Linou Gertz

Godland
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 februari 2023, visats på Göteborgs filmfestival 2023
Regi (och manus) Hlynur Pálmason

Med dagens mobiltelefoner är vi nästan ständigt bortskämda med kameror som både kan ta högupplösta bilder och filma i otroliga 4K – och högre. Självklart är det inte med samma sensorer som regelrätta kameror använder, men det är ändå fantastiskt hur lättillgängliga och funktionsdugliga de faktiskt är för sitt format och paketering. Annat var det i fotografins begynnelse där kameran var stor och otymplig, för att inte säga dyr och få förunnat.

I Godland är allting filmat som genom en väldigt gammal lins, fyrkantigt (men i färg), vilket kanske främst väcker tankarna till Instagram för dagens filmtittare snarare än en tidig kamera – men det har ändå en tydlig tanke och funktion i sitt utsnitt och estetik. Ändå är det filmat väldigt naturalistiskt snarare än hårt färggraderat för att vidare likna äldre film – eller efterliknande av den.

Från Danmark får en präst i uppdrag att resa till Island för att bygga en kyrka och sprida Guds ord. Han påbörjar färden till sjös med skepp, men färdas senare genom Island till fots. Eller ja, mestadels till häst. Men han hade lätt kunnat segla hela vägen – men vad vore väl det utan utmaningen det innebär att färdas som genom en pilgrimsfärd till fots genom den natur han förväntas känna till? Och utmaning blir det, ständigt är naturen vacker men ändå oförlåtlig, karg och obarmhärtig. Olyckor, utmaningar och till och med döden är ständigt närvarande för de resande. Aldrig ska någonting göras enkelt och bekvämt, för inte skulle väl Gud vilja ha det så?

Väl framme bosätter sig prästen med entourage hos en familj som består i en fader med två döttrar. Den ena yngre och den andra nästan vuxen och ständigt sedd som ”wife material” vilket inte är så populärt hos pappan. Men det är ändå bygget av kyrkan som det är det viktiga, så han blundar för det. Bygget, som samlar ihop folk, blir en treenigheten av människa, natur och Gud. Någonting som visserligen ständigt är närvarande genom resans, och filmens, stilla gång.

Det är förstås svårt att inte tro på Gud när en ser den natur som omger den lilla byn där kyrkan ska byggas. Mestadels kullar och lågt gräs, men även klippor som ständigt har vågor som lägger sig över dem som filtar. I en scen kombineras fotografiet, naturens storhet och människans litenhet när prästen förvägrar en man att fotograferas och ett blodigt slagsmål bryter ut. Det är en väldigt engagerande och medryckande scen som antagligen är filmens mest händelserika, men också sammanfattar den bäst. Det är lika vackert som hemskt som filosofiskt över vem som dokumenterar vad. Eller som unga idag skulle säga, vem som bär på privilegiet.

Strax innan kyrkan färdigställs hålls ett första bröllop i den. Egentligen finns bara stommen med bjälkar och ett grundskelett utan vare sig väggar eller tak – vilket gör att vår präst vägrar förrätta paret eftersom det ännu inte är Guds hus. Vilket är väldigt talande för hans karaktär och trosuppfattning. Hans principfasthet. Ändå dalar den under resans gång och under svårigheter. Men å andra sidan är det inte så konstigt att även troende blir skeptiska under svår prövning. Ett tema som känns ganska Bergmanskt i sig. Även de mest troende kan ibland rucka på sin tro när de överröses av till synes oöverstigliga prövningar som mest bara tycks vilja sänka oss oändligt.

Sin tematik och handling till trots är detta inte bara en film enkom för religiösa. Tvärtom är det en film för den som vill njuta av vacker natur, förundras över dess storhet och överhet. Som en Gud i sig. Tempot kan kännas segt men är ändå en viktig meditativ övning i stillhet och reflektion. Ett minst lika imponerande bygge som en träkyrka på landsbygden kan tänkas vara. Och minst lika berikande, inte minst estetiskt, för själen. Speciellt för oss som inte är speciellt troende idag.

