The Future, filmrecensionen

Titel: The Future
Betyg: 5
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt ordinär biopremiär 25 november 2011

Det är egentligen ingenting nytt att djur pratar på film, det har till exempel redan gjorts i flera barnfilmer, men det är desto ovanligare att de har så bräcklig röst och mörka ord att yttra som här. För när filmens regissör Miranda July (som även spelar ena huvudrollen i och med Sophie) antar kattens Paw Paw röst händer någonting storslaget; hon uttrycker stor smärta och ensamhet men förvandlar i samma stund djuret till ett kärlekstörstande varelse i nivå med människan, och senare sig själv till ett djur som flackar runt i livet i jakt på bekräftelse och närhet. Och trots att Paw Paw medverkar otroligt lite i filmen, oftast bara med ord men ibland med en närbild på sina tassar (och någon sekund i helbild), är det ändå den karaktär som påvisar starkast närvarokänsla.

Paret Sophie och Jason (som spelas av Miranda och Hamish Linklater) som är två hipsters med varsin laptop i knät i soffan där de ligger ensamma men tillsammans. Allting börjar med adoptionen av Paw Paw, speciellt den plötsliga livskrisen som får dem att stänga ned sin internetanslutning och slutar på sina jobb för att komma närmare varandra. Vilket misslyckas. Istället gräver de ned sig i sina egna gravar och isolationen blir total.

Precis som i hennes första långfilm, Me and you and everyone we know, används väldigt mysiga karaktärer som säger väldigt roliga saker. Hela tiden. Skrattsalvorna sprutar. Som när Sophie och Jason vandrar på gatan och någon frågar dem om de vill hjälpa till att avstyra växthuseffekten, varpå Sophie svarar ”nej tack” och bara går vidare som det inte vore någonting speciellt med den situationen. Så tack vare Mirandas kreativitet (hon är även författare och konstnär) skapar hon skarp dialog som blir roligare än alla så kallade ”romantiska komedier” tillsammans. Men här anar man inte samma ljus i horisonten som i första filmen, utan förs bara djupare och djupare in i den mörka natten utan slut.

Den starkaste utav gestaltningarna av parets avskildhet från varandra är avstannandet av tiden, som är tänkt att användas i intentionen att låta dem båda vara tillsammans föralltid men istället skapar ett ännu större gap inte bara dem emellan utan egentligen hela deras verklighetsförankring. Tiden rusar men de själva står stilla. Sophie och hennes vänner som får barn, återkommer med dem när de ska börja dansa och tillsist dör innan Sophie ens känt av en dag inger inte bara den effekten av alienation i vardagen, utan kan även prata till kvinnor i allmänhet som inte har barn trots att ”alla” deras vänner har det och den biologiska klockan ringer. Dessa mångtydligheter skänker ett djup till filmens helhetsintryck, vilket man även kan säga till den scen där Jason dessutom för en dialog med månen (!!!) vilket både kan vara komiskt och insiktsfullt!

Även solen har, som bekant, sina fläckar. I det här fallet det hjärtskärande slutet. Men så är det ju här heller ingen quirky indiefilm i stil med Mirandas första film. Det här är någonting nytt och eget. Men som ändå säger väldigt mycket om tvåsamhet och ansvar för ens egna. Annars kanske de försvinner och skapar ett stort svart hål i vår vardag som inte ens fanns där från början, men som vi kanske inbillade oss var där. För att vi var upptagna att ruttna bort i osäkerhet. Och offren är inte ens vi. Utan katten som blir lämnad ensam trots sin intensiva längtan efter kärleksfulla föräldrar.

Text: Fredrik Gertz