Orionteatern, Blue Air
Speltid: 19-26 november 2022, (recension 22:a)
Urpremiär: Örebro Teater, dec 2019.
Manus: Paula Stenström Öhman
Regi: Oskar Thunberg
Medverkande: Emelie Strömberg, Linus Lindman, Malin Berg, Gustav Ekman Mellbin
Scenografi och kostym: Jenny Kronberg
Ljusdesign: Raimo Nyman
Kompositör och ljuddesign: Stefan Johansson
Mask och perukdesign: Giovanni Indelicato
Dramaturg: Eva-Maria Benavente Dahlin
Foto: Kicki Nilsson
Formgivning: Erica Jacobson
Blue Air är ett gästspel från scenkonstkompaniet Lumor – som saknar egen scen – men uppförs vid Orionteatern i ett samarbete med Örebro Teater – och stöd från Riksteatern, Kulturrådet och Stockholms stad. Tidigare i år (aug) framfördes den vid Teater Trixter i Göteborg med andra skådespelare (se Mats Hallbergs recension här på Kulturbloggen). Även Riksteatern uppges ha spelat Blue Air. Recensionskvällen på Orionteatern inkluderade även ett samtal mellan skaparna av Ångestpodden och gäster.
Dramat, som har många likheter med ett klassiskt kammardrama, framförs av endast fyra mycket välsvarvade skådespelare i ett effektivt scenrum där skärmar med lätthet flyttas för att bilda de olika rummen. Ett pärlband av korta scener bygger upp handlingens och gestalternas komplexitet. I första scenen möter vi huvudpersonen Rita, känsligt och närvarande spelad med många nyanser av Emelie Strömberg. Hon är hos polisen – verklighetstroget gestaltad av Linus Lindman – och avlämnar sitt vittnesbörd. Det handlar om en våldsam situation där en polis – som det senare visar sig att hon haft ett förhållande med – är den skyldige. Rita blir ifrågasatt, eftersom hon vid tillfället vistades på en psykiatrisk vårdavdelning. Här fästs den röda tråden i hennes psykiska verklighet och under föreställningen adderas fler och fler pusselbitar. Vi presenteras för hennes välmenande men också mänskliga mor – Malin Berg som också trovärdigt gestaltar psykiatrikern – och möter även Ritas (försvinnande)far. Vi ser Rita själv som liten granskad och uppmätt av BUP, Ritas tisslande grannar, upprörda men engagerade kollegor och hennes son – ytterst välspelad av vad jag förmodar är av Emelie Strömberg själv. Även Ritas stressade och bristfälliga vårdare blir synliga och hennes på olika sätt lidande medpatienter.
På ett fint sätt, med korta scener sätts dramat samman och visar vad en person som mår psykiskt dåligt kan omgärdas av. Särskilt framträdande är den suggestiva musiken – av Stefan Johansson – som emellanåt med ett inifrånperspektiv skrämmer med höga smällar. Belysningen – av Raimo Nyman – är också verklighetstroget ganska skoningslös – för att inte säga själsdödande (tänker främst på vårdavdelningens kliniska ljus).
Det första Rita ber om när hon blir inskriven och bedömd – efter sitt något psykosliknande tillstånd där hon springer ut i skogen – är att någon tar sig tid och lyssnar på hennes berättelse. På ett trovärdigt sätt visar föreställningen igenom upp scener där detta lyssnande uteblir – men där däremot piller och tuffa regler och gränser – satta av en stressad personal – ersätter mänskliga möten – vare sig det är mellan personal och inskrivna eller mellan patienterna själva.
Det finns olika sätt att skildra vad en person möts av som mår psykiskt dåligt. Föreställningen Blue Air gör det på ett gediget sätt med inifrånperspektiv utifrån ett välskrivet, delvis självupplevt, välbalanserat manus. (Ett tack finns även noterat till Linda Boström Knausgård som med självupplevd erfarenhet också skildrar ämnet.) I Blue Air görs inga snabba poäng, eller slängs inte ut några politiska slagord. Blue Air är främst ett drama som ger något till sin publik i form av en upplevelse. Min referens blir först och främst till filmen Gökboet där också livet skildras inifrån en psykiatrisk avdelning ur de intagnas perspektiv. Skillnaden är att Gökboet håller sig till detta perspektiv medan vi i Blue Air också får följa personalens perspektiv (inifrån) och tankar samt även familjemedlemmars, grannars och de berörda barnens. En annan skillnad är att Gökboet pekar med hela handen, medan Blue Air kräver medskapande hos sin publik, inlevelse. Min upplevelse av föreställningen bekräftar det som Lumor beskriver på sin hemsida: Vi ville bort från teaterns (över)tydlighet, mer inspirerade av poesi och dokumentär skev verklighet.
Det här är en föreställning som ger dig en grundläggande upplevelse till att fortsätta fundera. Hur kan det komma sig att vi i vår tid avskaffat samtalet människor emellan? Med Ritas ord, strax innan inskrivande läkaren skriver ut piller och ordinerar henne att (ensam) vila:
– Finns det ingen som jag bara kan få prata med?