• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Kärlek och hämnd när Marie Göranzon gör debut på Stora scenen på Stockholms stadsteater med Besök av en gammal dam

8 mars, 2018 by Redaktionen

Foto: Bengt Wanselius

Den 9 mars 2018 är det premiär för Besök av en gammal dam i regi av Katrine Wiedemann. I huvudrollen som hämnerskan Claire Zachanassian ser vi Marie Göranzon, som med detta gör sin debut på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
I stor stil återvänder Claire Zachanassian efter 45 år till sin solkiga lilla barndomsstad. En välkomstkommitté är på plats och förväntningarna på topp – Claires enorma förmögenhet skulle kunna få stan på fötter igen. Hoppet står till hennes ungdomskärlek Alfred Ill som självsäkert menar att han har Claire ”som i en liten ask”. Där har han fel. Claire har trots sju avverkade äkta män inte glömt Ill. Och hur deras kärlekshistoria slutade …

Besök av en gammal dam är en svart komedi om allt det som ryms inom människan – gott och ont.

– Hämnden är central i den här historien, och kärleken som till slut kräver den. Och att det är en kvinnas kärlek som kräver det ultimata offret. Men också vad pengar och makt betyder och gör med oss människor, säger Marie Göranzon.

I rollen som Alfred Ill ser vi Dan Ekborg. Marie Göranzon och Dan Ekborg har mötts på scenen två gånger tidigare. Dels som mor och son i Thorsten Flincks legendariska uppsättning av Lång dags färd mot natt (1998) på Dramaten, för vilken Göranzon belönades med O´Neill-priset. Och i Dubbeltrubbel av Marc Camoletti som gick på Vasan 1995-6, där Marie Göranzon spelade frun i huset och Dan Ekborg hennes unge älskare.

I övriga roller Kirsti Stubø, Lotti Törnros, Pablo Leiva Wenger, Allan Svensson, Gerhard Hoberstorfer, Samuel Fröler, Leonard Terfelt, Ulf Eklund och Tim Dillman.
Danska regissören Katrine Wiedemann har haft stora framgångar med sina egensinniga tolkningar av klassiker, på Kulturhuset Stadsteatern har hon bland annat satt upp Peer Gynt med Magnus Krepper i titelrollen (2012) och Hamlet med Gustaf Skarsgård (2009). I Sverige har hon även uppmärksammats för Romeo och Julia (2002) i samarbete med Cirkus cirkör som spelades på Elverket och Havsfruen (2005) i samarbete med Teater Kaleidoskop.
– Jag har alltid velat sätta upp Besök av en gammal dam, den är så oerhört aktuell idag trots att den är skriven i en helt annan tid! Fokus på maktbalansen mellan kön, kapitalismens kraft, pressens makt, etc – den känns självklar att sätta upp just nu, just i Stockholm. I Durrenmatts universum finns den mest groteska humorn och de svarta stämningarna sida vid sida, det är ett universum som ställer oss många relevanta frågor idag, säger Katrine Wiedemann.
Besök av en gammal dam som skrevs 1956 av Friedrich Dürrenmatt, har satts upp en gång tidigare på Stockholms stadsteater, då i regi av Hilda Hellwig (1993) och med Claire Wikholm och Sven Wollter i rollerna som Claire Zachanassian och Alfred II.

BESÖK AV EN GAMMAL DAM
AV FRIEDRICH DÜRRENMATT
Premiär 9 mars 2018 på Stora scenen

Översättning: Britt G Hallqvist
Regi: Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Mats Öhlin
Ljud: Kristian Oscarsson
Maskdesign: Sara Lycke och Maria Reis

I rollerna:
Claire Marie Göranzon
Il Dan Ekborg
Ils fru Kirsti Stubø
Ils dotter Lotti Törnros
Ils son Pablo Leiva Wenger
Borgmästaren Allan Svensson
Prästen Gerhard Hoberstorfer
Läraren Samuel Fröler
Doktorn Leonard Terfelt
Polisen, domaren Ulf Eklund
Journalisten Tim Dillman

Swing Henrik Hellström och Sylvia Rauan

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater

Filmrecension: 12 Strong

7 mars, 2018 by Rosemari Södergren

12 Strong
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 mars 2018
Regi: Nicolai Fuglsig
Manus: Ted Tally, Peter Craig, Doug Stanton

En krigsfilm med bomber och granater och hjältar som är redo att offra allt för att förinta al Qaida och dess allierade talibaner. Filmen bygger på verkliga händelser och är därför rejält förutsägbar med Chris Hemsworth i rollen som hjältarnas muskulöse och adrenalin-stinne kapten Mitch Nelson.

