Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Debaser Medis

Skriet på Debaser Medis

by

Skriet, Debaser Medis
Betyg: 3

Skriet ligger bakom ett av årets mest hyllade svenska album, ”Det beslutande organet”. Inte undra på att så många hade tagit sig till Debaser Medis trots konkurrensen av bland annat Bon Iver, Bob Dylan och Fucked Up.

Spelningen var intensiv men nästan provocerande kort, en timme efter utsatt tid gick de på scenen bara för att spela i fyrtio minuter.

Musiken har både någonting utmanande och självklart över sig på en och samma gång. Även om de försökte se uttråkade ut på scen var det misstänkt likt hjärtskärande desperation. Jag skulle vilja beskriva dem som ett postrockigt poppiller. Med ena foten i existentiella vardagsbetraktelser och den andra i skräniga ljudbilder prickar Skriet förvånansvärt rätt.

Så fort bandet gick på scen greps jag av det fylliga, progressiva och lagom storslagna ljudet som pendlade mellan att vara monotont och bländande vackert. Om de bara hade spelat lite längre hade de med största sannolikhet fått ett högre betyg.

Peter Murphy och Exploding Boy på Debaser Medis

by

Peter Murphy, Debaser Slussen
Betyg: 3

Med ett förflutet i ett av tidernas mest inflytelserika gothband är det inte konstigt att den forne Bauhaus-sångaren drog en publik helt klädd i svart. Tillsammans med sitt band, som utöver The Godfather of Goth bestod av en trumslagare, en gitarrist och en blixtinkallad basist/violinist, öppnade han med den suggestiva åttiotalsklassikern ”The Thee Shadows Part 1” tätt följt av riviga ”Velocity Bird” från i år.

Visst var det talande när någon ur publiken ropar ”we love you” och han svarar med ”no you don’t, you don’t know me”. Detta efter att han precis dragit ett mellansnack om hur gammal han blivit. Meninte behöver han söka efter sympatier, publiken älskade honom genuint och soundet är råare än jag vågats hoppa på.

Efter att ha framfört en cover på Nine Inch Nails låt ”Hurt”, den poppiga ”I’ll Fall With Your Knife” och solohitten ”Cuts You Up” lägger han i avslutande ”Ziggy Stardust” i en extra växel och får en sann rockstjärneaura.

Som förband såg vi svenska Exploding Boy som med sin drivande men melankoliska pop förförde en lokal som sakta men säkert fylldes. Med sina Sisters of Mercy-vibbar spelade de bland annat nya låten ”Sweet Little Lies” som har lika minnesvärda synthslingor som, säg, ”Lucretia My Reflection”. Den reverbdränkta sången i kombination med de stora gitarrerna fick det att kännas som att vi var i en betydligt större lokal än Debaser Medis.

Här kan ni se bilder på setlisten som dock inte är hundra procent korrekt.

Svettig kväll på Debaser med Horisont och Graveyard

by

Graveyard och Horisont, Debaser Medis
Betyg: 4

Fredag den 30e september bjöd Debaser Medis in Stockholms alla rockare på gratis konsert med superhypade hårdrockande Graveyard med support från nykomlingarna Horisont. Gensvaret från publiken blev starkt och över en timme innan spelningen började var Debaser så pass fullt att man slutade släppa in folk. Över hela Medborgarplatsen stog besvikna fans som hoppats få lyssna på groovy bluesrock.

Öppnade denna kväll gjorde Göteborgsbandet Horisont och jag har svårt att finna ord för hur otroligt bra det var. Jag har länge förbannat mina skapare över att jag är född för sent. Jag har länge känt att jag missat alla riktigt bra rockband. Därför blir jag så sjukligt glad när jag hör och ser band som Horisont som tar det gamla klassiska och stöper om det till något fantastiskt. Jag känner mig retro och cool när jag står där och lökar i publikhavet. Att bandet blandar svenska och engelska texter är fantastiskt. Det blir som ett svenskt Deep Purple.

Jag har nu följt Graveyard i tre år och jag tycker att det är kul att se hur mycket de växer. Det känns som att de bara blir bättre och säkrare för varje gång jag ser dem, de har verkligen utvecklats till rockstjärnor. Jag undrar om de kastar tv-apparater från hotellrummen, hmm.

Jag vet inte riktigt vad jag kan skriva om Graveyard som jag inte skrivit förr. Graveyard ÄR Sveriges bästa liveband. Joakim Nilsson ÄR den bästa rocksångaren Sverige någonsin skådat. Med låtar som Hisingen Blues och The Siren hoppas jag att Graveyard går till rockhistorien, för det har de förtjänat.

Det som drar ner betyget är den otroliga folkmassan. Visst, jag är superglad för Graveyards skull att de kom så mycket folk, även om hälften stog ute på torget, men det var för trångt och för jobbigt. Stundtals kändes det som att man skulle svimma pg.a. värmen, och svettpärlorna hade fest längst mitt ansikte hela konserten, tack gud för vattenfast mascara.

