Titel: Begrav våra ben i nattens jord
Författare: V.E. Schwab
Översättare: Ylva Spångberg
Utgivningsdatum: 2026-06-02
Förlag: Modernista
Innan jag satte igång att läsa den här boken hade jag hört mycket om den på sociala medier. Jag hade läst V.E. Schwabs böcker tidigare och såg fram emot att jämföra den med hennes andra verk, särskilt eftersom det här är en sorts debut för henne: det är första gången hon skriver om lesbiska relationer.
Jag såg särskilt fram emot att läsa den eftersom den, ännu en gång, handlade om förtryckta kvinnor som transcenderar tid och rum, likt Addie i min favoritbok av Schwab, Addie LaRues osynliga liv. Schwab behandlar nämligen ofta teman som ligger nära hjärtat men som utspelar sig långt borta, i en stilren prosa som flyter på lätt. Jag tyckte att prosan i just Begrav våra ben i nattens jord flöt på bättre än i hennes tidigare verk. Jag har nog aldrig förut velat sluka en roman av Schwab på samma sätt som den här.
Det var lätt att komma in i handlingen, och lätt att se sig omkring och föreställa sig miljöerna Schwab beskriver. Begrav våra ben i nattens jord är en resa genom tid och rum, om tre kvinnors öden som vävs samman i en mystisk härva. Boken följer tre kvinnor i olika tider och länder. I Spanien 1532 ger María efter för en främlings lockelse för att slippa sitt liv. I England 1827 skickas Charlotte till London efter en förbjuden kärlekshistoria och får lära sig att friheten har ett pris. I USA 2019 försöker Alice börja om på college, men ett one-night stand får henne att börja leta efter svar. Boken handlar om lesbiska vampyrer som lever länge, hungrar efter frihet och går emot sina förtryckare. Det är alltid speciellt att möta Schwabs karaktärer, vars övernaturliga öden ger dem en annan moralisk utgångspunkt.
Jag trodde till och med att det här kunde bli en av mina favoritböcker av Schwab (den skulle nog ha delat plats med Addie), men sedan kom jag fram till de sista hundra sidorna och mitt intresse falnade. För många upprepningar mot slutet, och oförmågan att knyta ihop de tre berättelserna med varandra, gav boken en dålig eftersmak. Trots att Schwab tar upp många tankeväckande moraliska dilemman faller berättelsen i slutändan platt.
Jag vet inte riktigt om jag vill använda ordet ”platt” om Schwabs karaktärsskildringar. Låt oss snarare säga att det alltid har varit svårt för mig att föreställa mig hennes karaktärer, och att det är själva berättelsen, inte karaktärernas inre liv, som har stått i förgrunden även i hennes tidigare verk. Det är inget fel med det. Inte egentligen. En intressant handling ska få ta över, och ibland behöver den till och med göra det. Problemet är att handlingen i slutet av just den här boken tog över helt och lät karaktärerna stå där blottade, utan något djup att luta sig mot. När de väl gjorde det slutade berättelsen vara intressant.
Det var intresseväckande att läsa hur vampyrmetaforen behandlades i boken, och jag var förväntansfull inför hur de tre berättelserna skulle knytas ihop. Tyvärr lyckades Schwab inte med den biten, och trots att jag gillade delar av boken lämnade den tyvärr en dålig eftersmak. Ändå kan jag tycka att det är trevligt med nya bidrag till vampyrmetaforerna!
Något som kan sägas om just den svenska versionen av boken: 1. Jag föredrar den engelska titeln som lyfter fram att det just är midnattens jord, och inte bara nattens jord som benen begravs i, alltså ”Bury our Bones in the Midnight soil”. 2. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt om designen på bokens omslag är alltför lik originalversionen. Det går lätt att göra fel, men jag kan tycka att det är roligt att jämföra de olika bokomslagen. Ibland blir det ju snarare bättre. Förutom att titeln är på ett annat språk finns det inga större skillnader på det svenska och det engelska omslaget, det svenska omslaget är snarare mer förenklat och har inte lika många detaljer som den engelska versionen har (inte för att det var särskilt många detaljer till att börja med).
