Det här inlägget skulle kunna ha många olika rubriker. Till exempel något om hur musik och politik hör ihop eller avspeglar sig i varandra, eller något om en legend från befrielsekampen i Sydafrika. Eller om under vika förhållanden pressfotografer arbetar. Eller rubriken jag valde: något som visar att inlägget handlar om Stockholms Jazzfestival och intryck från fredagen.
Torsdagen och fredagen var de två dagar som gick i jazzens tecken. Och det gjorde fredagen med eftertryck. Tänk att finalnumret på fredagskvällen på Stora scenen var en saxofonist – Sonny Rollins.
Stockholms Jazzfestival är musikfestivalen som sticker ut och som har helt egna bokningar. DN tog nyligen upp att det i stort sett är samma artister som far runt och spelar på de flesta musikfestivaler. Det är inte många festivaler som kan lyfta fram egna artister som inte går att höra på minst tre andra festivaler i Sverige eller Europa i samma veva, eller samma sommar.
Jazzfestivalen däremot sticker ut. På första dagen, onsdagen, spelade ett suveränt gospelband ”Blind boys of Alabama” . svarta blinda män iklädda vackert blå sidenglänsande kostymer leddes in på scenen och förförde oss med gungig gospel. Yeah man.
Vilken annan festival vågar boka något sådant häftigt?
Jazzfestivalen har i år tre scener: två utomhus och en inomhus i Moderna museet, Auditoriet (dock bara onsdag-fredag), Auditoriet rymmer dock bara 300 personer. Vid halv nio-tiden ringlade kön lång för en konsert 21.00.
Det folk köade för var Abdullah Ibrahim Trio ”Jacaranda Blue” från Sydafrika.
På jazzfestivalens hemsida kan man läsa om trion och dess legendariska ledare och se bild på honom framiifrån. Kul. För hur han ser ut vet jag inte trots att jag avnjutit en konsert på över en timme med mannen. Jag var en av de fotografer som fått rätt att ta bild under konserten. Men oj vad hårda restriktionerna var: först måste alla sitta ner och lyssna i 40 minuter. Sedan skulle fotograferna få ta bilder i tre minuter, kanske fem minuter. Ingen blixt fick användas. Dessutom skulle fotografera sitta på översta raden längst upp och inte få röra sig från den platsen. En liten modifiering kom; fotograferna fick gå ut i gången, men dock bara några steg.
Och legendariske jazzpianisten som vi alla ville ha bild på satt hela tiden, hela konserten, med ryggen till publiken. Så när ni nu ser bilden här nedan: en oskarp bild på en man vid en flygel då är det Abdullah Ibramahim. Jag har problem med kameran, för det är en lånekamera som jag inte hunnit lära mig inställningarna på. De riktigt proffsiga fotograferna ändra troligen på isa-talet ganska snabbt och kunde ta bilder i mörkret utan blixt bättre.
Abdullah Ibrahim är en stor man i jazzvärlden, Han är från Sydafrika och var den förste som spelade in en jazzskiva i Sydafrika. Under apartheidtiden hade han problem, då fick ju inga svarta män spela jazz. Han bodde i New York i många år och höll till på en jazzbar där många ur ANC:s ledning höll till. När apartheidlagarna togs bort återvände han till sitt hemland för att bygga upp dess jazzscen.
Hemsidan för Stockholm Jazz berättar bland annat:
Abdullah Ibrahim tog sina första pianolektioner som sjuåring och blev proffs åtta år senare. 1959 skrev han historia genom att som medlem av gruppen The Jazz Epistles, (där trumpetaren Hugh Masekela ingick) spela in Sydafrikas första jazz album, ”Verse One”.
Idag, 50 år senare, kan Abdullah Ibrahim fira en imponerande karriär som inleddes i Kapstaden, Sydafrika, där han föddes 1934 som Adolph Brand, (han bytte namn till Abdullah Ibrahim när han konverterade till Islam i slutet på 60-talet).
Duke Ellington
Duke Ellington hörde Abdullah och hans Dollar Brand Trio på en klubb i Zürich och hjälpte honom till ett skivkontrakt med Reprise Records vilket resulterade i ”Duke Ellington presents The Dollar Brand Trio”. Turnéer i Europa följde liksom ett besök i USA 1965. Året därpå fick han chansen att vikariera för Duke Ellington!
Kön till hans konsert var lång, lång, Jag är övertygad om att inte ens hälften fick plats. De missade en spelning med Abdullah Ibrahim som smekte fram toner ur flygel, till ackompanjemang av en suverän trummis och en kontrabas. Det märks att Abdullah Ibrahim gjort mycket filmmusik, för konserten var som en enda lång episk berättelse.
Här är Abdullah Ibrahims officeilla hemsida.
Eftersom Abdullah Ibrahim drog över tiden hann jag inte lyssna på hela spelningen på Stora scenen med SMV – The Thunder Tour; tre stora basgitarrister som gör en turné tillsammans: Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten. Deras extranummer: hyllningen till Michael Jackson med ”Beat it” var suverän. Hoppas någon spelade in den och lade ut på Youtube.
Hur som, njut av klippet med dem från spelning i Wien i början av juli och av det sköna klippet med Sonny Rollins på Stora Scenen.
Jag missade tyvärr Lisa Simone Kellys programpunkt: en konsert som en hyllning till hennes mamma Nina Simone. DN har intervjuat dem före spelningen.
Nu har jag i alla fall två härliga dagar att se fram emot med massor av spännande spelningar och finaler blir på söndag kvällen med Erykah Badu.
Andra som skrivit om Jazzfestivalen:
Kulturdelen om jazzfestivalens första dag.
Kulturdelen berättar om jazzfestivalens andra dag
Aftonbladet gillar Allen Toussaints spelning och det gjorde jag också.
Svenska Dagbladets recension av torsdagens spelningar.
Theresa Andersson fick betyg för av SVD för sin konsert.
Här är i alla fall SMW när de nyligen spelade Michael Jacksons ”Beat it” i Wien:
S.M.V. Jazz A Vienne 2009 Beat iT Michael Jackson
SonnyRollins Live At Stockholm Jazz Festival 2009
Läs även andra bloggares åsikter om jazz, Stockholm, musikvideo, musikfestival