Medan stockholmarna har roat sig med att trängas framför slottet för att se en skymt av kronprinsessan har landets andrastad, Göteborg, haft tre musikfestivaler: först punkfestivalen West Coast Riot, sedan hårdrockfestivalen Metaltown i dagarna två och sedan EMO-festivalen Pier Pressure.
För mig var Pier Pressure allra mest lockade, förstås. Festivalens program hade en skön blandning av lite mer elektronisk emo som austaliska Pendulum och mer meltal som finländska HIM och mer kommersiella storband som Paramore, 30 Seconds to Mars och The Sounds.
Självklart var det kul att få se The Sounds live. Det svenska bandet som slått så stort i USA är inte fullt lika stora i sitt hemland. The Sounds var festivalens popigaste bidrag.
GP:s kritiker menar att The Sounds är ett typiskt one-hit-wonder.
Man drar i sin formel åt alla håll – rockanthems, syntrockrökare, pianoballader – men utan att hamna lika rätt igen.
Jag tycker att bandet till stor del lutar sig på frontkvinnan Maja Ivarsson som showare. Hon uppträder säkert i högklackat och kortkorta åtsittande shorts och skinnjacka med bild på Modesty Blaise på baksinda.
Mörkblå sjömansmilitärmössa som hänger käckt för det fladdrande ljusblonda håret. Hon är utan tvekan både vacker, snygg och sexig och tuff.
Publiken längst fram tände till och viftade i takt med upplyft arm, men längre bak var det mer svalt lyssnakde, kanske i symbios med vädret som också blev svalare. Klockan var 17.00 när bandet började spela och det var en typisk svensk småkall sommarkväll.
The Sounds behöver nog bestämma sig vilket håll de ska gå, de behöver fler kända låtar för att bli ett riktigt bra liveband, det räcker inte med en jättetuff frontkvinna.
Ett band vars frontfigur däremot tände hela publiken, utom en och annan musikkritiker, är Jared Leto i 30 seconds to Mars. Visst märks det att han har ett förflutet som skådespelare. Det är minst lika mycket show som musik.
Han kommer in på scenen i lysande rosa mohikanfrissa, klädd Clark Kent-trechcoat, illröda plastiga sneakers och illröda handskar. Med de stora solglasögonen såg han ut som Leonardo di Caprio utklädd till Stålmannens alter ego Clark Kent, och man undrade: ska han slita av sig det där och blotta sitt superman-märke och flyga upp i luften?
Just det gjorde han inte: men för övrigt gjorde han väl det mesta: hoppade och sprang omkring, klev ner på området för fotografer framför scen och försökte ta sig ut till publiken (fast då fick han vakter efter sig) och plockade upp ett trettiotal personer ur publiken till avslutningslåten.
Eftersom jag dessutom gillar bandets musik var det en av de bästa spelningarna på Pier Pressure.
Två band jag var lite mer besviken på är Takida och Dead by April.
Takida har jag hört ska vara kul att se live, men den spelningen lyfte aldrig riktigt. Göteborgspostens recensent var ännu mer missnöjd
Takida är som England i Fotbolls-VM. Menlösa. Orkeslösa. Helt utan spets. Som om dom överhuvudtaget inte har en aning om vad de är här för att göra.
Dead by April spelade playback – och jag går inte på festival för att se playback. Det är live som gäller på en festival.
För mig var höjdpunkten Pendulum som gjorde sin första spelning i Sverige.
Till skillnad från många andra elektroniska band, som snarare består av musikproducenter än rockstjärnor, så låter Pendulum lika bra live som på skiva trots att de helt och hållet undviker playback
HIM var också en av höjdpunkterna. Det findlänska Lovemetal-bandet spelade tyvärr sist på stora scenen och det verkar som om många tömt sina krafter så det var lite tomt. Största publiken var det på Paramore och 30 Seconds to Mars.
Men de som var kvar på HIM var nog många av bandets fans. Och visst fick bandets magre sångare Ville Valo publiken att sjunga med i många sånger.
HIM har sålt mer än 4,5 miljoner album världen över, har turnerat med Metallica och är säkert större runt om i världen än i grannlandet Sverige. Deras speciella hårdrock som de själva kallar Lovemetal fungerar bra live.
Och ja: de gjorde två covers också. En på Billy Idol och en på Chris Isaac. HIM gör gärna covers – och de gör det ofta bra. De började trots allt sin karriär en gång i tiden i början av 1990-talet som ett coverband, specialiserade på band som KISS, Type O Negative, Danzig, Black Sabbath och Depeche Mode.
Här skrev Kulturbloggen lite om West Coast Riot.
Jag funderar lite på varför de traditionella medierna mest fokuserat på att rapportera från och bevaka Metaltown och punkfestivalen West Coast Riot än från Pier Pressure.
När det gäller redaktioner som Aftonbladet är det väl enbart kommersiella skäl som ligger bakom deras beslut. Hårdrock har en stor publik och genom att fokusera på Metaltown säljer tidningen lösnnummer och lockar klick till sajten.
OBS Missa inte: Kulturbloggen intervjuar Paramore på Pier Pressure
Inte så bra ljudkvalitet, men ni ser lite hur det såg ut då The Sounds spelade på Pier Pressure 20 juni 2010:
Relaterat: Dagens Nyheter om Metaltown och om West Coast Riot.
Läs även andra bloggares åsikter om emo, popmusik, musik, musikfestivaler, Göteborg