Trumslagaren Bosse Skoglund avled på sin 85-års dag förra helgen. Han hade en aura kring sig som en musikernas musiker, vars insatser varit avsevärt mer omfattande än vad som varit allmänt känt. Träffade honom aldrig, däremot hade jag honom som vän på facebook och är bekant med människor som publicerat foton poserandes tillsammans med ”Skogis”. Live vet jag att jag diggat hans spel med Peps Persson, Bill´s Boogie Band och Varmare än körv. Sannolikt har det funnits fler sammanhang även om jag inte kan erinra mig på rak arm.
På webben hos Sveriges Radio finns en radiodokumentär tillgänglig (P2 2013) betitlad ”Groovearbetare i sex decennier”. Soloplattan från 2006 heter typiskt nog Groove sopor. Googlar man först nämnda vitsiga begrepp, syns överst länk till tio miniporträtt av undertecknad publicerade i LO-tidningen för drygt tio år sedan. Därför har påståendet att trummisar, inte minst live, gett mig stora doser eufori täckning. Skoglund förknippas med ett karaktäristiskt ”häng” , kan inte beskriva den unika spelstilen på ett mer adekvat sätt. Vad jag på ett kanske diffust sätt famlar efter handlar förstås om osviklig tajming, tajming som gjorde honom idealisk som radarpartner till Peps i hans Blodsband, när skånska varianter av blues och reggae utforskades.
Vid läsandet av minnesord baxnar jag av somligt ur den allsidige musikerns cv, samröre jag inte känt till. Gäller dels hans närvaro på folkkära hits som väger förhållandevis lätt. Tänker på låtar som Varm korv boogie, Sånt är livet, Tunna skivor, Blommig falukorv samt Är du kär i mej ännu, Klas-Göran? Under samma epok satte han väsentligt djupare avtryck i jazzvärlden, vilket jag skam till sägandes inte varit underkunnig om. Att han lirar på ljuva Gyllene Skivan-belönade Portraits of My Pals med Lars Gullin borde jag lagt på minnet. Förutom många samarbeten med den legendariske barytonsaxofonisten och kompositören, kan spel med Nannie Porres, Lars Färnlöf, Monica Z och till och med giganten Ben Webster framhållas, liksom samarbeten med kultförklarade Börje Fredriksson och Staffan Abeleen.
Alla studiojobb parallellt med den fruktbara tiden hos Peps kan enkelt googlas fram. Det är imponerande många i olika genrer. Av någon märklig anledning har jag sparsamt med pulserande inspelningar signerade ”Skogis”. Vad jag vet med bestämdhet är ovan nämnda Portraits of My Pals, liveplatta med Bill´s Boogie Band, samlingsskivan Bitar med Peps, Bo Hanssons El-ahrairah samt (In) Chet Baker Land av Sigurd & Brundin. Under sista åren satte hälsan stopp för kontinuerligt musicerande. 2016 kom ett indiskt inspirerat album med Johan Zachrisson och året efter angivna tributen till Chet Baker ( recenserade i OJ) som blev sista skivinspelning.
Kulturbloggen har exklusivt fått tillgång till Jan Sigurds redogörelse för samarbetet med Bosse Skoglund. Förslaget att minnas den enormt respekterade musikern på detta vis kom från pianisten Mattias Nilsson, ansvarig för de fina arren på skivan. Vill flika in att trumslagaren i motsats till återkommande urladdningar med Peps och motsvarande rockelit, på Chet Baker Land företrädesvis intog en diskret position genom att flyta in i eftersträvat sound. Jan Sigurd säger att bekantskapen utgår från att båda spelat med Monica Zetterlund och att han alltid varit en beundrare. När Bosse fick förfrågan om att vara med i projektet kommenterade han: ”Chet var den tidens populärmusik när jag växte upp. / När jag var i Paris med Monica tidigt 60-tal gick vi ner på en klubb i Quartier Latin och där uppträdde Chet. På piano lirade svensken Lalle Svensson som jag kände, så jag fick sitta in på några nummer. Det var en skön grej att spela med Chet. Det var magiskt.”
Tillbaka till 2017. Bosse var inte vid tillräcklig vigör för att företa längre resor. Därför bokades studio i Stockholm. Han aviserade att reservplan behövdes, eftersom han hade hjärtflimmer och påse på magen. Han kunde inte heller transportera eget trumset, endast cymbaler och virveltrumma med skinn han hittat i källaren, en virveltrumma senast använt på 50-talet(!). Bosse kom till studion först av alla, lämnade sist. Under fem timmar spelades sjutton låtar in, varav merparten hamnade på cd:n. Författaren, låtskrivaren och artisten Sigurd berättar: ”Han hade aldrig spelat med de musiker jag tagit med mig (Johnny Åman, Mattias Nilsson och Sébastien Charlier). Och inför repetitionen av första numret kallade han till sig mig. Sigge, jag vet inte hur vi svänger ihop, vet inte om vi har ettan på samma ställe.” (vi icke-musiker kan inte riktigt relatera till en sådan central term, även om jag minns att on the one var superviktigt för funkmaster James Brown) ”När första provinspelningen var gjord kom han ut ur trumbåset, meddelade att vi har ettan på samma ställe. Sedan var det bara att sätta igång.”
Jan och Anna-Lena växlade om vid sångmikrofonen. Förutom låtarna förknippade med Chet Baker hade Jan Sigurd komponerat två original i samma anda, låtar som hade med Chet att göra. Bosse Skoglund var extremt vig för sin ålder. Enligt min sagesman liknade han en indianhövding med en lång tofs i nacken á la Sitting Bull, vilket han fick höra. ”Vi är din stam!” Sébastien Charlier, den franske munspelaren med världsrykte, kommenterade efteråt att han sett en metamorfos: ” En gammal man hade gått in i trumbåset, men när han spelade förvandlades han – som en fjäril. Jan Sigurd sammanfattar trumslagarikonens prestation. ”Och Gud vad han svängde, lät fantastiskt och han trivdes. Efteråt, långt senare när cd:n kommit ut ringde han när vi satt i taxi i Montpellier. Han berättade att han älskade Anna-Lenas sätt att sjunga, sa till henne att hon låter som en ny Nannie Porres” (i min liverecension från Nef mars 2020 framhöll också jag den röstmässiga likheten) ”Han var mycket glad och entusiastisk över att ha spelat med en munspelare till i världsklass. Den andre han avsåg var förstås Peps.”