Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Jantelagen rår inte på Urban Cone

by

De unga stockholmarna är aktuella med en spelning på Stay Out West i augusti och till hösten kommer deras första EP. Kulturbloggen mötte upp fyra femtedelar av Urban Cone på ett fik på söder, och det lät ungefär så här:

Hur lärde ni känna varandra?

Förutom Jakob som kom in senare så gick vi alla på samma gymnasium, Rytmus. Vi upptäckte att vi delade samma musikintresse och hade liknande ambitioner.

Vilka är era ambitioner?

Höga, vi vill nå ut till så mycket folk som möjligt. Vi tror på det vi gör, vi vill spela på de stora scenerna och vi vill slå internationellt – inte bara i Sverige. Det känns som att många band har en modest framtoning med vad de vill men vi är rätt säkra – jantelagen rår inte på oss.

Hur länge har ni spelat tillsammans?

Vi har spelat tillsammans i lite mer än ett år men vi har lirat i andra band tidigare, så vi är inga nybörjare på våra instrument.

Hur kom ni på namnet Urban Cone?

I början lät det mest coolt men nu har vi växt in i det. Direktöversättningen är stadskotte och det är så vi ser oss själva. Vi kommer alla från Stockholm och musiken reflekterar stadsproblem.

Vad har ni för influenser?

Allt ifrån Britney Spears till The xx. Vi gillar Teddybears, Robyn och Miike Snow men även band som Radiohead och Coldplay. Det gäller att nånting bra och göra något eget av det.

Var hittar ni inspiration till att skriva låtar?

Var som helst, det kan vara en film, en låt på radion eller en upplevelse. Allt med ett uttryck.

Hur gick det till när ni fick ert skivkontrakt?

Vi gick den klassiska vägen och skickade in en demo. När vi lade upp Urban Photograph på vår myspace började den spelas på massa klubbar, då hörde Universal av sig till oss. Vi spelade in en klassisk EP med fyra låtar som en inbjudan till vår spelning på Debaser och det blev som det blev.

Urban Cone består av Magnus Folkö på trummor, Tim Formgren på gitarr, Jakob Sjöberg på piano, Rasmus Flyckt på sång, synt och akustisk gitarr samt Emil Gustafsson på sång och bas.

Utöver spelningen på Sticky Fingers i samband med Stay Out West i augusti så spelar bandet på parkteatern den 23:e juli.

Kulturbloggen möter ert nya favoritband Foster the People

by

Foster the People bildades officiellt i slutet av 2009 av vännerna Mark Foster, Mark Pontius och Cubbie Fink. ”Vi hade pratat om att göra musik tillsammans i flera år men det var först då vi äntligen samlades i ett rum” berättar Cubbie, bandets basist, när Kulturbloggen mötte upp dem i logen inför deras succéspelning på Hultsfredsfestivalen.

Det är Mark Foster som skrivit majoriteten av bandets material. Innan bandet bildades kämpade han sig fram som soloartist och en del av debutskivan Torches som släpptes tidigare i år är plockat från den tiden. ”Men när Mark kommer med en låtidé bidrar vi alla med våra egna förslag, så det är en kollektiv kreativ process”.

Mark Pontius, bandets trumslagare, beskriver Torches som en sommarskiva men Cubbie tillägger att texterna även behandlar mörka ämnen. ”Även om skivan är hoppfull representerar den också de mörka aspekterna av livet, för det är så verkligheten fungerar”.

”Vi spenderade en hel dag i Stockholm igår och vi blev mäkta imponerade. Det är en så vacker grön stad. Det är betydligt renare än Los Angeles där vi kommer ifrån och invånarna verkar mycket vänligare. När vi åt middag igår såg vi folk som kramades och log mot varandra. Det skulle aldrig hända i Los Angeles, där är alla för självupptagna för att prata med varandra. Närheten till stranden är anledningen till att vi lyckats behålla vår verklighetsuppfattning och inte blivit uppslukade av Hollywood-livsstilen. Staden har dessutom mycket att erbjuda när det gäller band och konst. Det finns ett diversifierat utbud av band, de flesta vi känner är musiker” berättar Cubbie.

Det närmsta året ska bandet turnera, först bär det av mot Australien för att sedan åka på en månadslång turné i staterna. Men i oktober återvänder de till Europa, så om du missade dem på Hultsfredsfestivalen kommer du få chansen att se dem då.

Foto: Oda Carlsson

Kulturbloggen möter Sick Puppies på Peace & Love

by

Den australienska gruppen Sick Puppies förenades genom sin kärlek för 90-talsrock. Efter att ha vunnit Bandit Rock Awards i kategorin bästa internationella genombrott passade Kulturbloggen på att möta upp trion inför deras spelning på Peace & Love.

”Det var fantastiskt men vi blev väldigt förvånade eftersom vi inte hade någon aning om att vi ens var nominerade till Bandit Rock Awards förrän vi satt på planet som skulle ta oss hit. När vi väl var här trodde vi inte att vi skulle ha en chans men vi är glada över att våra låtar även spelas här” berättar Shimon Moore som är bandets sångare och gitarrist.

Vidare berättar Shimon att han och basisten Emma Anzai började spela tillsammans redan när de gick i gymnasiet men att det var för sex år sedan de hittade trummisen Mark Goodwin genom en annons på internet.

