Monogrammorden
Författare: Sophie Hannah
Språk: Svenska
Utgiven: 2014-09
Översättare: Helen Ljungmark
ISBN: 9789175471747
ISBN ebok: 978-91-7547-175-4
Förlag: Bookmark Förlag
Måndag 8 september 2014 är det världspremiär för något så ovanligt som en ny deckare med Agatha Christies belgiska deckare Hercule Poirot i huvudrollen. Det är nästan 40 år sedan det kom en kriminalroman om honom senast. Om Agatha Christie hade levt nu skulle hon fylla 125 år i år. Hur har det då gått till för att en ny Poirot-deckare ges ut?
Den prisbelönta brittiska deckarförfattaren och Agatha Christie-älskaren Sophie Hannah har handplockats av Christies familj för att skriva romanen.
Handlingen utspelar sig i London under 1920-talet. Under sin sedvanliga torsdags-middag på Pleasant’s Coffee Shop råkar Hercule Poirot på Jennie. Hon är jagad, rädd och påstår att hon kommer att bli mördad, men att mordet på henne är det enda sättet att skipa rättvisa. Samma kväll inträffar tre mord på det eleganta Bloxham Hotel. Tre offer påträffas i tre olika sovrum – vart och ett med en manschettknapp med ett monogram i munnen. Poirot är övertygad om att hans möte med Jennie har med de tre morden att göra.
Det är en klassisk pusseldeckare och Hercule Poirot är sig lika, lika fisförnäm och fylld av sin egen förträfflighet. Så långt har Sophie Hannah lyckats. Men att ha som uppdrag att skriva som en annan författare måste vara ett dödfött uppdrag. Det blir lätt att gå i klichéer och gå i redan väl upptrampade spår.
Första halvan av deckaren hade mycket av det som Agatha Christies berättelser har: det är småputtrigt och mysigt, men samtidigt för sig dunkla krafter och mörker under ytan, det liksom vibrerar av det som inte sägs men ändå finns där. Och där finns det typiska för pusseldeckare där detektiven med jämna mellanrum för diskussioner med en ung polisman som har ansvar för mordutredningen. Men någonstans där i mitten av deckaren börjar berättelsen gå i cirklar. Det är inte längre spännande och inget känns överraskande, berättelsen blir tjatig och förutsägbar. Jag tror att Agatha Christie själv skulle slänga deckaren i papperskorgen eller skrivit om hälften.