Gästskribenter

Plats: Sofiero slottspark, Helsingborg
Artist: Thåström
Betyg: 4

När mörkret sänker sig över Sofiero väller en konstant matta av tjock rök ut över och från scenen. De mäktiga ljuseffekterna ackompanjerar perfekt den tunga ljudbilden som rullar ut över den stora publiken. Vi får oss till livs en  spelning som är tyngre och mäktigare än det mesta. Inledande ”Körkarlen”, ”Bluesen i Malmö” och  ”Var e vargen” sätter nivån på ett symptomatiskt vis. Det ska bli en spelning där vi får vårt lystmäte efter gamla hits men också en rejäl dos med nya låtar från senaste plattan. Och det kommer bli hårt, tungt och skoningslöst.

Då bandet går lös i ”Alla vill till himmelen” i extranumren, känns det som en källarspelning med Rammstein. Basisten hamrar ut tunga rullande mattor av mastodontljud och vi välter omkull ute i publiken. Thåström behöver inte vara publikfriande för att få oss på fall, det funkar med elak energi på hög volym.

Setet bestod av följande låtar:
Körkarlen
Bluesen i Malmö
Var e’ vargen
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
Kom med mig
Beväpna dig med vingar
Karaokebaren
Men bara om min älskade väntar
Old Point Bar
St Ana katedral
Jag är en idiot
Om Black Jim

Extranummer:
Alltid va på väg
Alla vill till himlen
Kort biografi med litet testamente
Extranummer 2:
Centralmassivet

Thåström är en ikon i svensk rockhistoria och han har ständigt förnyat sig och skapat om sig själv. En kväll som den här verkar han dessutom ha lite extra roligt. Bästa passagerna i konserten tycker jag var ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”, ”St Ana katedral”, hela extranummersjoket och förstås; ”Bara om min älskade väntar”. Han gör den bättre än Nationalteatern någonsin gjort.
Vi fick till och med ett extranummer mer än de fick i Borlänge häromdagen. Avslutande ”Centralmassivet” tar oss på en skinande skiva hård metall ut i sommarnatten och livet är riktigt skönt att leva.

 

Först som sist, det måste sägas. Thåström är hur skum som helst. Vår fotograf Maria Laakso Åman hade ingen lätt uppgift när Joakim Thåström lekte kurragömma i röken som inneslöt scenen. Han verkar finna stort nöje i att göra sig svår, fast jag tror han är lite blyg. Ikväll spelar han på Fårösunds marina. Är du i närheten bör du inte missa det.
Sofierospelningens arrangör Kulturbolaget har också många andra bra konserter på lut.

Plats: Slottsparken Sofiero slott Helsingborg
Artist: First Aid Kit
Betyg: 4

Fantastiska underbara artisterna i First Aid Kit skapar den där ljuvliga sommarkonsertkänslan som man längtar efter när man går på konsert i skönt sommarväder. Vädret är underbart, gräset är mjukt och härligt att ligga på, himlen är knallblå och vindarna är ljumma. Från scenen strömmar musik i perfekt samklang med sång i stämmor och toner av kärlek. Det blir inte mycket bättre än så här en högsommardag i nådens år 2018.

Systrarna Johanna och Klara Söderberg har på sitt jordnära och varma vis skapat ett band som gör lättillgänglig och ljuv, men mellan varven; blytung, popcountry med texter som bränner till och betyder något. När de talar om varför de skrivit en låt som ”Your are the problem here” och brandtalar mot sexuella övergrepp och mäns våld mot kvinnor jublar stora delar av publiken. Samtidigt noterar jag att många män faktiskt skruvar lite på sig. Det blev kanske lite obekvämt för en stund. Det är bra, det ska kännas obekvämt när manliga strukturer får ge vika. First Aid Kit är redo att ge lindring och tröst för de som behöver det, men förövare ges ingen pardon.

