Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Lita Ford var alltid min favorit i Runaways. Jag tyckte hon var ballast och snyggast i bandet. Alla mina vänner snackade mest om Joan Jett men jag tyckte bäst om Lita. (Okej, jag var svag för Sandy West också,)
Att få se henne live med en så stor publik som det blev på fältet vid Festival Stage, var en stor upplevelse. Hon har glansen kvar, utstrålningen, och rösten. Jäklar vad bra hon sjunger än, trots att hon faktiskt uppnår svensk pensionsålder senare i år.
Jag är en sucker för det konstiga och här får jag konstigt så det räcker för hela dagen. Folkmusik ligger på något märkligt sätt mig varmt om hjärtat. När folkmusiken spelas på distade instrument och med massor av attityd blir jag extra lycklig. Finska Korpiklaani erbjuder en massiv upplevelse med tung och hård musik i botten, med såväl fiol som dragspel i mixen. Kan man bli annat än glad av sånt?
Spelskickliga, med sång på såväl engelska som finska och ett mellansnack värdigt en finländare. Han hade lika gärna kunnat prata finska i mellansnacket, ingen förstod ändå vare sig engelskan eller försöken till svenska. Men den extroverta sångaren och frontmannen Jonne Järvela pratar hur som helst inte mer än två – tre ord i varje mellansnack. Han hade säkert inte sagt mer på finska för när det kommer till pratandet kändes han mer introvert.
Det spelas för lite dragspel inom hårdrocken. Kolla in Sami Perttula här intill. Lång väg kan man se att det inte blir hårdare än så här.
Den stora slänten som sluttar in mot Sweden Stage i södra delen av festivalområdet, lämpar sig extra bra för folkmetal. Här kan man luta sig bekvämt om det är vad man föredrar, eller stå långt fram och till fullo suga i sig allt det sköna som produceras på scenen.
Jag tror inte någon gick ifrån konserten med Korpiklaani (Vildmarksklanen) besvikna. Det här är ett rutinerat band med inte mindre än 13 studioalbum i bagaget. De två första under namnet ”Shaman”.
Det är mycket folk på Sweden Rock Festival i år. Till och med när första bandet för dagen går på scenen, samlas tusentals människor vid scenerna och köerna till matförsäljarna fylls på stadigt. Det är en av de finaste sakerna med en stor festival som den här. Man kan alltid få högkvalitativ underhållning till varje måltid.
Bandet som seglat upp som ett av mina favoritband det senaste året, stod för det som blev min avrundning på första kvällen på Sweden Rock Festival. Clutch är något så ovanligt som en extremt kompetent grupp helt i avsaknad av manér. I alla fall som det förefaller från sidan. Vid tid för konsertstart lunkar tre herrar in på scenen. En liten farbror i något som såg ut som en regnjacka och de övriga i ganska normala vardagskläder. De hejar kort på publiken och börjar spela otvunget. Efter en liten stund kommer den charmige sångaren in på scenen. Han dompterar publiken helt kort innan han börjar sjunga och sedan är det fullt sväng hela timmen som de hade till sitt förfogande.
Senaste plattan, ”Sunrise on Slaughter Beach” som släpptes så sent som 2 juni, är en jäkligt bra platta och som liveband betraktat är de väldigt trevliga. Trivsamma! Det är väl inget spektakulärt och egentligen hade de kanske passat allra bäst på eftermiddagen med en tillbakalutad publik i gröngräset. Men hantverksskickligheten går inte att ta miste på. Det här är fullblodsproffs som vet hur en slipsten ska dras. Medan mörkret sakta fångade in den stora onsdagspubliken och kylan från havet började göra sig påmind här i Norje Boke, fick sångaren oss alla att känna oss inkluderade i en varm gemenskap.
Tyvärr kom vi nog åt någon inställning på kameran så bilderna från den här spelningen blev verkligen inte bra.
En månghövdad publik välkomnade Jinjer från Ukraina när de intog Rock Stage idag på eftermiddagen. Nu känns det att festivalen kommit igång på allvar. Publiken är som vanligt på gott humör och ännu går de flesta rakt.
Sångerskan Tetiana Shmayluk fångar publiken omgående och släpper oss inte på den timme de har på sitt spelschema. Bandet är tajt och vältrimmat, basen och trummorna lägger mäktiga mattor medan leadgitarren matar på med tunga riff. Sångerskans variationsrika sätt att sjunga är fängslande. Ibland är sången nära growl, ibland är det tydligt och mjukt i en skön alt-stämma.
Progressiv metal skulle jag närmast kategorisera bandets musikstil som. Det är sköna växlingar i tempo och intensitet. Det här bandet är inte på Sweden Rock Festival för att de kommer från Ukraina. De är här för att de är för djävla bra.
Gitarristen Roman Ibramkhalilov och sångerskan ”Tati” Shmailyuk, basisten Eugene Abdukhanov nedan.Och längst ned, enda bilden jag lyckades få där trummisen Vladislav ”Vladi” Ulasevich syns lite. Han satt väldigt långt bak på scenen.
Ukraina är ett grannland i djup kris med tanke på det ryska angreppskriget mot sin granne. Det märks på publiken att stor sympati för Ukrainas utsatta position, ännu är högaktuellt. Nästan lika många ukrainska blågula flaggor, som det fanns svenska, vajade.
Idag på ett fält i Norje Boke är vi alla blå-gula in i märgen.
De nyare sångerna handlar en del om kriget och hur det påverkar befolkningen, inte minst i Donbas varifrån bandet kommer.
Slava Ukraini!
Jinjer bjuder på en viktig och vass konsert i solgasset. Visst är vi här för att ha roligt, festa och njuta. Men bara 80 mil ifrån den här platsen, handlar livet om överlevnad, skydd och motstånd mot fientliga styrkor som försöker krossa deras land. Det är värt att tänka på för oss här i fria nord.
Scenen som i år heter Pistonhead Stage är den gemytligaste scenen på Sweden Rock Festival. Nytt sedan jag var här sist är att halva tältet är öltält med utsikt mot scenen. Resten av tältet upptogs av hängivna fans till bandet redo att gå på. Grimner spelar tung, pumpande hårdrock med ljuvliga melodier på blockflöjt svävande över det mäktigt hårda. Inledningsvis tyckte jag det var förvånansvärt lågt ljud men efter att ha lättat lite på öronpropparna insåg jag att det alls inte var lågt. Tvärtom. Det var ashögt. Det gillar jag!
Grimner kallas ofta för ”vikingarock” och det kanske stämmer genremässigt. Tung, verkligt tung, folk metal skulle jag kanske säga. Men det är väl vikinga så det räcker. Om det lät så här runt eldarna för 1100 år sedan så hade det säkert oerhört trevligt. Jag hoppas det var så. I alla fall på ett ungefär.
Jag hade inte lyssnat speciellt mycket på det här bandet innan jag fick se och höra dem idag. Utan tvekan åker de in på fler spellistor hädanefter. Jag är ju en sucker för folkinspirerad hård musik och tycker mycket om det jag hörde på tältscenen i Norje Boke idag.
