Artist: Håkan Hellström
Titel: Det kommer aldrig va över för mig
Betyg: 5
Med det fenomenala 2 steg från Paradise i ryggen var det precis så här jag var rädd att det skulle låta. Men med facit i hand: himmel, vad glad jag är för att det gör det.
I idrottens värld, klyschornas Eldorado, brukar man säga att för varje seger kommer man ett steg närmare ett nederlag. Lite så är det för de svenska artister som når de största framgångarna. För varje lyckat album får du mer att bevisa, mer att leva upp till, i Jante-Sverige. I det läget är både det bästa och sämsta du kan göra att försöka förnya dig. Fel ny inriktning kan lätt vändas emot dig, rätt ny inriktning vinner dig evig respekt och kärlek. Alternativet att bara plöja vidare i ditt vanliga habitat leder rätt snart till att man vänds ryggen, så varför inte eftersträva något annat? När en inre röst viskar ”mixtra inte med formeln” är det nog just det du ska göra. Och det är här som de riktigt stora artisterna legendförklaras.
Även om Håkan Hellström själv är blasé när det gäller sociala medier och andra skvallerforum ringlar sig köerna långa av belackare där ute som vill ha hans huvud på fat med avsikt att utkräva straffet för åratal av ”stölder”. Innan vi släpper det ämnet, låt mig påminna om ett par saker: a) John Lennon dömdes i domstol för en Chuck Berry-stöld. b) Morrissey, mästerlåntagaren, citerade sin egen förebild Oscar Wilde (som även han anklagades för plagiat) med dennes ”talent borrows, genius steals”. Någon som ifrågasätter deras status? Bra, då går vi vidare med viktigare saker.
Jag försöker förlika mig med tanken på att det blippar och bloppar om Hellström nuförtiden. Men så kommer jag på att det gör det inte alls det. Resan går från rena studioprodukten till pastorala stråkballader i valstakt. Säkerligen är det ingen slump att de två låtar som släppts efter den inledande titelsingeln är Pistol och Valborg, två motpoler.
Förra albumet var i mitt tycke det bästa han gjort, med sitt organiska sound och sin naturligt ofullständiga liveproduktion. Nya albumet är mer slickt, nästan AOR i vissa avseenden, och han ska ha höga poäng för att han tar ut svängarna. Det skiftar över resans gång från svenska visor över oskygga flörtar med indietalet (välj vilket du vill från 80- till 10-talet) till vanlig Hellström-pop. Fri till slut känns som albumets Jag vet vilken dy hon varit i. Jag drar på smilbanden av det växande janglet i Street Hustle; första versen om falska ID-kort kan lika gärna vara en allusion till honom själv, en osynlig passning till lynchmobben. Helt klart en homage till Lou Reeds epos med (nästan) samma titel, i alla fall.
Stammandet i Du kan gå din egen väg lät först krystat och konstlat, men efter invänjning hör jag en singel. Och därefter i När lyktorna tänds undrar jag om han tagit sånglektioner hos Thorsten Flinck? Strunt samma, när han tar i från tårna i refrängen släpper alla de rysningarna. Valborg, där Björn Olsson får glänsa med sitt ekvilibristiska gitarrspel, kan mycket väl bli för Det kommer aldrig va över för mig vad Sverige var för Kents Vapen och ammunition, ett album jag associerar till i flera bemärkelser; det var starten på Kents nya fas i karriären, det var nedslimmat till att innehålla få låtar (nio) som alla höll yppersta toppklass. Det blev också deras absolut största framgång.
Nu återstår att se hur Det kommer aldrig va över för mig klarar sig. Kioskvälteri eller ej är detta inget annat än en mycket stor artists största album hittills.
Bästa spår: Fri till slut
Text: Tommy Juto