Näsan, av Dmitrij Sjostakovitj som operabio från Metropolitan Opera på Folkets Hus och Parkers biografkedja 26/10-2013
För några veckor sedan satt jag uppe och lyssnade på Näsan, direkt från nypremiären på Metropolitan Opera och min första reaktion blev att det här måste jag bara uppleva. Det gjorde jag i går kväll på Spegeln i Malmö tillsammans med en handfull entusiaster.
Det blev dock ingen särskild lustig upplevelse och övriga i publiken satt också knäpptysta, ja så tysta att man kunde ha hört en knappnål falla. När jag lyssnade på verket så fick jag med hjälp av musiken det bestämda intrycket att detta skulle bli en komisk upplevelse av typ Charlie Chaplin på äventyr.
Så blev det inte och anledningen till detta är säkert att föreställningen blev till en absurd upplevelse späckad med så många metaforer och symbolik att det åtminstone för min del var svårt att ta till sig. Hjärnan gick så att säga på högvarv och det var stört omöjligt att ta till sig detta och hinna med att sortera alla intryck. Det behövs med andra ord tid för att smälta denna upplevelse och frågan är om det trots allt är för tidigt dagen efter?
Bakgrunden till verket bygger på en berättelse av Gogol, en berättelse som utspelar sig under tsarryssland och handlar ytterst om en näsa som är på rymmen. Tanken med operan är att detta skulle betraktas som satir men självklart så får var och en själva dra slutsatsen om vad det ytterst handlar om. Tror dock inte att det handlar om någon kritik av Sovjetunionen, om nu inte detta har varit en av utgångspunkterna för regissörens, William Kentridge tankar bakom framförandet.
Från min utgångspunkt är det uppenbart att Gogol driver med den ryska byråkratin, som förmodligen var mycket aktuell under tsarens tid, eftersom Ryssland var ett enormt rike, som inte kunde styras utan hjälp av en massa byråkrater, som gärna lät sig mutas för att på så sätt underlätta livet för dem som hade råd att betala. Den kommunistiska tiden saknade ju inte heller byråkrati, men frågan är om den hade lyckats utvecklats att bli så omfattande vid verkets tillkomst, att den kan utgöra grunden för historien.
Musikaliskt var det en intressant upplevelse med en blandning av vacker musik, till musik som närmast kan kallas oljud eller möjligen illustrativ musik. Det finns säkert andra sätt att bättre beskriva musiken, men detta är mitt intryck av musiken.
Operan sjöngs självfallet på ryska och även om det var fullt möjligt att förstå handlingen genom musiken och sångarnas agerande så var det en stor hjälp att kunna följa den svenska översättningen på textraden. Det är kanske därför FHP har bestämt sig att för att översätta till svenska? En stor hjälp var också ljusbandet som beskrev de kommande händelserna i högt uppe scenens vänstra bild.
Sångligt sett imponerades jag av huvudpersonen ,som sjöngs av Paulo Szot, men också av tenoren Andrej Popov, som jag för övrigt senast hörde som Den helige dåren i Boris Godunov som poliskommissarien , men samtidigt ska vi inte glömma körens insatser.
Det är dock musiken som trots allt gör det största intrycket och jag kan inte annat än imponeras av orkestern under ledning av dirigenten Pavel Smelkov, som kanske inte höll samma klass som Valery Gergiev, men här är jag kanske ändå inte helt rättvis. Kanske handlar det i första hand om att musiken i sin helhet är så annorlunda än vad som är fallet med Mozart, Puccini, Verdi eller Wagner. Ombyte förnöjer som bekant. Eller hur?
Scenografiskt var det också en annorlunda och rolig upplevelse och det blir naturligtvis en helt annan upplevelse när man både kan lyssna och se samtidigt.
Avslutningsvis är detta en operaupplevelse som jag kan rekommendera till alla musikintresserade och särskilt då till de som uppfattar att opera är tråkigt för även om Näsan inte var en komisk upplevelse så hade jag aldrig tråkigt.