Mannen som blev stadens arbetarrörelseägda mötesplats trogen, trots att han ansågs vara för kortväxt, erbjuder sig efter teaterträff att bli intervjuad. Vi sitter därför och samtalar ett antal timmar om nuet och svunna tider. Pensionären som återanställts avslöjar att han drömmer om två ting: Göra Shakespeare med amatörer och få pris av Kommunal.
Det var slump och inget uttalat intresse som gjorde att Lantz hamnade i teatervärlden. Han är uppväxt med tre systrar i i Sävedalen och på Styrsö, gick dock i skolan i Göteborg. Han var latinare som hade lätt för språk, men började aldrig på universitet där han tänkt fördriva tid. Istället för att läsa svenska och litteratur sökte han 1968 jobb på Folkteatern.
I många år var Kim anställd som främst inspicient och scentekniker. Första insatsen som statist – bakdelen på en ko – var i ett folklustspel vid Näckrosdammen där han rev ner en kuliss. Den verkliga inkörsporten till att agera blev när han drog en rolig historia för teaterchefen Lennart Hjulström. Kim gjorde succédebut i Död mans hand när han hittat en passande dialekt. Innan dess hade han småroller, var regiassistent och skrev några texter för Text & Musik. Utan formell utbildning blev han varm i kläderna. Tyckte teater var kul att jobba med, liknade att lösa korsord, men hade inte Lennart kommit hade jag nog slutat.
Folkteaterns glansdagar
Lantz säger att när han tänker tillbaka ser han olika teaterchefer framför sig. Perioderna med Ivar Wiklander och alldeles särskilt Lennart Hjulström minns han med glädje. Revyerna som kallades Kvastar var ett lyckokast. Han kommenterar den tiden:
– Var en spännande tid, kul premiärfester, radikalt och ett jäkla bråkande. Vi lyckades skapa en ny tradition, unika med guldtiden var att vi behöll vär gamla publik samtidigt som vi fick ny, Roland Jansson och Weiron Holmberg rekryterade från Spårvägen och slakterier.
Gugge Sandström, den chef som stannat längst, verkar ha varit ett stabilt roder. Kim talar länge med värme om Lars Noréns alltför korta tid hos dem. Han betecknas som otrendig och extremt närvarande. Utan hans kvartssamtal hade Kim inte fått göra Breaking the waves.
– Saker föds ur något, finns inte alltid någon masterplan, menar han.
Egna toppar
Enligt mitt ymniga intervjuobjekt har det varit fruktansvärt kul att dra molologer i revyer, få folk att skratta arslet av sig. En viktig pjäs om människos hållning som kom helt fel i tiden var Demokrat, en dansk thriller som Kim både översatte och spelade huvudrollen i. Samma dramatiker (Vivian Nielsen) skrev ett kammarspel betitlat Den yttersta natten där Kim gjorde Skagenmålaren Sören Kröyer. En konstnärlig och publik framgång! Den gick på turné liksom långlivade Timmarna med Rita.
– Timmarna kan man inte hoppa över i mitt liv, observera att vi spelade filmversionen och att min motspelare gjorde en klassresa som liknar den Rita gjorde, säger Kim Lantz.
Jag frågar om samarbetet med Kent Andersson, som Kim betecknar som en jätteviktig galjonsfigur som hann skriva bra texter. De jobbade ihop i Rosenkvasten, nyuppsättningen av Hemmet och Happyland. Jag påminner honom om Lycka till med allt, som var biografiskt präglade föreställningar på caféscenen.
– Den var riktigt kul att få göra, svarar han.
Lantz ger ingående redogörelser för perioden som konstnärlig ledare för Folkteatern besöker, vars uppsättning Rycket berörde åskådare starkt. Senaste åren har han mest varit sysselsatt med regiarbete för amatörscenen Unga Folkteatern., eftersom han har förmågan att leda andra till stordåd.
– Syns inte att de är amatörer.
Knepet är att att ha tålamod, fånga ögonblicken samt hitta ett litet korn och vidga det så att det lyfter på scen. Han har själv inte stått på scen sedan han i RÖVA skällde på Hjörne. Mannen som är gift med en kollega är stolt över sin biroll i världsunika teveserien Hem till Byn och hyllar Bengt Bratts skärpa och lyhörda dialoger.
Privatpersonen
Under sommaren brukar han ha med sig oöppnade manus i segelbåten, efter ett tag kopplar han helt bort den kreativa processen. Han mår bra av att sitta i sjöbod eller båt, ett tillstånd han är född med,. Han beklagar sig inte över egna ekonomin, men nämner att hans son tjänar mer i sitt jobb med datorsupport. Av scenkonst som berört mest anges Paul Scofield när han i London under 1970-talet reciterade legender samt två scener han själv haft ansvar för i Breaking the waves respektive Området.
Här finns en längre intervju med Kim Lantz