Filmens starar under de svåra dagarna 9 september då terrorister körde in två flygplan i de två tornen i World Trade Center och tusentals dog. Kapten Mitch Nelson som är hemma hos sin fru och dotter då attacken sker fylls av adrenalin och ilska och lyckas med hjälpa av en av sina soldater övertala sina militära chefer att få ett uppdrag för att kunna hämnas och motarbeta al Qaida.

Mitch Nelson och hans män får uppdraget att bege sig till Afganistan på ett extremt farligt och nästan omöjligt uppdrag. De ska tillsammans med motståndsmän mot talibanerna ta sig till staden Mazar-e Sharif och erövra den från talibanerna.

Det är ett svårt uppdrag på många sätt. Miljön är karg och med otillgängliga berg och där måste de tolv amerikanska elitsoldaterna kunna samarbeta med den norra alliansens krigsherre, general Dostum (Negahban), som tillsammans med sina krigare tar sig fram på hästar. Amerikanarna är utbildade och vana vid modern krigsföring nu måste de anta de afghanska kavalleriets primitiva taktik. De vet också att om de blir fångade av talibanerna väntar tortyr och död, talibanerna är hänsynslösa och tar inte fångar.

Filmen har trots tröttsamma krigsscenerna en del intressanta delar, också för de som inte är intresserade av vare sig hjälteskildringar eller krigsfilmer. Kulturkrockarna är intressanta och skulle gärna fått utvecklas mer och istället kunde vi sluppit de alltför macho-dialogerna som inte ens känns riktigt äkta. Visserligen är dessa soldatmiljöer en extremt manlig värld men den skildras med lite för mycket klichéer och klyschor.

Fotot är snyggt och miljöerna är intressanta, både i Afganistan och på militärbasen hemma i Amerika. Jag som är kvinna och aldrig befunnit mig i sådana miljöer tycker det är fascinerande att få en inblick i hur det kan vara där.

Afganistan är ett land som befunnits sig i krig nästan jämt. Filmen berör detta lite ytligt, där hade jag gärna också sett det lite mer utvecklat och med lite med olika dimensioner i historien, samhället och nuvarande situation.

Men som krigsfilm och hjältefilm är den hygglig. Jag har sett både bättre och sämre.

I rollerna: Chris Hemsworth, Michael Shannon, Michael Peña, Trevante Rhodes, Geoff Stults, Thad Luckinbill, AustinStowell, Ben O´Toole, Austin Hebert, Kenneth Miller, Kenny Sheard, Jack Kesy, Navid, Negahban m fl.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Krigsfilm, Recension, Scen

Recension av tv-serie: Seven Seconds – bra, stark men spretar lite för mycket åt för många håll

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Seven Seconds
Betyg 3
Visas på Netflix

En stark serie som följer händelserna efter att en ung svart tonårspojke, Brenton Butler, dör i en smitningsolycka i Jersey City i USA. Vi får följa hans föräldrar och deras stora sorg och förtvivlan, vi får följa den unge polisman som körde på pojken och som tillsammans med sin polisgrupp gör allt för att sanningen inte ska komma fram och vi får följa den kvinnliga åklagaren och den polisman som jagar sanningen.

Vi får redan i filmens början se hur polismannen Peter Jablonski kär bil, jättestressad, på väg till sjukhuset dit hans fru tagits då hon blöder. Hon väntar barn och ett år tidigare förlorade de ett barn som föddes för tidigt och dog under förlossningen. Peter Jablonski kikar på sin mobil några sekunder och precis då missar han att tonårspojken kommer i full fart på sin cykel. Det är snöoväder och dålig sikt dessutom.

Jablonski ringer efter de tre polismän som han arbetar tillsammans med i området drogbevakning. De jobbar i en grupp och är mutade och korrumperade, förstås. De har samarbete med en drogkung och griper dennes konkurrenter med jämna mellanrum. DiAngelo, gruppchefen, bestämmer att de ska sopa igen spåren efter Jablonski och att de ska låta pojken ligga kvar i det snöiga diket. Om de inte hade valt att lämna pojken där skulle han förmodligen överlevt olyckan.

Mest berörande är att följa föräldrarna och farbrodern, som nu måste leva i djup sorg och saknad. Föräldrar med sorg, som förlorat ett barn, det vet jag tyvärr alldeles för mycket om hur det är. Jag lever med detta och känner tusentals andra föräldrar med samma tragedi, eftersom jag är med i flera olika grupper och föreningar för oss föräldrar som förlorat ett barn. Jag känner igen föräldrarnas reaktioner i Seven Seconds, fast allra mest pappan som bär på skuldkänslor och som sakta försöker hitta ett sätt att överleva med sin djupa sorg. Det finns några starka scener från kyrkan där medlemmar kommer med floskler.

Mamman har en mer amerikansk reaktion, tänker jag. Hon blir som galen, helt fixerad vid att hitta den som hon menar mördat hennes son. Det verkar som att tron på hämnd och vedergällning som medicin mot sorg är något typiskt amerikanskt. Mamman är uppskruvad till max för hitta den som körde på hennes pojke och lämnade honom att dö i snödrivorna. Hon är omöjlig att föra ett normalt samtal med.

Serien tar upp så många aspekter. Den handlar om korrumperade poliser, om rasism, om sorg, om saknad, om vänskap och fult politiskt spel och om hur alla är mänskliga och begripliga. Det är filmens styrka men också dess svaghet. Den tar upp lite för mycket.

Den unga kvinnliga åklagaren, KJ Harper (spelas av Clare-Hope Ashitey) är svart och det är tydligt att hennes chef utnyttjar att hon är färgad för att ha som en slags reklampelare för hans politiska korrekthet. KJ Harper har alkoholproblem och är ofta slarvig, hon har svårt att komma i tid och raggar gärna upp unga män för en natt med sex. Med jämna mellanrum bryter hon ihop på grund av sitt usla självförtroende. Det är på sätt och vis roligt att låta en kvinnlig åklagare ha alla de depraverade sidor som vi sett medelålders vita polismän ha i alldeles för många deckare. Det är bara att det blir lite för mycket. Det kunde räckt med att hon hade en eller två svagheter.

Hon har sina stora problem och polismannen, Fish Rinaldi (spelas av Michael Mosley), som jobbar med henne har sina problem. Han är skild och bor ensam med en massa hundar. Att de två med jämna mellanrum bryter ihop och förlorar tron på sig själv är i och för sig lite ovanligt i en kriminalserie, men det blir lite för mycket av det. Och de gör också några misstag som jag har svårt att tro på att de skulle göra. Jag har lite svårt att tro på att personer med de positioner de har och det ansvar de har skulle göra sådana misstag.

Det blir lite för mycket, för många ingredienser, för många problem. Serien förlorar i sin helhet på det. Den är bra och den är stark och berörande men hade varit ännu bättre om den inte flutit ut åt för många håll. En av dess stora styrkor är hur trovärdigt föräldrarna med sin sorg skildras.

Seven Seconds är regisserad av Gavid O´Connor och den bygger löst på en rysk film, The Major, som är skriven och regisserad av Yuri Bykov.

I rollerna:
Clare-Hope Ashitey as K.J. Harper
Beau Knapp as Peter Jablonski
Michael Mosley as Joe “Fish” Rinaldi
David Lyons as Mike DiAngelo
Russell Hornsby as Isaiah Butler
Raúl Castillo as Felix Osorio
Patrick Murney as Gary Wilcox
Zackary Momoh as Seth Butler
Michelle Veintimilla as Marie Jablonski
Regina King as Latrice Butler

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Kritik av samhället, Poliskorruption, Rasismen, Recension, TV-serie

Filmrecension: Utan uppsåt, Beckfilm nr 3 i nya filmserien: Njae

6 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Utan uppsåt
Betyg 2
Visas på C More från och med lördag 3 mars 2018

Tredje Beck-filmen i senaste omgången av fyra, lyckas inte nå några särskilda höjder. Av alla Beckfilmer med Peter Haber som Martin Beck är detta film nummer 37.

Trots att kvinnor tar allt större roll i handlingen. Martin Beck gick i pension men kom sedan tillbaka i en slags tillbakalutad chefsroll där hans ena uppgift var att rekrytera en efterträdare till sin egen tidigare roll som gruppchef. Den nya gruppchefen blev Alex Beijer som spelas av Jennie Silfverhjelm.

