Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
New York-duon MS MR kallar själva sin musik för ”Tumblr Glitch Pop”. Förra året släppte de EP:n Candy Bar Creep Show via sin Tumblr-sida och i maj ger de ut sitt debutalbum Second Hand Rapture, men redan nu delar de med sig av musikvideon till nya singeln Fantasy – en surrealistisk video som bland annat innehåller cheerleaders som spyr glitter.
Du kan se musikvideon till Fantasy här:
New York-duon MS MR, som själva kallar sin musik för ”Tumblr Glitch Pop”, släpper sitt debutalbum Second Hand Rapture i maj. Redan nu kan vi lyssna på en ny singel i form av Fantasy.
Själva beskriver de låten som ”a huge rush of cinematic electronic pop”. I havet av synthar och beats gör Lizzys röst att tankarna snabbt förs till Florence från Florence + the Machine. Resultatet är minst lika briljant som EP:n Candy Bar Creep Show som gavs ut ifjol.
Lyssna på Fantasy här:
Lizzy och Max, eller MS MR som de kallar sig, är en New York-duo som vi på Kulturbloggen fastnade för efter att ha sett dem på Bestival i somras. De beskriver själva sin musik som ”Tumblr glitch pop” och för ett par månader sedan gav de ut EP:n Candy Bar Creep Show just genom sin Tumblr-sida.
Musikaliskt är det en välavvägd blandning av noir, kulturella referenser och mörka texter (min favoritrad är ”welcome to the inner workings of my mind / so dark and foul I can’t disguise” ur Hurricane).
Nu presenterar de sitt debutalbum Popilepsy med release i maj 2013, men redan i mars släpper de ett smakprov i form av nya singeln Fantasy som de själva beskriver som ”a huge rush of cinematic electronic pop”. Att Fantasy är producerad av Tom Elmhirst, som tidigare jobbat med artister som Adele och Amy Winehouse, sänker knappast förväntningarna.
Titel: Cirkoli
Författare: Patrik Stigsson
Förlag: Universum Noll
Illustrationer: Fredrik Dimrå, animism.se
Utgiven: 201206
ISBN: 978-91-980316-0-7
Cirkoli är ett brokigt läsäventyr som håller spänningen uppe, men som också innehåller många intressanta varelser och karaktärer. Boken tar sin början i upptäckten av ett förfallet nöjesfält med namnet Cirkoli. Den faderlöse Gustens låtsaskompis Filko kräver att Gusten ska stanna kvar på Cirkoli hela livet och vakta ett gigantiskt ägg, men det har Gusten ingen lust med. Filko frågar istället Gustens pratglada klasskamrat Sofia, som är pigg på äventyr. Men snart utvecklar sig det hela i en mycket farligare riktning än de båda hade trott. De jagas av mystiska och skrämmande varelser, som skapades i Cirkoli under ett vetenskapligt experiment som gick snett.
Romanen, med sina vackra kapitelillustrationer, innehåller många stämningsgivande beskrivningar och några mänskligt motsägelsefulla män. Där finns några starka kvinnliga karaktärer också – särskilt gillar jag hur Sofia aldrig verkar kunna ge upp striden, där Gusten hellre hade flytt sin kos för längesen. Sofias och Gustens sinsemellan olika relationer till sina föräldrar, samt de fantasifulla beskrivningarna av de icke-mänskliga varelserna och av Cirkolis många underverk, väcker mitt intresse.
I boken Cirkoli balanseras de båda huvudpersonernas vardagsliv i staden (inklusive vapenträning, låtsaskompisar och mekaniska husdjur!) med det fantastiska som har sitt ursprung i myter om stadens historia. En färgrik och rafflande läsupplevelse!
Länk till Cirkoli-bloggen och Cirkolis egen hemsida.
Text: Frida Niblaeus
Wrath of the Titans
Betyg 1
Sverigepremiär 30 mars 2012
Nöjesparker som Liseberg brukar ha en attraktion med 3D-film där vi som åskådare skruvas fast på stolen som skakar samtidigt som vi ser filmen som brukar vissa värsta bergochdal-banorna som far fram över svindlande djup och smala passager. Jag förmodar att sådana filmer har inspirerat regissören Jonathan Liebesman för det är många scener med höga höjder och oändliga djup. Ändå är nöjesparks-filmerna bättre. Liebesman lyckas inte ens få till spänningen när hjältarna tar sig igenom hemska passager medan eld och otäcka monster försöker hindra dem.
Gudarna har problem, eftersom allt färre människor ber till dem bli gudarna allt kraftlösa. Gudarna i det här fallet handlar om de grekiska gudarna som Zeus, Poseidon och dödsrikets gud Hades. Den onde titanernas ledare Kronos lyckas liera sig med Hades och alla onda Titaner är på väg upp på jorden för att förstöra den. De enda som kan rädda jorden är halvgudar, alltså personer som har en gud till far och en människa till mor. Som tur för jorden finns det just två sådana, som tar på sig uppdraget att rädda världen, även om de gör det lite motvilligt i början.
Jag hade inte väntat mig världens konstnärligaste film när jag satte mig med 3D-glasöogonen – men jag har svårt att ens de allra största fantasy-fansen går ut från biografen nöjda.
Först och främst undrar jag varför regissören inte utnyttjar 3D-effekterna mer och bättre, när hjältarna ändå ska springa omkring i labyrinten och ska jagas av cykloper, varför inte göra det mer rafflande och låta oss som åskådare känna djupet i bergen och den hemska underjorden hos Hades.
Jag tror att det roligaste med filmen var att se Liam Neeson som Zeus och Ralph Fiennes som Hades, de såg ut som två gamla, utlevade, pensionerade hårdrockgubbar som vägrar klippa sitt långa hår.
En varningslampa lyste förstår för mig när jag insåg att det var en film av regissören som också ligger bakom en av de sämsta filmer jag sett: ”Battle: Los Angeles”. Han följer samma koncept här, ett överflöd av stora stridsscener, eld, explosioner, monster, slagsmål och ljud som av bomber, våld och våld och åter våld. Dessutom är ingenting någonsin spännande. Från första stund insåg jag vad som skulle hända.
Vem riktar sig filmen till? Vem vill se dessa löjliga figurer agera helt förutsägbart? Jag tycker Fantasy-publiken är värda mer än så. Av de grekiska mytologiska karaktärerna borde det gå att skapa större äventyrsfilmer än något om mest är som ett enda stort tv-spel där det gäller att skapa så många explosioner som möjligt.
Läs även andra bloggares åsikter om Titaner, film, filmrecension, Fantasy