Om du liksom jag tycker att Sten Ljunggren är en fascinerande skådespelare ska du ta vara oå tillfället att se honom agera nästan ensam på en scen.
Han spelar den åldrande, delvis bittra skådespelaren och globetrotten som lever ensam med sina tankar i en risig lägenhet i föreställningen ”Helt enkelt komplicerat” som hade Sverigepremiär i den intima trevliga teatersalongen Bryggan på Stockholms Stadsteater 3 september 2010.
Var du än sitter i salongen känner du närhet till scenen och skådespelaren.
”Helt enkelt komplicerat” är skriven av österrikaren Thomas Bernhard som dog 1989. Han var den förste författaren som gick till attack mot sitt hemlands feghet och medlöperi under nazismen. Han gjorde det skoningslöst, med stor stilkonst och befriande humor, skriver författaren Anders Olsson i programbladet till föreställningen.
Thomas Bernhard var svårt lungsjuk hela sitt liv och ville egentligen sjunga opera, vilket hans lungor inte räckte till för. I sin ungdom vårdades han på sanatorium och smet iväg för att kunna sjunga med kyrkokörer.
Denna närhet till musiken återspeglas i hans texter och ger dem ett djup och dimension mer än ord. Det handlar om rytm och klang i språket.
Den gamla mannen i ”Helt enkelt komplicerat” pendlar mellan överseende med livet och sig själv och bitterhat, hat och förakt mot både sig själv och världen.
Förutom att en liten flicka kommer dit med mjölk åt honom är Sten Ljunggren ensam på scen. Mötet med flickan är dock inte möte egentligen, den åldrade skådespelaren presenterar då istället ett skådespel och pratar egentligen bara till sig själv och lyssnar absolut inte på flickan, eller ens bjuder in henne till att berätta något. Den gamle mannen blir en fasansfull bild på människan i all sin ensamhet och oförmåga att möta medmänniskor.
Monologer på scen brukar vävas in med inslag av komedi, eftersom det är mer krävande att se en enda person tala hela tiden. Men ”Helt enkelt komplicerat” är mörk och varken författaren, regissören eller skådespelaren tar till humorgreppet särskilt mycket. Det roligaste blir nästan när han slår ett slag i en spik och inte har krafter att få ner spiken i träet. Roligare än så blir det knappt.
Det är inte heller vad föreställningen går ut på. Det är ingen komedi – och varför skulle det vara det? Livet är ingen komedi.
Föreställningen har många bottnar och den som kan sina filosofer och i synnerhet Arthur Schopenhauer hittar många pärlor i föreställningen. Den kan ses som en betraktelse över livet, åldrandet, om härskare och härskartekniker, om skådespelaryrket …
Två citat i föreställningen fastnade extra:
– Det finns inga vinnare i livet.
– Tänk om vi insåg oftare att livet kan ta slut i morgon. Då kanske vi hade åkt till Leipzig en andra gång, som vi hela tiden ville göra.
Lite om föreställningen från pressmeddelandet:
Bernhards ”upprymde misantrop” på svensk scen
Österrikaren Thomas Bernhards pjäs Helt enkelt komplicerat får Sverigepremiär 3 september på Bryggan. Rollen som misantropen som på ålderns höst hudflänger
själva livet spelas av Sten Ljunggren. För regin står Martin Berggren.En man har levt sitt liv som framgångsrik skådespelare, globetrotter och intellektuell. Nu är han 82 och sitter och surar i sina filttofflor. Som han hatar.
Det enda han har kommit fram till är att det enkla i själva verket är mycket komplicerat. Det är dags att göra upp räkningen. Och komma ihåg att köpa råttgift.Thomas Bernhard (1931-1989) är en av de mest spelade dramatikerna i
efterkrigstidens Europa. Hans egensinniga språk och storslagna provokationer har gjort honom till en av efterkrigsgenerationens
mest hyllade – och hatade – författare.
Bilderna: Petra Hellberg
Bilden ovan: Sten Ljunggren i Helt enkelt komplicerat.
Bilden längst ned: Alma Berggren Ek i Helt enkelt komplicerat.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, Thomas Bernhard, Stockholms Stadsteater, Sten Ljunggren, filosofi, teater, recension