EO
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Jerzy Skolimowski

I ”Min vän Balthazar” (Robert Bresson, 1966) får vi följa en åsnas väg genom livet, från den ena hemska ägaren till den andra, som alla misshandlar och missköter honom på något sätt- där det kommer att handla mer om människans mörka baksida lika mycket som åsnans livsväg. Det är förstås svårt, för att inte säga direkt omöjligt, att inte tänka tillbaka på den odödliga klassikern när en ser EO – även om det inte bara handlar om en rak remake för modern tid heller. De har likheter absolut, men EO står faktiskt på egna ben om ni ursäktar ordvalet.

Här tar handlingen sin avstamp i en cirkus som tvingas lägga ned då samtliga djur konfiskeras av staten då protestanter krävt att misshandeln och djurmissbruket måste upphävas – en tanke som först kan tänkas fin men snart visar sig blott vara symbolpolitik utan vidare ansvarstagande då EO transporteras vidare för att slita på gård. Speciellt mycket bättre i trång stallbox får han det nämligen inte, men ändå slår sig såväl protestanter som kommunpolitiker som klipper band för sitt ”fina engagemang och initiativ för att förbättra för djuren” utan att faktiskt ha en aning om vad som faktiskt händer med de djur som ”befriats” från sin förmodade tyranni. Dessutom slits EO undan från den kvinnliga skötaren som hade närmast relation med honom och tog god hand och verkligen brydde sig om sin åsna. Istället blir han en opersonlig mula i mängden utan något kelande eller vidare fysisk kontakt utan den våldsamma när någon behöver något från honom.

Även om det talas flera språk i filmen, som franska och polska, är det inte genom dialog som historien främst förs vidare i. Istället vilar berättelsen nästan helt på bilder som ofta i meditativt tillstånd lunkar framåt utan att överflödiga förklaringar eller dialogutbyten i onödan. Det är vackert, starkt och gripande. Att den fåordiga berättarstilen gick hem på filmfestivalen i Cannes, med flera andra i efterhand, är inte alls konstigt då den bär på mycket hög konstnärlig nivå som ibland angränsar till mer okonventionell och experimentell avant garde film i några psykedeliska scener.

Om Balthazar mestadels stötte på, och missbrukades, av ganska unkna människor har EO faktiskt lite mer tur och hamnar ibland i händerna på människor som faktiskt inte bara vill honom illa. Ändå finns det de som avspeglar människans mörka sida här också. Värst är nog de fotbollshuliganer som tycks hänge sig åt sporten för att ha en ursäkt för att få använda våld mot andra. Utan att säga för mycket korsas deras vägar och det slutar mycket illa och chockartat. Men det är ändå inte bara EO som utsätts för otäckheter under sin resa utan mänskligheten drabbar som oftast även sig själv också. Likt de flesta djur slåss det även inom gruppen.

En av de roligaste gästspelen görs av Isabelle Huppert som spelar en trött moder vars son dras med stora spelskulder och tvingat henne att sälja av ett gods. Hon är sträv och cynisk. Vilket är lätt att bli med tiden. Ändå är hon enkom ett kort nedslag i resan som snabbt för sig vidare mot nästa destination. Filmen är kort, ganska precis 90 minuter, och varje segment känns välgenomtänkt och välavvägt utan att stanna upp, eller stressa vidare, i onödan. Det betyder att varje person, djur och naturåtergivelse är närmast perfekt gestaltad i exakt rätt mängd för att lyfta fram dess funktion samt mening. Det drar heller inte ut på någonting bara för att. Dessutom har filmen ett perfekt flöde så de olika segmenten känns aldrig som scener som byggs på varandra i rad utan bara en händelse vars tidsflod flyter på och händelser leder oss vidare. Precis som i livet.

The Whale
Betyg 5
Visas under Göteborgs filmfestival, ordinär biopremiär 10 Mars
Regi Darren Aronofsky

De senaste tio åren har A24 seglat upp som ett av de stilsäkraste, kvalitativa och kreativa produktionsbolagen på marknaden. Först främst för skräckfilm, men sen också även för komedier och djupare draman. Därför känns de som en match made in heaven när de nu jobbat med Darren Aronofsky som tidigare skildrat drogberoende och allmän misär i Requiem for a Dream, renodlade religiösa skildringen i Noah och sen något öppnare och galnare Mother! som var ett språng ned i kaninhålet där berättartekniska och filmiska ramar raserades för att istället skildra ett skört inre – och sinne. Med religiösa undertoner. Darren har visserligen flera andra filmer på sin meritlista, mest noterbara kanske debuten Pi och balettmästerverket Black Swan som även de verkar kring psykisk sjukdom, men just de känns igen och återvänder i The Whale extra tydligt.