”Jag kom på namnet när jag satt på tåget på väg till min pappa och läste en bok med titeln ’Sick Puppy’, det var ett så konstigt namn som vi hållit fast vid ända sedan dess.”

I våras släpptes deras senaste skiva Tri-polar som är deras första som släpps i Europa, idag är deras största ambition nämligen just att bli större i Europa. Shimon lovar, ”vi kommer definitivt komma hit och spela oftare”.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter J Mascis från Dinosaur Jr

by

Den 8 juli framför Dinosaur Jr sitt tjugo år klassiska mästerverk Bug i sin helhet, då är det obligatorisk närvaro på Göta Källare i Stockholm. Kulturbloggen passade på att ringa upp bandets legendariska sångare och gitarrist J Mascis inför den stundande spelningen.

Ser ni fram emot att komma tillbaka till Sverige?

Oja, jag gillar Sverige. Vi har varit där sju gånger tror jag.

Var skulle du placera Bug i förhållande till era andra skivor?

För mig är det den sämsta för den påminner mig om en dålig period i mitt liv.

Har din åsikt om skivan förändras sedan den gavs ut?

Jag har börjat gilla den mer efter att ha framört den live de senaste veckorna.

Vad fick er att återvända till skivan igen efter tjugo år?

Många av låtarna hade vi inte spelat tidigare. Sedan fick vi ett erbjudande att framföra den i England och då tänkte vi att vi lika gärna kunde spela på några andra platser också.

Vilken är din favoritlåt på skivan?

Budge antar jag.

Stämmer det att Lou Barlow började hosta blod i studion efter att ha sjungit Don’t?

Ja.

Har ni spelat Keep the Glove från nyutgåvan någon gång?

Nej, men jag antar att vi skulle kunna.

Dinosaur Jr spelar på Göta Källare i Stockholm den åttonde juli och Rockefeller i Oslo dagen därpå. Därefter ger J Mascis två solospelningar på Pusterviksbaren i Göteborg samt KB i Malmö den tolfte respektive trettonde juli.

Kulturbloggen möter Bob Geldof på Peace & Love

by

Bob Geldof har mer än någon annan musiker ägnat sig åt att bekämpa fattigdomen vilket orättvist lätt till att hans musik hamnat i skymundan. Tidigare i år släpptes hans femte soloskiva How to Compose Popular Songs That Will Sell. Kulturbloggen fick träffa den mångordige sångaren i hans loge efter spelningen på Peace & Love.

I ditt tal varnade du för att rocken är på väg att dö ut, kan du förklara hur?

Jag kan inte svara på om den är på väg att dö ut eller inte men jag saknar den där individuella rösten som fanns där första gången jag hörde till exempel Nirvana. Visst, det finns säkert många bra band som jag inte känner, men allt är så uppdelat i klaner. Kanske har rocken förlorat sin roll som mekanism för att förändra världen, inget av mina barn kan i alla fall identifiera sig med en idé på samma sätt som jag kunde. Om jag var ung idag skulle jag vara förbannad.

På To Live in Love, en låt på din nya skiva, sjunger du ”life without love is meaningless”, har din syn på kärlek förändrats i takt med att du har blivit äldre?

Jag älskar min fru och har alltid varit medveten om det men det var först när hon lämnade mig som jag insåg hur mycket. John Lennon hade antagligen rätt i sin naivitet, det mänskliga tillståndet utan existensen av kärlek är absurd och att leva med kärlek är att existera. Som femtionioåring förstår jag äntligen vad de flesta tonåringar förstår.

Vad inspirerar dig att skriva låtar idag, är det mest personliga erfarenheter eller sociala frågor?

Låtskrivandet fyller olika funktion beroende på om du är gammal eller ung. När du är yngre ska du försöka se saker som andra inte ser och föreslå en förändring men när du är äldre har du redan varit med om den förändringen och kan förhoppningsvis vara lite mer universell.

Vilka anser du vara de farligaste hoten idag?

Vi lever idag i en storm av sociala förändringar och kärnvapenhotet har aldrig varit farligare. Miljöhotet, oavsett om det är skapat av oss eller är cirkulärt, är ett kritiskt problem som inte går att återhämta sig ifrån och terrorismen är ett annat existerande hot. Jag kallar det en asymmetrisk och orättvis värld och de flesta problemen har att göra med fattigdom, finanskrisen berodde till exempel på att bankerna lurade folk de visste aldrig skulle kunna betala tillbaka att låna pengar. Det är mer orättvisor i världen nu än någonsin tidigare. De fattiga i Kina är helt beroende av Kongo medan Europa är den rikaste kontinenten i världen. Det är på tiden att vi hittar en balans.

Vad tycker du om festivaler då?

De är inte intressanta, ett av mina barn var på Glastonbury och där kan man se alla band i hela jävla världen. Men jag älskar att spela på festivaler, jag vill spela så mycket som möjligt. Det är därför jag har uppträtt på Glastonbury fyra gånger. När jag kom hit idag ville jag egentligen inte hålla talet utan jag såg mest fram emot att få spela. Vad jag sa på fyrtiofem minuter kan jag få sagt i en sång på tre minuter, om folk sedan inte gillar musiken är mitt problem.

Foto: Emma Andersson