Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Linou Gertz

Titanic 25 år firas stort

by

När James Cameron skulle göra en nyversion av den klassiska ”A Night to Remember” (Roy Ward Baker, 1958) ville han inte bara göra en rak nyinspelning för en modern publik utan valde att väva in sitt personliga intresse för djuphavsdykning och sökande efter artefakter på havets botten – vilket gav oss den engagerande inledningen på filmen som tog världen med storm. Titanic. Men mest känd är den kanske för den klassöverskridande romansen mellan den fattiga konstnären Jack och instängda och uttråkade överklasskvinnan Rose vars vägar krossas och deras liv omkullkastas ganska radikalt. Så för att återge en historiskt korrekt händelse valde James att blanda in två fiktiva element utan riktig förankring kring vad som faktiskt hände där och då. Eller senare. Ett drag som ändå fungerade otroligt väl och tog hela världen med storm. Bokstavligen.

11 Oscars, bland annat för bästa film och regi, och för sin tid mest inkomstbringande film någonsin (vilket idag endast har slagits av Avengers: Endgame och James Camerons egna Avatar) och efter den 3D-våg som första Avatar-filmen skapade way back återsläpptes flera andra storfilmer i nyversioner i 3D på såväl bio som mastiga blu-ray-utgåvor med såväl vanliga blu-ray-skivor som 3D Blu-ray – då bland annat första Jurassic Park och just Titanic. Och nu är det alltså dags igen, den här gången för att fira filmens 25 års jubileum.

I nyrestaurerad 3D 4K HDR sjösätts alltså den historiska filmen (och båten) återigen på bio, vilket alltså blir den första i det formatet någonsin. När 4K som format lanserades var 3D nämligen så utdött att ingen såg meningen att blanda in den föråldrade tekniken med den nya och fräscha. De få filmer som släppts på 4K Blu-ray med en 3D-version, som exempelvis Alita: Battle Angel, har alltså skeppats med tre skivor: en blu-ray, en 3D-bluray och en 4K UHD. Kanske är det över nu och den tekniska spetstekniken kanske förenas med den nygamla hemmafilmsrevolutionen. Det kan bara tiden utvisa. Vad som är desto säkrare är att Titanic återigen går upp på bio igen i 4K HDR – och då i vissa fall i både 3D och HFR (High Frame Rate, alltså högre än de traditionella 24 bilder i sekunden som används i de flesta filmer, som Cameron använde redan i relativt nysläppta Avatar Way of Water och innan dess i betydligt mer kontroversiella Hobbit-trilogin där Peter Jackson anklagades för visuell såpa där bilderna beskrevs som utsmetade och dokumentärliknande) den 10:e Februari i år. Vilket alltså får både gamla fans en ny chans att återuppleva den klassiska filmen på stor duk, i bättre tekniskt skick än någonsin, och nya yngre tittare att kanske för första gången se den över huvud taget.

Lyssna: Sommaren med Joakim Berg och Maria Jane Smith

by

Sommaren
Joakim Berg med Maria Jane Smith
Betyg 4

För bara några dagar sedan, närmare bestämt den 17e December, hade det gått precis sex år sedan Sveriges största rockband Kent hade sin avskedskonsert på Tele2 Arena och därmed upphörde att existera som bandkonstellation. ”Den sista konserten någonsin” stod det på arenans LED-skyltning utanför. En mening som väckte enormt vemod inom mig, trots att jag varit förberedd och vetat vad som ska hända i flera månader efter bandets utannonsering, som jag skrev om i Kulturbloggen.

Ändå kunde ingenting riktigt förbereda mig – det var ett mörker som kom med all tydlighet på långt håll på horisonten men ändå svalde mig hel som i en överraskning. Men efter det har det såklart inte varit tyst från de forna bandmedlemmarna, som i mångt och mycket hittat andra sammanhang att verka i. Andra band, men för sångaren och låtskrivaren Jocke Berg också andra bisysslor som att designa smycken med Efva Attling. Men det var såklart bara en tidsfråga innan även han skulle återvända och frälsa oss med sin musikaliska och författarmässiga talang. Först skedde det lite i hemlighet, i den mystiska Dead People som slog igenom med låten Stay Dead i Netflix-filmen Svart Krabba – i regi av lillebrodern Adam Berg.

