Omkretz
Design Hall, Telefonplan
Koreografi Cristina Caprioli
Dansare Philip Berlin, Ulrika Berg
Live musik Yoann Durant
Föreställning som recenseras: 17 oktober 2014
Jag gläder mig över mina kunskaper i geometri. Redan innan föreställningen är jag ju förberedd på vad cirkelns omkrets innebär och skulle kunna leda till. En och annan tanke har också gått till varje cirkels radie. Den vita scenen med kallt ljus lyser klart när höstmörkret neutraliserar kvällens föreställning utifrån.
Man skulle ljuga om man sa att detta enbart var en dansföreställning. I mina ögon är det mera en dansande konstellation i collageformat. Dessutom är det en ganska svårbegriplig sådan. Så för den tittaren som vill förstå budskapet konkretare, blir det ganska långa 50 minuter att sitta på den obekväma plaststolen som konstigt nog ger träsmak.
För mig som finner Pi spännande gör det faktiskt inte något att jag inte helt förstår varje rörelses början, mittpunkt eller avslut, eftersom jag vet att en rörelse också kan vara oändlig. Det räcker att man vet hur det känns i magen när huvudet inte förstår. Ungefärliga känslor i närheten av 3,14 är okej. Varje rörelse är som cirklar i en platt sluten kurva. Dansarna gör verkligen sitt yttersta och man imponeras av det tempo som föreställningen har. En och annan snytning och vattendrickning bakom pelare är därmed nödvändigt, och förstör inte.
Den sk. dansföreställningen är indelad i 4 sektioner där varje sektion verkar påvisa nya vinklar, mönster och upplevelsen i cirkelns form. Ljuset på dansgolvet, flyttas av dansarna när de kliver av scenen, samtidigt som teknisk musik spelas på plaströr, dator och saxofon. Det känns som om dansarna är både energin i cirkel och spännvidden dess ytterkant. Rörelserna är mer eller mindre alltid i runda eller halvt rundade formationer. Ingen av dansarna tar någonsin i den andre. De rör sig helt oberoende och ser inte ens åt varandra.
En sak som förbluffar mig är att dansarnas teknik, hållning och energi är så olika från varandra. Jag vet inte om det är meningen att den ena av dem ska uppfattas som så mycket mer kunnig och outstanding än den andra. Faktum är att de inte dansas med någon attraktion dem emellan alls. Om de var molekyler eller paradigm, skulle de inte kunna befinna sig i samma cirkel alls, eftersom deras grundformer inte alls påminner om varandra. I fruktens värld skulle de således inte kunna vara äpplen på samma träd, utan snarare morötter och hallon i varsin rund skål i kylskåpet. Det blir nästan lite jobbigt för ögonen med en sådan här stor kontras. I min cirkel går det därmed inte ihop alls.
Musikens syfte går mig helt förbi. De ljud som ges påminner om billarm, spikslag och tut. Jag förstår den inte helt enkelt. Det avslutande ”brölet” som gör att hela publiken håller för öronen, har inte heller något spännande att bidra med.
Föreställningen är spännande, annorlunda, fascinerande och ger mersmak till det kreativa i oss, trots att inte alla pusselbitarna passade och bildade den cirkeln jag hade hoppats på.
Foto: Lotta Altner