lättläst roman för unga läsare. Jag tyckte om att det fanns så många berättelser i berättelsen, och längtade efter att sätta mig framför en öppen spis med något gott att äta. Jonna Björnstjernas illustrationer förstärker teman och sammanfattar det som är viktigt. Snart är det äntligen dags att få se hur världen ser ut på andra sidan spegeln!

Text: Frida Niblaeus