I torsdags kväll (11/11) var jag på Boulevardteatern och såg musikalen Freuds cigarr. Det är en föreställning som jag försökte se förra året, men tyvärr lyckades jag inte med konststycket att planera in ett besök i samband med mina regelbundet återkommande resor till Kungliga huvudstaden.
Teatern gjorde dessutom ett gästspel här i Malmö på Viktoria-teatern, men här tog alla biljetter slut direkt när man gick ut och annonserade besöket.
Vid den senaste vistelsen i Stockholm fick jag dock möjlighet att se föreställningen, men in i det sista var det osäkert om det inte heller den här gången skulle bli något besök, eftersom jag av någon anledning inte kunde boka biljett via Ticnet, där jag annars bruka köpa mina biljetter.
Eftersom jag gärna ville se föreställningen beställde jag en biljett genom att skicka ett mejl till biljettkassan direkt på teatern. Detta lyckades jag alltså med, även om det var lite bekymmersamt att få ut biljetten, men allting ordnade sig till slut.
Det skall bli spännande för enligt reklamen skall jag få veta något om mig själv som jag kanske inte vet? Tänder du på fel personer? Blir vissa saker fel hela tiden?
Vem är det som tjatar i ditt huvud? Ser din fru ut som din mamma?
Älskar du… stångkorv med sauerkraut? Är dina instinkter otämjda?
Efter att ha sett föreställningen är jag inte så säker på om jag fick svar på särskilt många frågor, men det var säkert inte heller meningen, utan det var nog mer ett sätt att väcka min nyfikenhet på föreställningen.
Boulevardteatern är en ganska liten scen och det var milt uttryckt trångt och besvärligt både i foajén som i salongen, men det mesta ordnade upp sig, trots att jag fick betala trettiofem kronor för en ”dammsugare”, modell mini och en kopp kaffe. De som stod bredvid mig i ön fick betala 50 kronor för två mazariner och två koppar kaffe. Konstigt med så olika prissättningar, men när jag berättade detta för frun så konstaterade hon att jag förmodligen hade råd till det.
Själva föreställningen var dock ganska imponerande. I princip är det ju en person, Jonas S Nerbe som är nästan helt solo på scenen i två timmar eller mer. Han lyckades med mycket enkla medel skapa intryck av att det egentligen var flera personer på scen, samtidigt.
Dessutom sjöng han ganska bra och orkestern egentligen en trio gjorde också bra ifrån sig. De kallade sig visst för Die Freude.
Det blev en ganska fin upplevelse, men jag är nog tveksam att kalla det för en musikal. Ett teaterstück mit muziek är nog mera korrekt.
Här kan du läsa mer om premiären av Freuds cigarr
Läs även andra bloggares åsikter om Freuds cigarr, Boulevardteatern, Stockholm, Jonas S Nerbe