Musikaliskt genomför bandet en helt perfekt spelning. Det är så samspelt och tonsäkert. Stämmorna sitter som gjutna och det är ren och skär fröjd att få vara med och höra på. Arrangören Kulturbolaget har gjort ett grymt bra jobb med ljudet, som är riktigt bra till den nedre halvan av parken där de flesta befinner sig.

Egentligen tycker jag inte den här slottsparken är optimal för konserter. Den här för långsmal vilket gör att de längst bak kommer alldeles för långt från scenen och det i sig skapar svårighet att hålla fokus under en lång konsertkväll. Alldeles för många besökare verkar tro sig vara kvar i sitt eget kök på förfesten för de skrikpratar och dividerar så där som lite för fulla människor gör just på förfesten hemma i köket. Det är svårt att tro att de pröjsat flera hundra för att gå på konsert. Tyvärr fattar de inte heller att folk omkring dem pröjsat flera hundra och att de sannolikt inte uppskattar att istället få ta del av Majsans, Kalles och Pias skrikfest, eller coola Jonnes hysteriska fylleskratt.

 

Helgeåfestivalen
Artist: Black Ingvars
Betyg: 2

 

Jodå det är roligt men det är också poänglöst. Med en lång radda hits från välkända artister som Sven-Ingvars, Vikingarna och Niklas Strömstedt tar de sig fram under en timme. Folk hoppar, skuttar, dansar och jublar och förvånansvärt många metalheads med nitar, läder och tatueringar kan varje ord i låtar som ”Fröken Fräken”, ”Blue Hawaii!” och andra dansbandsklassiker. Jag står med hakan vid knäna och fattar ingenting.

Det här bandet slog igenom 1995 och drar fortfarande stor publik där de uppträder. Folk har roligt, det är det ingen tvekan om. Kanske räcker det med det. Det är ju underhållning och underhållna blir vi. Dessutom är de duktiga musiker. De tunga hårdrockriffen sitter exakt som de ska och jag fattar vart ”Black” i namnet kommer ifrån. Men det är för mycket ”Ingvars” för att jag ska få själslig frid.

Helgeåfestivalen
Artist: Sons of Apollo
Betyg: 4

För oss som älskar att frossa i dubbelhalsade gitarrer, dubbelhalsade elbasar, dubbla baskaggar och dubbelt av allt är det är en fröjd och njutning att höra och se Sons of Apollo. Mike Portnoy har återigen skapat något fenomenalt i ytterligare en supergrupp. Hur gör karln? Sedan Dream Theater, Adrenaline Mob, Transatlantic, The Winery Dogs, Flying Colors och allt annat denna trollgubbe gjort så återkommer han alltså med ett nytt band som gör sin första Sverigespelning i lilla Knislinge. Och det är magiskt.

Jeff Scott Soto den gamle räven med ett förflutet bland annat hos Yngwie Malmsteen, Talisman och Journey dompterar publiken med fingertoppskänsla och självklarhet. Dessutom sjunger han bra och har uppenbart riktigt roligt. Att han gjorde ett inhopp tillsammans med Dan Reed tidigare under kvällen förstärker känslan av uppriktig spelglädje. Det här är snubbar som har roligt ihop och som tycker om det de gör tillsammans.

Jag som har längtat efter lite riktigt skön hårdrock får mitt lystmäte efter en eftermiddag med svensktoppspoppig hårdrock och barnvisor invävda i tunga sjuttiotalsriff. Här bjuds på en progressiv metal med låtar som är elva minuter långa och med textinnehåll som knyter an till gamla myter. Jag kunde inte få det bättre. Bandet kunde dock haft bättre förutsättningar. Jag bestämmer mig halvvägs in i konserten för att lämna mixerbordszonen för att ta mig närmare scenen. Utan att knuffas det minsta kommer jag nästan ända fram till kravallstaketet. Det är minst sagt luftigt framför scen. Det är verkligen trist. Besökarna missar något grymt bra och bandet får inte den publikuppskattning de förtjänar. Jag hoppar få återse det här bandet någonstans där de får komma till sin fulla rätt. Varför inte på Sweden Rock Festival nästa sommar?