Carmen Hillestad föddes i New York men är numera bosatt i London, hon är hälften norsk och hälften mexikan. En före detta modell som prytt såväl Vogue- som Marie Claire-omslag men numera gör atmosfärisk rock under namnet Carmen Villain. Lifeissin började nyligen sprida sig på nätet och den 12 mars ges hennes debutalbum Sleeper ut via Smalltown Supersound. Kulturbloggen passade på att ställa några frågor via mail.
Hur länge har du hållit på med musik? När började du skriva låtar och när bestämde du dig för att satsa på musiken istället för modellkarriären? Tror du att dina erfarenheter som modell kan ha hjälpt dig som musiker?
Jag har alltid hållit på med musik, men för ett par år sedan började jag skriva låtar på riktigt. I samband med det bestämde jag mig för tre år sedan att jag skulle ägna mig åt musiken på heltid. Att vara modell och att skapa musik är två vitt skilda saker så jag skulle inte säga att mitt tidigare yrke har influerat min musik på något sätt.
Vad inspirerar dig till att skapa musik? Skriver du allt på egen hand eller brukar du samarbeta med andra personer? Vilka skulle du säga är dina styrkor som låtskrivare?
Jag skriver allting själv och det har varit utmanande på ett bra sätt. Det är ett bra sätt att släppa ut sin inre turbulens. Att skapa musik kan vara väldigt meditativt, det är som att gå in i en annan zon där överanalysering och självpåtagna begränsningar lämnas bäst utanför.
Vilka är dina största influenser?
Jag skulle säga att jag har flera influenser som format mig och hjälpt till att öppna minne sinne. Jag har lyssnat på en massa olika musik genom livet, alltifrån The Carpenters till Wu-Tang, J Dilla, Sun City Girls, This Heat och Royal Trux.
Varför Carmen Villain istället för Carmen Hillestad? Är det ett alter-ego eller är du fortfarande dig själv när du står på scen?
Jag är helt och hållet mig själv. Jag antar att jag bara ville göra en separation från min tidigare karriär och alla de fördomar som vissa folk skulle kunna ha gentemot den.
Kan du berätta lite om vad Lifeissin handlar om? Den har en drömlik nästan hemsökt känsla, hur skulle du beskriva den?
Jag gillar din beskrivning. Ja, många har sagt att de tycker den är skrämmande samtidigt som den är vacker och tröstande. Jag ska inte tråka ut dig med känslorna den representerar för mig textmässigt, men det är en låt som betyder mycket för mig.
Det är i synnerhet en textrad som sticker ut, ”how does it feel to believe that I’m going to hell?”, kan du berätta vart det kommer ifrån?
Det är en reaktion mot religiösa skuldresor, antar jag.
Mot slutet av låten kommer ett breakdown av noise, vad ville du åstadkomma med det? Kommer resten av albumet innehålla sådana utvecklingar?
Albumet som helhet är definitivt stormigt och stundtals väldigt bullrigt. Jag älskar balansen mellan det som är mörkt, bullrigt och främmande och det som är vackert och sårbart. Det är något som jag vill åstadkomma med albumet.
Kan du berätta lite om Sleeper? Varifrån kom titeln och har albumet några återkommande teman?
Sleeper kändes bara som den perfekta titeln. Stora delar av albumet handlar om likgiltighet, att vara i ett slags tomrum, ångest och att förväxla fara med trygghet. Inte precis feel good-material, hehe.
Kan du berätta om samarbetet med Emil Nikolaisen? Vad strävade ni efter med produktionen?
Jag började spela in med Emil för två år sedan. Han producerade halva albumet och jag producerade andra halvan. Sedan samarbetade jag även med Prins Thomas, vilket var en rolig erfarenhet. Att arbeta med Emil var fantastiskt, hans passion för musik är gränslös, jag lärde mig så mycket av honom. Sedan gillar jag hans egna projekt Serena Maneesh, så det var enkelt att lita på honom musikaliskt.
Hur skulle du beskriva dina liveframträdanden? Finns det några planer på att komma till Sverige snart?
Jag har ett bra band med mig på scen, och vi går loss. Jag skulle gärna komma förbi Sverige, jag ska göra mitt bästa för att komma dit snart.
—
Här kan du lyssna på Lifeissin: