Chris Corner var med och grundade Sneaker Pimps på nittiotalet. Kulturbloggen passade på att möta upp den avslappnade, vinsmuttande och välformulerade excentrikern några timmar innan hans Arvika-aktuella soloprojekt IAMX intog scenen på Nalen den trettonde maj.
Hur skulle du beskriva din nya skiva Volatile Times?
Problematisk, krävande och lite schizofren. Det är nog den mest okonventionella IAMX-skivan. Egentligen behöver jag mer tid att smälta skivan innan jag kan försöka ge mig på att beskriva den.
Fire and Whipsers är en låt på skivan. Kan du berätta varför du valde att döpa turnén efter just den låten?
Det var faktiskt min manager som föreslog den titeln men jag tycker namnet representerar dualismen i mina shower som innehåller hjärtskärande element såväl som djurisk aggressivitet.
Hur lång tid tog arbetet med Volatile Times?
Sex månader vilket är längre än vad det brukar ta, förra skivan Kingdom of Welcome Addiction tog två månader. Så här i efterhand önskar jag att jag blivit klar snabbare men jag drogs in i albumets psykologi.
Har arbetsprocessen förändrats över åren?
Problemet är att arbetsprocessen inte alls har förändrats. Varje skiva har varit en väldigt ensam process men nu har jag lovat mig själv att inte begå samma misstag igen. Jag ska försöka släppa på mitt kontrollbehov och involvera fler personer i framtiden.
Har du några drömsamarbetspartners?
Inte några musiker direkt, de flesta är döda poeter och filmskapare som Fellini. Hans filmer är hoppfulla, filosofiska, poetiska och vackra. Jag är även ett stort fan av Bergman men jag är rädd att han skulle krossa mig intellektuellt. Av nu levande personer skulle jag vilja samarbeta med en författare som heter Christopher Hitchens fast jag vet hur det skulle gå till. Dessutom har han drabbats av obotlig cancer.
Numera bor du i Berlin, hur är det att bo där?
I tre år bodde jag inne i staden tills jag fick en insikt eller ett sammanbrott beroende på vad man väljer att kalla det så nu bor jag en bit utanför i en fabrik som jag byggt om till en arbetsplats, en studio och ett hem. Det är min egentillverkade utopi.
Varför valde du att flytta till Berlin i första skedet?
Jag bodde i London men tröttnade på hur staden kväver konstnärliga människor. Där hamnar man så lätt i en finansiellt handikappad situation så jag började utforska Europa. Under fem år levde jag i stort sett som en nomad, ett tag var jag även i Tokyo. Min manager bodde i Berlin och övertalade mig att komma dit på semester men när jag såg möjligheterna valde jag att stanna. Berlin är en gåva till den konstnärliga världen och för alla som vill utforska sig själva men den kan även slå tillbaka mot de som är offer av bristande drivkraft.
Var det annorlunda att spela i Sneaker Pimps?
Väldigt annorlunda. Det var så många kompromisser. Sneaker Pimps bestod av medvetna personer som alla försökte få in sitt känslomässiga budskap samtidigt, så jag kunde inte riktigt utforska mig själv fullständigt. IAMX blev därför en enorm urladdning av energi. Ibland kan jag sakna stödet man får i ett band men eftersom man på något magiskt sätt måste plocka energi från luften känns det känslomässigt mer givande att spela själv.
Vad har du för planer för framtiden?
Det frågar jag mig själv varje dag. Jag är intresserad av att börja arbeta mer visuellt eftersom jag älskar filmer. Någon gång skulle jag vilja göra en kortfilm fast då måste jag arbeta med en manusförfattare eftersom jag är hemsk på att komma på berättelser. Jag studerade astrofysik på universitetet så det skulle vara intressant att se hur det sammanfaller med mitt liv idag fast min plan för nästa år är att arbeta på ett musikaliskt projekt med en stråkorkester i Berlin.