Trollflöjten på Kungliga Operan 9/10-2012
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Text: Emanuel Schikaneder
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Dirigent:Stefan Klingele
Jag missade premiären på Trollflöjten på grund av att jag prioriterade urpremiären på en nyskriven svensk opera sjungen på engelska på NO! nämligen The Elephant Man.
På väg tillbaka hem till Malmö, efter ett par dagars släktträff i höjd med Örnsköldsvik, passerade jag Kungliga huvudstaden där jag i går kväll upplevde min 12:e uppsättning av W A Mozart´s ”Trollflöjten” nu i regi av Ole Anders Tandberg.
Det är för övrigt den tredje uppsättningen signerade Tandberg´s cykel av Mozartoperor på KO. Efter att ha upplevt först ”Cosi fan tutte” och därefter ”Figaros bröllop”, några ggr, känner jag mig rätt trygg med hans uppsättningar. Det är en blandning av absurdism, erotik, men också en stor portion lekfullhet, som jag anser kännetecknar Ole Anders Tandberg´s uppsättningar. Dessutom svarar han oftast om inte alltid även för scenografin i sina uppsättningar och det är ett grepp som jag anser att fler regissörer borde ägna sig åt.
Det är dock svårt att förstå hans regiupplägg kanske inte minst för att tält och träd synes vara obligatoriska i hans regigrepp. Jag funderar fortfarande, när dessa rader skrivs, varför kungliga operakören ibland var utklädda till björnar, men det kommer jag kanske på småningom. Nu stör det mig inte så mycket men jag vill ju gärna försöka förstå hans tankar bakom uppsättningen eftersom jag anser att behållningen av operaupplevelsen blir större då.
I hans tidigare uppsättningar har det varit lättare att följa vad han vill ha sagt, men att förlägga handlingen i Trollflöjten till en tysk skrivsal oavsett om det var en skrivning i matematik eller biologi förbryllade mig, men det mest irriterande var ändå det här nya greppet, att dagens efterfrågade och kända regissörer, tycks ha utgångspunkten att betrakta operapubliken som en grupp tonåringar dvs att det måste hända något på scen och framförallt på olika håll, gärna samtidigt. Det är precis som Tandberg tycks tro att musiken inte håller för att hålla publiken trollbunden och ändå tror jag att de flesta är överens om att Mozart var en stor skildrare av just människorna i musiken och inte minst genom sången.
Det var alltså en något märklig operaupplevelse som jag bjöds på i gåt och personligen föredrar jag att verket ges i en mer traditionell form, men om denna uppsättning kan locka nya grupper till operahusets salonger så må det vara värt ett försök.
Till glädjeämnen får man som tur är räkna sångarnas prestationer. Det var en helt magisk upplevelse och om inte detta innebär Carl Ackerfeldts scengenombrott då förstår jag nog inte vad ett genombrott är, men det tror jag faktiskt att jag gör.
Carl var dock inte ensam om att göra stor succé Susanna Stern som Nattens drottning måste ju betraktas som ett precis lika stort genombrott och det var en ren fröjd att lyssna på hennes koloraturer. Precis som andra av dagens unga sångarelit lyckas de här också mycket väl med den sceniska gestaltningen, vilket ju också är en väsentlig del av operaupplevelsen.
Bra på plan var också övriga sångare och här passar det särskilt väl att nämna Vivianne Holmberg, som Papagena, Daniel Ralphsson´s tolkning av Monostatos, som var i klädd en (norsk) prästdräkt, med en underförstådd symbolik, eftersom det ju oftast är en färgad man som spelar detta parti.
I föreställningen debuterade även den tidigare barytonisten Jesper Taube, som har fått lagt om stämman till tenorfacket, men hans parti är så lite så det känns inte rätt att avge något särskilt omdöme utan det får anstå till att jag får möjlighet att uppleva honom i större roller., men det finns inget att klaga på och tillsammans med Alar Pintsaar, som normalt sjunger i operakören så blev det ett uppskattat inslag.
De tre gossarna, som i denna uppsättning kallades för andeväsen sjöng som gosssopraner fast det ju var tre flickor.
De tre damerna sjöngs av idel välkända röster, Marianne Hellgren Staykov, Susann Vègh, Katarina Leoson och de kompletterade varandra väl om än inte i längd, så väl i uniform och röster.
Slutligen några ord om de äldre ”rävarna” dvs Ida Falk Winland, Daniel Johansson och Michael Schmidberger så skötte de sig utmärkt framförallt sångligt, men något annat hade jag inte förväntat mig heller.
Hovkapellet under ledning av Stefan Klingele klingade alldeles utmärkt, även om jag till början hade svårt att till mig hans sätt att dirigera, men som helhet var det en alldeles utmärkt prestation och jag förstår i efterhand, ja t o m under andra akten hans sätt att leda orkestern. Hade det spelats som det brukar hade orkestern förmodligen dränkt de rikligt förekommande talinslagen, i detta i grunden tyska sångspelet eller singspiel, som det ju heter på originalspråk.
Till sist kan jag konstatera att operakören eller björnkören återförde föreställningen till den ursprungliga egyptiska världen och det var ytterligare en av kvällens upplevelser.
Övriga recensioner
Loretto Linusson i Aftonbladet
Produktionsteam
Regi och scenografi: Ole Anders Tandberg
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Koreografi: Anna Koch
Dramaturg: Katarina Aronsson
Medverkande
Tamino:Daniel Johansson
Pamina:Ida Falk Winland
Nattens drottning:Susanna Stern
Sarastro:Michael Schmidberger
Papageno:Carl Ackerfeldt
Papagena:Vivianne Holmberg
Monostatos:Daniel Ralphsson
Talaren:Johan Edholm
Tre damer:Marianne Hellgren Staykov, Susann Végh, Katarina Leoson
Dödens väktare:Jesper Taube Alar Pintsaar
Kungliga Operans Kör
Kormästare: Folke Alin och Christina Hörnell
Kungliga Hovkapellet
[…] Här kan du läsa min och andras uppfattning om föreställningen […]