I helhet så var det en grym kväll och jag känner starkt medlidande för alla de stackars själar som inte lyckades komma in. Vi får hålla tummarna för att Graveyard spelar på Arenan nästa gång, för den skulle de absolut fylla. Eller kanske Stadion nästa sommar? Vi får se, men tills dess.

OHHH LUCIFEER, PLEASE TAKE MY HAAAAND!

På videoinspelning med Dead by April

by

Livet som rockstjärna är slitsamt. Det fick vi uppleva när vi följde med Göteborgsbandet Dead by April till Liljeholmsbron vid Hornstull Strand för inspelningen av musikvideon till deras kommande singel Call. Efter att ha spelat in samma scen i ett antal olika vinklar – vilket bara tog några timmar – fick tre av bandmedlemmarna ställa sig under ett konstgjort, men ack så iskallt, ösregn. Vad gör man inte för sina fans?

Innan filmandet drog igång fick vi ett snack med bandets basist och trotjänare Marcus Wesslén. Det lät ungefär så här:

”Idag ska vi ska spela in två musikvideos som hänger ihop med varandra. Storyn sträcker sig från den första musikvideon till den andra och förklaras ur regissörens konstnärliga perspektiv. Jag vet inte hur mycket jag får säga men svartsjuka är den röda tråden. Det var han som valde platsen, så är det väl oftast. Vi har väl i stort bara kommit på själva idén till hur vi ville ha den, sen har han gått vidare därifrån”.

Snart släpps ert andra album Incomparable och många är nog nyfikna på om det på något sätt kommer låta annorlunda från er debutskiva?

Du hör fortfarande att det är Dead by April men vi har dragit ut på kontrasterna. När det är poppigt är det ännu mer poppigt och när det är mörkt är det hårdare och mer tekniskt. Vi har dragit ut kontrasterna åt båda hållen men du hör fortfarande att det är Dead by April.

Hur lång tid tog arbetet med nya skivan?

Först gick vi in i studion några veckor för att spela in trummorna. Efter en liten paus gick vi in i studion igen i vintras men problem med produktionen drog ut på tiden. Sammanlagt tog det kanske ett halvår.

Skiljde sig inspelningsprocessen från hur ni spelade in debutskivan?

Det går alltid till på ungefär samma sätt men den här gången hade vi lite mer framförhållning. Först spelade vi in trummorna, sedan gitarr och bas vilket tog ett tag och sist sången. Pontus spelade in sina bitar i sin egna studio och vi andra spelade bland annat in i Studio Bohus i Göteborg.

Hade ni några nya influenser på nya skivan?

Det är inte jag som skriver låtarna så jag kan inte riktigt svara på det. Jag har hört Pontus – som skrivit de flesta låtarna – berätta att han hämtar inspiration från allt, framför allt vardagliga händelser, men vad som försiggår i hans huvud vet jag inte riktigt.

Tycker du om att spela in musikvideos?

Det är skitkul men samtidigt rätt så jobbigt. Folk tänker inte på att vi måste spela om låten tjugo-trettio gånger i nya vinklar. Efter att ha gjort samma sak tjugo gånger är det svårt att hålla energin uppe.

Har du någon favorit bland alla musikvideos?

Inte just någon särskild men 30 Seconds to Mars musikvideos är fantastiska oavsett vilken du tar. Sedan handlar det ju om så jävla mycket pengar att det är löjligt. Jared har knappast några problem med att få med ett helt Hollywood-team om han så vill. Jag gillar hur storslagna deras videos är.

Vad tycker du bäst om med att vara musiker?

Att jag får göra såna här grejer som jag tidigare bara har drömt om och att jag kan leva på det jag tycker om mest av allt. Sedan finns det ju för- och nackdelar men det går inte att komma ifrån att fördelarna väger upp en sexton timmars flygtur till Japan.

Hur länge har du hållit på med musik?

Jag har spelat sedan jag gick i mellanstadiet men då hade jag inte riktigt de ambitionerna och möjligheterna jag har nu. Det har varit alltifrån punkband till att spela med Sara Löfgren. Jag har spelat dödsmetal inför tolv personer i Holland och stått på scen inför tjugotusen personer med Dead by April.

Vilket är ditt favoritminne med Dead by April?

Det var nog första gången vi spelade på Metaltown 2009. Innan dess hade vi aldrig spelat inför så mycket folk så vi visste inte hur responsen skulle bli.

Har du haft några musikaliska förebilder?

Ja, på ett sätt. Dick Lövgren, en kompis som också kommer från Varberg i Halland, som spelar bas i Meshuggah. Han har varit min basinspiration. Han fick mig att vilja bli mer än bara en basist som kompar. När jag såg hur duktig han var, då tänkte jag: ”Kan han bli så bra vill jag också bli det”. Fast jag är fortfarande inte ens hälften så bra som honom.

Hur skulle du beskriva dig själv som basist?