Men så i våras hände någonting mer spännande. Joakim Berg utannonserade vad han lovade aldrig skulle hända äntligen skulle hända – han släpper sitt debutalbum som soloartist! En lågmäld teaser följdes av ett smakprov från studio innan ”Jag fortsätter glömma” äntligen landade på CD, vinyl och streamingtjänster. Tyvärr var det betydligt mer överproducerat och poppigt än vad det hintats om så slutresultatet kändes mer mediokert än mästerverk (3/5) men det var bara skönt att återigen få höra hans röst och texter i helt eget skapat universum för första gången. Och nu är det dags igen, om än ”bara” i en singel – den här gången framförd med Maria Jane Smith, en yngre tjej som tidigare jobbat tillsammans med Joakim på låten Korthus av Maxida Märak som släpptes tidigare i år.

Detta är en enklare, lättsammare produktion, där det inte jobbats så mycket lager på lager utan nästan enbart med en gitarr och de två sköra rösterna. Vilket är allt som behövs för att magi ska uppstå. Och som brukligt med Jockes verk är det texten som är huvudpunkten, och med rader som ”Jag har sett hur goda människor tar de onda i försvar, men jag tvekade aldrig någon gång – jag visste alltid vem du var” och ”För sommaren den kommer, och allt ska få liv” är så väldigt enkla men ändå väldigt vackra. Men så är det geniala oftast det väldigt enkla också.

Detta väcker inte bara hopp för ett andra soloalbum dock, utan i raden ”Allt som dör kommer en gång tillbaka” är det lätt att överanalysera och drömma om att det hintas om en återförening av Kent – speciellt som den efterföljs av ”allt vi drömt det finns kvar när vi vaknar”. Låt oss vakna!

Filmrecension: Decision to Leave – fröjd för hjärna, ögon och hjärta

by

Decision to Leave
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2022
Regi Park Chan-Wook

I slutet av 1990-talet, och början av det nya 2000-talet, inleddes en ny skara filmer med den klassiska figuren Martin Beck – gestaltad av Peter Haber – där de frångick direkta tolkningar av enskilda litterära verk för att istället industrialisera varumärket och pumpa ut flertalet filmer i stora hop. Men det var inte enda förändringen som filmerna genomgick – nu fanns också ett berättartekniskt grepp där huvudkaraktärerna inte bara var poliser i tjänst, utan även privatpersoner med sina egna problem och våndor. En slags Nordic Noir där mörkret inte kom utifrån samhället eller solens frånvaro utan istället människans inre. Det är någonting som känns igen i den Cannes-prisade polisthrillern vars Sydkoreanske regissör, tidigare känd för bland annat Hämnar-trilogin (inledd med Oldboy) och klaskritiske Snowpiercer, i intervjuer erkänt den svenska polisinsinpirationen.

Om regissören gjort sig känd för våld och dramatik har han i senare filmer, som Stoker och Handmaiden, utvecklat en mer stilistisk lyrik i högre estetisk anda där allting inte alltid är så entydigt och lättbegripligt. Även denna film kräver sin uppmärksamhet och sitt engagemang. I grunden väldigt enkel, en mordgåta vars lösning inte är slutet utan bara början, och en polis vars olösta fall håller honom vaken så till den grad att det nästan dödar honom. Sen tillkommer en inte så klassisk Fem Fatale vars trassliga relationer och mångbottnade personlighet gör allting desto krångligare. Upplägget och berättarstilen underlättar inte utan sätter hela tiden sin tittare på prov så det är inte filmen för någon som söker lätt underhållning i julhelgen, utan den medvetne cineasten som vill berikas och känna ömsesidig respekt från en filmlyriker vars verk nästan uppgår i ett drömtillstånd.

Detta är dock inte bara en fröjd för hjärnan utan också för ögonen och hjärtat. Det är nämligen inte bara väldigt snyggt filmat och färggraderat utan även väldigt vackra motiv som fångats. Miljöer av storstadsdjungel och vykortsvackra stränder är bara ett par exempel av det ögongodis som presenteras. Tillsammans med komplexa människor, personligheter och intrikata relationer är det svårt att inte falla pladask för denna svårsmälta pärla och vilja ta den till sig och trycka hårt mot bröstet som att hålla om en kär vän som blivit svårt sjuk och kanske aldrig får återse igen. Därför lämnar jag biografen något omskakad utan en riktig klar bild vad jag faktiskt varit med om – förutom en snyggare och komplexare variant av Nordic Noir som på något sätt fångat omvärldens intresse – och med en känsla av att den kommer hålla mig uppe likt en av de många olösta fall i filmen. Tur då bara att den utsöndrar livsenergi snarare än undergångskänsla så det inte slutar där.