Att serien, liksom många polisfilmer numera, har många kvinnor i rollerna, ligger i tiden. Det vimlar av deckarserier med intressanta kvinnliga poliser. Det är naturligt i dagens filmvärld. Tack och lov. Det räcker förstås inte för att filmen ska bli något mästerverk.

Jag gillar den norska skådespelaren Kristofer Hivju. Speciellt gillar jag hans karaktär i tv-serien Game of Thrones. Jag gillar Peter Haber och jag gillar flera av Beckfilmerna med honom som polismannen Beck. Filmserien haft flera av våra skickliga skådespelare (förutom Peter Haber: Keve Hjelm, Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi, Carl-Gustaf Lindstedt) i rollen som Martin Beck tillhör de legendariska svenska polisserierna som alltid har en stor skopa samhällskritik.

Filmerna tappade en hel del när Mikael Persbrandts karaktär Gunvald Larsson fick ta adjö. Han ersattes av den norske polisen Steinar, spelad av Kristofer Hivju. Manusförfattare och regissör har varit vettiga nog att låta Steinars karaktär vara mycket annorlunda mot Persbrandts. Något annat hade varit katastrofalt. Jag tyckte de första filmerna med Hivju fungerade godkänt. Hivju är en bra skådespelare. Det är inte hans fel att filmerna nu blir blekare och blekare.

Vad är det som gör att filmerna alltmer tappar kvalitet? Jag kan tänka mig att det är svårt att skapa trovärdiga, starka intriger med samhällskritik i hur många avsnitt som helst. Det som gör Utan uppsåt trist är att den är inte särskilt överraskande. Den är förutsägbar. Det känns också uttjatat att Steinar skulle bli sur på att ha fått en kvinna som chef. Det är det sista jag tror att hans karaktär skulle bli, egentligen. Rollkaraktärerna i polisgruppen är alla lite för gulliga, för snälla, för rättrådiga och den nya chefen hanterar allt rätt. Det blir för mycket av det goda. Och den underbara grannen till Beck, spelad av Ingvar Hirdwall är rolig. Men hans karaktär har också blivit uttjatad.

Handlingen i korthet:
Beck-gruppen, med Alex Beijer som ny gruppchef, får ett fall där en 12-årig flicka hittat sin mamma död nedanför trappan i hemmet. Är det en olycka eller ville någon den ensamstående mamman något ont? Det visar sig att familjen lever med skyddad identitet.

Mårten Klingberg har skrivit manus till ”Utan uppsåt” och Jörgen Bergmark har regisserat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Deckare, Filmrecension, Recension, Scen

Bokrecension: Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare

6 mars, 2018 by Redaktionen

Ur Gogols kappa – Noveller av åtta ryska mästare
Författare: Fjodor Dostojevskij, Vsevold Garsjin, Nikolaj Gogol, Aleksandr Kuprin, Aleksandr Pusjkin, Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Ivan Turgenjev
Utgiven: 2017
ISBN: 9789170378867
Förlag: Ordfront förlag

 

Eftersom det ryska 1800-talet som bekant är känt för att vara de kvinnliga författarnas århundrande, är det befriande att läsa åtta noveller skrivna av undanskymda och närmast bortglömda namn som Dostojevskij, Tjechov, Gogol, Pusjkin, Tolstoj, Garsjin, Turgenjev och Kuprin. Ni har säkert inte hört talas om dem.

Jag kan nästan inte tänka mig något mer otänkbart än en kvinna som verkade som författare under tsarväldets Ryssland. Istället frambragtes vad undertiteln avslöjar – ryska mästare. Manliga mästare. Mästare är ett starkt epitet och är väl egentligen på sin plats även om det har något lite för heligt över sig. Jag skall omgående bekänna att jag är svag för den del av den ryska litteraturen som översatts till svenska. Det handlar då inte enbart om de gamla klassikerna, även om något ur en sådan kanske är vad jag på dödsbädden med ett förmanande finger i luften brister ut i:

Ty hemligheten i människotillvaron består inte enbart i att leva utan också att ha något att leva för. Utan en fast övertygelse hon lever för, går inte människan med på att leva och förgör sig då hellre själv än stannar kvar här på jorden, även om hon så vore omgiven av bröd på alla håll.

