Det blir ingen poesiallé för kronprinsessan och hennes Daniel under bröllopet.
Liljevalchs konsthall i Stockholm log bakom idén att kända svenska poeter skulle skriva kärleksdikter till en ljudinstallation längs Strandvägen i Stockholm. Dikterna skulle finnas där i samband med kronprinsessans bröllop i sommar och skulleockså samlas i en antologi.
30 poeter fick frågan och 10 svarade ja.
Ur Svenska Dagbladet:
30 poeter tillfrågades och 10 tackade ja, bland annat Eva Ström, Eva Runefelt och Arne Johnsson. Men flera drog öronen åt sig när det hela utvecklade sig till en debatt om kungahusets vara eller icke vara. Bland dem som demonstrativt tackade nej fanns Jenny Tunedal, Jacques Werup och Göran Greider. ”Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord”, sade till exempel Thomas Tidholm.
Med så svalt intresse lades projektet ned. Det har hänt lite sedan medeltiden, då kanske de som tackat nej hade gjort det med livet som insats.
Lilla O har funderat lite på de nejsägande poeterna:
Lyrikhyllningen till Victorias och Daniels bröllop ställs nämligen in då de flesta poetertackat ner. Rojalister vill de absolut inte vara, men varför inte ta chansen att faktiskt få nya läsare? Är det fult att bli för känd eller (hemska tanke) folklig?
Själv tycker jag det är synd att diktallén prompt måste ligga på Strandvägen, att de inte kunde gjort kärleksdiktsallén runt om i landet istället och i mindre glamorösa områden, som i Tensta. Att dikta om kärlek torde engagera fler än de mest kända poeterna och borde beröra fler än Strandvägens besökare.
Läs även andra bloggares åsikter om poesi, dikt, bröllop, kronprinsessan, rojalistiskt, Strandvägen