Baserad på en pjäs av Samuel D. Hunter, som också hjälpt till att bearbeta pjäsen till filmmanus, får vi här stiga in hos en collageprofessor i Engelska som lär ut uppsatsskrivande online till elever genom videochatt. Formatet känns som hämtat ur senaste tidens Corona-anpassning för skolor och elever som genom teknik ändå kunnat närvara trots restriktioner och samhällsanpassningar. Men läraren, Charlie – eller The Whale, har endast ljudet påslaget och inte kameran – han skyller på att den är trasig, men egentligen är det bara för att han inte vill synnas. Han skäms nämligen över sin grova övervikt och vill inte känna sig dömd av eleverna. Vilket ändå tycks vara hans minsta bekymmer, hans enorma fettmassa gör det nämligen svårt för honom att resa sig från soffan och röra sig runt i lägenheten. Det är dessutom helt i lägenheten som filmen utspelar sig. Vilket visserligen inte är första gången, det är en begränsning som använts både innan och under corona-pandemin, men här känns det som en inramning som används som en fördel snarare än en begränsning – och dessutom inte som någon desperat Corona-anpassning.

Charlie har en dotter, fint men motsträvigt gestaltad av Sadie Sink som kanske är mest känd som Max i Netflix-serien Stranger Things, som egentligen inte vill veta av honom men som ändå nappar när han kontakter henne. Han lovar henne stor summa pengar mot att hon hälsar på och låter honom rätta – eller snarare skriva – hennes skoluppsatser så att hon inte kuggar hennes kurser. Men det är en komplicerad familjehistoria som står mellan dem och hennes aversion gentemot sin pappa är fullt förståelig. Han har nämligen legat med en elev som han lämnade sin dåvarande fru för – och även om det kan låta lite kliché kommer i alla fall mina fördomar på prov då jag bara utgick från att det var en yngre kvinna men visar sig vara en manlig elev, vilket blir en ganska unik coming out story snarare än en klyschig lärarromans som skildrats in absurdum. Elevens romans blir också förklaringen till varför Charlie, med en otroligt mästerlig skådespelarinsats från Brendan Fraser, blivit så överviktig på gränsen till dödsgränsen.

Det är nämligen inte bara rummet som är den filmiska begränsningen, utan även tidsramen. Att använda tid, oftast nedräkning till något, är ett klassiskt grepp för att röra upp till dramatik och spänning och här används det på ett väldigt gripande och sorgligt sätt. För trots sin skötares, starkt spelat av Hong Chau, uppmaning så vägrar han bege sig till sjukhus. Han skyller på att han inte har råd med vare sig ambulansfärd eller sjukhusvistelse. Visserligen en stark kommentar om hur sjukt det är att sådant ska stå mellan en människas hälsa och eventuell död, att ett hälsosamt liv i värdighet ska vara en klassfråga, men å andra sidan ljuger han bara och har egentligen pengarna. Men han vill inte använda dem själv, utan låta dottern få ärva dem. Detta konfronteras av modern Mary, skickligt spelat av Samantha Morton, och deras bråkande är väldigt drabbande för oss tittare. Och varandra, såklart. Som deras oenigheter inte vore nog är det även ytterligare en karaktär inblandad i all dramatik – Thomas, något mildare och oskyldigare gestaltad av Ty Simpkins – som är från någon slags kult och försöker rädda Charlie genom Gud. Det blir som en kommentar på det moderna samhället och medicin versus Gud, där tro och tvivel blir lika användbart som läkarvård, men skötaren har sämre erfarenhet och motsäger sig Thomas hjälp.