Det beror på vad det är för slags musik jag ska spela men jag tycker inte om att bara fylla ut. Jag är inte den basisten som står i ett hörn och pumpar ett E. Den typen av basist är inte jag, det hade inte passat mitt spelsätt. Sedan försöker jag anpassa mig efter musiken så att det känns. Det är viktigt att hitta sin personlighet på scen vilket inte alls är lätt. Det händer än idag att jag kommer på småsaker men ju mer jag spelar, ju mer bekväm blir jag på scen.

Vilka andra instrument kan du spela?

Lite gitarr och väldigt lite piano. Sedan kan jag spela trumkompet i Deftones låt Around the Fur.

Förutom Deftones, vilka band hittar vi i din iPod?

Jättemycket. Allt ifrån Peter Jöbacks julskivor och Adan Lambert till dödsmetal och hip hop. Jag lyssnar inte på en viss genre, för mig är en bra låt en bra låt. Förutom dansband – det är inte min kopp te.

—

Här är lite bilder från inspelningen:

På följande platser kan du se Dead by April i höst:

21:a september Debaser Medis, Stockholm
23:e september Metropol, Hultsfred
24:e september Sticky Fingers, Göteborg
30:e september Parkhallen, Tranås
7:e oktober S2, Borlänge
8:e oktober Edge, Borås
14:e oktober Flustret, Uppsala
21:a oktober Vemdalens Högfjällshotell, Vemdalen
22:a oktober Tuppens Danskrog, Bollnäs

Metronomy spelade på Debaser Medis – Kulturbloggen var där och träffade bandets sångare

by

Kulturbloggen tog ett snack med Joseph Mount som sjunger i brittiska Metronomy i samband med deras spelning på Debaser Medis fredagen den trettonde maj.

Mitt intryck är att den i grunden elektroniska kvartetten flirtar med ett vitt spektrum av genrer (alltifrån psychedelica till funk) men att den övergripande stämningen genomgående är rätt så lättsam, snäll och festlig.

Metronomy är även aktuella med sitt tredje album The English Riviera som fick nio av tio i betyg av NME.

Hur länge har ni hållit på?

Två och ett halvt år som oss fyra men jag har släppt album själv i sex års tid.

Har ni utvecklats under den tiden?

Vi började som ett mer förprogrammerat band och den nya skivan är mer musikalisk och organisk men det har varit en mild evolution.

Vad hade ni för ambitioner med er nya skiva?

Vår enda ambition var faktiskt att göra något som folk skulle gilla. Så länge vi säljer tillräckligt mycket för att inte förlora vårt skivkontrakt är jag nöjd.

Hur lång tid tog arbetet med den nya skivan?

Själva inspelningen tog nog fyra månader fast det var utspritt över ett år eftersom vi fortfarande turnerade och spelade på festivaler. Slår man samman tiden vi faktiskt var i studion blir det nog fyra månader.

Skiljer den sig stilmässigt från era tidigare skivor?

Den är skriven av mig så det är samma melodiska idéer som genomsyrar skivan fast jag ville att den skulle kännas annorlunda från det vi gjort tidigare. Det är helt klart en annan atmosfär.

Vilken var den första skivan du köpte för egna pengar?

En skiva av Ash som heter 1977. Det är den som innehåller Girl from Mars. Jag köpte den för att den var billig – den kostade fem pund vilket var allt jag hade råd med på den tiden. Den har inte haft så stor inverkan på min musik men jag minns att det kändes som att jag hade en egen musiksmak för första gången i mitt liv när jag köpte den.

Vilken är den bästa konserten du gått på?

Jag minns att jag såg Beastie Boys på Reading 1998 och mina föräldrar var inte där så jag kände mig som en ung man som såg ett coolt band vilket var roligt.

Om du måste välja – ser du Metronomy som ett studio- eller liveband?

Personligen finner jag enorma mängder glädje både i att spela live och att spela in skivor – men om jag måste välja så föredrar jag nog att spela in skivor. Min största drivkraft är dock att komma till en helt ny stad och upptäcka att det finns hundratals personer som uppskattar vår musik.

Har ni tillräckligt med tid för att hinna suga åt er den lokala kulturen när ni är ute på turné?

Vi hinner kanske ta en promenad runt konsertlokalen men vi stannar verkligen inte tillräckligt länge för att kunna säga att vi besökt staden.

Känner du att ni som band får olika mottaganden i olika städer?

Konstigt nog så märker man hur folk i olika städer reagerar olika. Till exempel i Bryssel är publiken annorlunda från i Tyskland.

Har du någon favoritplats att komma till?

Av någon anledning är det alltid fantastiskt i Australien så vi har varit där i flera omgångar. Det är enklare att lista platser jag inte gillar att komma till och de är alla i England.

Har ni några planer för den närmsta framtiden?

Just nu turnerar vi i Europa. I sommar ska vi göra festivaler och sen spela i Japan, USA och Sydamerika. Förhoppnings får vi en semester också.