Jonathan Johansson, på Stockholm Music and Arts, stora scenen
1 augusti 2015
Betyg 3
Den svarte riddaren av elektropopen möttes av kraftiga applåder när hans bas och trummor ekade ut över den solbelysta publiken. Jonathan Johansson bjöd på en stark, mättad och varierad popshow. Efter fem album och flera Grammis-nomineringar börjar han bli rutinerad på scen.
Av och till har jag hört musikskribenter som menar att han ärliga och melankoliska poplåtar gör sig bäst live. Det må vara tycke och smak, men helt klart fyllde han ut scenen i en timme trots att det var mitt under ljusaste lördagseftermiddagen.
Imponerande att han orkade, mitt i solgass och med scenens starka spotlight, kråmar han sig och sjunger ur alla möjliga kroppsvinklar, helt svartklädd: svarta kängor och svart långrock.
I och med att han är sådär senigt smal i ansiktet och har kortklippt svart hår liknar han Lou Reed på några av bilderna där han har solglasögon. Musikaliskt står han väl däremot rätt långt från gode Lou Reed. Jonathan Johansson har visserligen samma svärta i texterna som Lou Reed hade men JJ öser på betydligt mer, det var fylligt och full fart mitt i det vemodiga. Jonathan Johansson kan som få verkligen få fram det ambivalenta i dagens förortsliv, på samma sätt som hans musik är lyckat ambivalent, med tung bas och fina gitarrslingor, mjukt och hårt i en ohelig allians.
Foto: BeA Nilsson