Allt som allt är det en väldigt hjärtskärande och drabbande film som inte räcker med överanvända begrepp som ”ett slag i solar plexus” utan drabbar en djupare än så och fick mig med flera i salongen att gråta okontrollerat för det starka dramat. Bland annat är den uppgivna dotter som mest vill ha en pappa i familjen, men också för pappans oförmåga att kommunicera sin läggning och behov av att jaga den egna lyckan snarare än att vara fast i ett heteronormativt förhållande bara för att. Att bara sticka var trots allt inte det bästa valet, heller inte att hålla sig borta från dottern – även om det helt förståeligt kan vara slutsatsen en drar. Att vara oönskad och fördömd. Vilket bara infekterar hela deras liv och relationer till varandra och hur de bara rasar ner i misär, om än på olika vis, på grund av allt det. Livet skonar ingen och låter ingen komma oskadd ur det, vilket blir väldigt tydligt här. En skör påminnelse om hur viktigt det är med kommunikation, relationer och hantering av psykisk ohälsa. Vilket gör det till en av årets starkaste och mest drabbande cineastiska upplevelse. För även om filmspråket är sparsmakat och skralt och bildytan smal är ändå känslorna stora – för att inte säga enorma – liksom skådespelarinsatserna. Det stora i det lilla, om en så vill.

De fem djävlarna
Betyg 4
Visas under Göteborg Film Festival 2023, ordinarie svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Léa Mysius

Efter långfilmsdebuten Ava är nu Léa Mysius tillbaka med sin andra långfilm, som skrevs i samarbete med Paul Guilhaume som även filmade de båda projekten. De jobbar tätt ihop, nästan som de vore gifta och även utanför arbetstid pratade och levde in i varandras tankevärldar som i symbios och lägger ut allting som ett välsvarvat 3D-pussel. De är helt enkelt en match made in heaven. Eller Hell kanske jag bör säga, med tanke på filmens tunga grepp och estetik.

Filmen inleds nämligen med en brand och några som gråter. Vi får se Joanne (spelad av Adéle Exarchopoulos, kanske mest känd från Cannes-prisade Blå är den varmaste färgen) blicka bakåt mot någonting okänt – ett mysterium uppstår där publiken genast kastas in i ett begär av att få veta vad hon ser. Eller försöker se, letar efter. Det är ett lika effektivt som spännande grepp. Och precis som skräckfilm ofta skrivs med en etablerande fara utan att direkt förklara eller porträttera den vidare klarsynt återkommer vi senare till scenen så allt vävs ihop på ett mycket snyggt sätt.

Trots det handlar detta inte om en traditionell skräckfilm. Istället är det något så unikt som ett familjedrama, en väldigt komplicerad kärlekstriangel kombinerat med dessa thriller/skräckinslag. Men den är också väldigt flytande och inte överförklarande eller baserad på billiga jumpscares som mer traditionella och kommersiella filmer lätt blir. Det kanske är mer lämpligt att kategorisera den som arthouse horror eller mer nutida ”Elevated horror” som började populariseras med filmer som It Follows och The Vvitch.

Filmhistorien är fylld med läskiga barn. Från Omen (1976) till norska mästerverket De oskyldiga (2021) och många filmer däremellan frångås bilden av barn som oskyldiga och enkom fina änglar utan vilja att skada någon – eller något. Även här är ett barn i fokus, men utan att vara konventionellt ond eller med minsta dåliga uppsåt – tvärtom är huvudpersonens dotter Julia (spelad av Swala Emati som nu långfilmsdebuterar efter att ha medverkat i en kortfilm 2018) rätt oskyldig och naivt nyfiken som de flesta barn är. Vad som särskiljer henne däremot är hennes luktsinne. Hon kan urskilja de mest unika dofterna som de flesta inte ens skulle tänka på.

Men det är inte hennes luktsinne som skrämmer eller upprör. Istället är det en mystisk förmåga att böja tid och rum med hjälp av lukter för att dyka upp i det förgångna och se utan att bli sedd. Hur hennes mor var, vad hon upplevde, var med om. Men så blir hon sedd, av en person som känner sig alltmer paranoid och galen av synerna av detta barn. Dåtid och nutid flyter således ihop i vackra poetiskt flytande bilder som binder samman alltsammans på ett väldigt finurligt vis.

Lika finurligt är några scener som kan upplevas som väldigt hotfulla och allvarsamma, men som ständigt levs ut på helt andra sätt än vad som förväntas utav dem. Vilket både är pulshöjande och lurigt på ett enkom positivt sätt. Att ständigt bli överraskad och överrumplad är så förfriskande. Liksom känslan av att mötas av gåtor som blir besvarade men aldrig överförklarade. Precis som med filmens öppningsscen.