– Bröderna Karamazov

Anekdot: en gång för inte alls länge sedan letade jag upp den engelska översättningen av citatet i ett försök att hjälpa en kanadensisk bekant som gick igenom den existentiella kris som kallas livet. Jag minns att han uppskattade det, men vår bekantskap fick senare ett abrupt slut när han önskade mig all välgång i livet med orden ”enjoy the nihilistic atheism” och tackade för tiden med ”I think your beliefs are basically bs…your worldview is fucking shit…[like] every other self hating euro fag ive met…maybe [you can] stop being a condescending euro fag…no response? What are you christian or something lol”.

Så kan det vara ibland.

Det finns nyare och nutida rysk litteratur som i många avseenden inte står långt efter di gamle. Dessa har formats av andra samhällsvindar: revolutioner, terror, samhällens sammanbrott. Jag tänker då på moderna författare som Ulitskaja och Aleksijevitj och de hädangångna Bulgakov, Pasternak, Solzjenitsyn. Ulitskaja och Aleksijevitj skiljer sig åt, men är verkligen värda en läsning.

Dessa noveller kommer i en nätt liten utgåva från Ordfront. Det är nyöversättningar av Karolina Letino och Robert Leijon och jag upplever deras översättning som väl övervägd. Det är moderniserat men inte otroget. Vad kan vi då ruska ut ur Gogols kappa? Det som singlar ut är vemodstoner och glada trudelutter; realism och surrealism; landsbygd och stad; hästdrivna karosser och gamla lastdjur; rikedom och fattigdom. Kort sagt: vad som förväntas.

Har du någonsin funderat vad som sker när du vaknar och din näsa flytt sin kos och förklätt sig till statsråd iförd ståndsmässig utstyrsel? Gogol berättar. Garsjin å sin sida ledsagar oss runt i ett dårhus och Turgenjev får mig att efter sista raden utbrista i ett uppgivet ”- Varför!?”. Dostojevskijs Julgransplundringen och bröllopet är en rakt igenom vedervärdig berättelse och Tjechovs Rothschilds fiol kan väl sammanfattas så här:

När han gick hemåt tänkte han att döden bara innebar vinster: man behövde inte äta, inte dricka, inte betala skatt, inte såra folk och eftersom människan låg i sin grav inte ett år, utan hundratals år, tusentals, så blev vinsterna ofantliga. Livet innebar förluster för människan, döden vinster. Det var förstås rätt och riktigt, men ändå lite förargligt och bittert: varför var det så besynnerligt här i världen att livet, människans enda liv, förgick utan nytta?

Det kan man ju fråga sig. Och nu frågar du mig om du skall läsa novellerna? Absolut. Är du redan en inbiten läsare av åtta eller fler ryska mästare kommer du få ta del av berättelseteknik som skiljer sig från det som krävs för ett 1000 sidor långt utbroderande. För den oinvigde är det å sin sida en alldeles lagom instegsmodell till det äventyr som är 1800-talets St. Petersburg, Moskva och Sibirien.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Dostojevskij, Gogol, novell, noveller, översättning, Ryssland, Skönlitteratur, Svetlana Aleksijevitj

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 503
  • Gå till sida 504
  • Gå till sida 505
  • Gå till sida 506
  • Gå till sida 507
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 522
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Den blå kaftanen Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Filmrecension: EO

EO Betyg 5 Svensk biopremiär 24 mars … Läs mer om Filmrecension: EO

Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Deportees följer upp hiten ”Lost You For … Läs mer om Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Kebaben på skäret Manus: Alma … Läs mer om Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

The Other Fellow Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Just Animals Betyg 4 Svensk biopremiär 3 … Läs mer om Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Var tog självkänslan vägen? Maia … Läs mer om Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Formtoppade Johanna Hjort & Sweet Little Angels sprider bluesig extas på Utopia

Utopia i Göteborg 31/1 2023 Sedan … Läs mer om Formtoppade Johanna Hjort & Sweet Little Angels sprider bluesig extas på Utopia

Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

The Turn of the Screw Musik: Benjamin … Läs mer om Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

Quasimodo i uppsättning av Jens Ohlin har premiär 18 februari i Göteborg

Urpremiär för Jens Ohlins ”Quasimodo” 18 … Läs mer om Quasimodo i uppsättning av Jens Ohlin har premiär 18 februari i Göteborg

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in