Det är bara att erkänna, grundstoryn i ”We will rock you” är knepig. Föreställningen sågades totalt av en enig engelsk kritikerkår, men går efter åtta år fortfarande i London. Storyn är tunn, men musiken är desto tyngre. Grunden i storyn är att på planeten styr globalsoft allt. En framtid där all musik skapas i datorer, och engelska är det utdöda rockspråket. Rockmusik är förbjudet, och alla tänker samma tankar, alla utom några få, som här kallas bohemians.
We will rock you är så full av energi, och ensemblen kan verkligen få fart på publiken. Dock kan den som hatar Queens musik stanna hemma, för den är verkligen bärande för hela musikalen.
Det är inte ofta vi får fullstora musikaler i Stockholm, tre andra exempel på fullstora musikaler är väl Kristina från Duvemåla, Mamma mia och Phantom at the opera, vanligare än så är det inte. Jag tappade räkningen på folk på scenen, men det är ett 25-tal olika artister på scenen, och minst sju i orkestern, med andra ord krävs det en stor scen. Scenen på cirkus är stor, men känns ändå som den kanske är lite för liten. Londons lösning med kuber som använts för att visa bilder, har ersatts av en jätteskärm. Det finns en del riktigt snygga scenlösningar, men alla känns lite mindre än motsvarande lösning i London, och det är något man kan säga om hela musikalen, som i London med lite mindre. När musikalen introducerades så sa man, ”med 25 låtar av Queen” och min dotters första fråga blev då, ”vilken låt är borta?”. I London brukar det oftast vara 26 låtar, och den låt man valt bort vår kväll i Stockholm är ”don´t stop med now. ” Det var tveksamheter om Cirkus skålle tåla scenlösningen med den stora skärmen och all annan teknik. Det gör den tydligen, men jag är inte lika säker på att stolarna kommer hålla hela hösten, om det blir lika bra fart på publiken, som den föreställningen jag såg.
Det mesta av dialogen och vissa av låtarna är på svenska. Det funkar mycket bättre än vad jag trodde innan. Dialogen blir på svenska, och engelskan motsvarar det utdöda rockspråket. Funkar mycket bättre än när man gör motsvarande i London. Vissa av översättningarna är smarta, ”I want to break free” blir ”jag står inte ut” i den svenska översättningen och man köper verkligen den översättningen. Humorn är viktig i föreställningen, och publiken tog väl mot alla vinkar mot den svenska publiken. Att Sverige skulle vinna VM i fotboll 2014 är väl ungefär lika troligt som att alla musikinstrument skulle bli förbjudna i en framtid.
Det mest kända namnet i ensemblen är Tina Lejonberg, för denna föreställning har igentligen bara en stjärna, Queens musik. Ändå finns det en som för mig kommer bli en stjärna. Mari Haugen Smistad är en sensation som Scaramouche och man använder hennes norska ursprung på ett bra sätt i showen. Är säker på att vi kommer se mer av henne i framtiden, och hon har en enorm utstrålning och röst.
Föreställningen förtjänar att få en bred publik. Biljetterna är ganska dyra, men du får mycket show för pengarna, och det är en enormt bra stämning i salongen. Däremot tycker jag att den som vill hänga med bättre, kan med fördel läsa grundstoryn innan, för då hänger man med bättre i vad som händer på scenen. Min elvaåriga dotter dansade ut från salongen och ville på en gång köpa nya biljetter, det här vill jag se igen sa hon, och det är tecken på en bra föreställning. Köp biljetter nu, räkna inte med att den kommer bli förlängd, då jag inte tror att skaran av anhängare till Queen är stor nog i Sverige.
Foto: Markus Gårder
Relaterat: Svenska Dagbladet, Expressen
Läs även andra bloggares åsikter om musikal, Queen, We will rock you, Cirkus, recension