Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Recension av tv-serie: Andarnas rike – ytligt och förlöjligar människor

by

Andarnas rike Bildtext: För programledaren Anna Lindman väntar en rejäl överraskning. Foto: Martina Iverus/SVT

Andarnas rike
Betyg 1
Premiär 12 oktober på SVT

Fler människor i Sverige tror på att det finns något utöver vårt fysiska liv utan att de tror enligt traditionella religioner som kristendom och islam. Flera undersökningar har visat detta. Sveriges Television har gett Anna Lindman, en av sina mer seriösa journalister, i uppdrag att undersöka hur det kommer sig att i världens kanske mest sekulariserade land växer ”tron” på något utanför de naturvetenskapliga förklaringarna fram. Hur har det gått? Det har tyvärr blivit en oseriös soppa av de mest ytliga delarna inom andliga rörelser i Sverige idag.

Jag förstår att den som inte känner till något av allt det som ryms inom andliga rörelser kan serien locka till förvåning och till att se ner på alla dessa människor som är engagerade i detta. Människor inom andliga rörelser förlöjligas och fokus sätts på negativa delar som ryms inom denna stora och mångsidiga rörelser.

Här ska det göras ritualer i alkemi där ritualledaren läser innantill från anteckningar på mobiltelefon (seriöst hur okunnig kan en ledare vara? Kan han inte utantill det han ska säga?) och där ska jagas bort mörka energier ur lägenheter och den som ska få uttala sig vetenskaplig är psykologiprofessor. Fakta är ju att om programledaren och dennes stab hade orkat ta sig ner lite från de allra ytligaste hade kunnat hitta att det finns forskning i USA, Storbritannien, Brasilien och Japan, till exempel, som forskar kring ämnet och där det finns mycket fascinerande och sådant som öppnar ögonen för att det kan finnas något utöver vad vi kan uppfatta med våra fem sinnen.

Häromdagen läste jag en artikel i en vetenskaplig tidskrift där en medicinsk forskare på Lunds universitet skriver att inom sjukvården och inom akademisk forskning är det näst intill förbjudet att som läkare eller annan sjukvårdspersonal berätta om upplevelser och fenomen om att livet fortsätter efter döden.
Forskaren berättar om de uppenbara försöken att undertrycka och censurera parapsykologisk forskning och de som gör det i Sverige. Det kan handla om att ta upp falska anklagelser, spärra åtkomst till tidskrifter, ta bort data och utfrysa och förfölja vetenskapsmän som är intresserade av ämnet.

Det finns ju mycket mer att ta upp än det extremt ytliga som SVT gör i Andarnas rike. Ok, serien är på ett sätt snäppet bättre än det genom-kommersiella programmet Det okända på TV4 som skulle få betyg 0 om jag recenserade. Fast å andra sidan är det knappast någon som tar Det okända på allvar utan publiken ser det väl mest som ett underhållningsprogram som kittlar skräck och rädslor, som skräckfilmer gör. Andarnas rike signalerar att det ska vara en seriös undersökning. Serien tar inte upp andliga rörelser med utgångspunkten att förstå eller hitta vad det går ut på. Där finns ingen ambition att röda vid de existentiella frågorna som alla människor har. Hur kan de annars ha lyckats skrapa ihop ett sådant virrvarr av okunnighet?

Men problemet att tv-serien fuskar förbi de djupgående frågorna är inte det seriens ända problem. Det här ihopklippta väldigt hattigt och inget följs upp ordentligt. Serien verkar ha som främsta mål att förlöjliga människor inom andliga rörelser. Ett faktum är att många människor som söker sig till detta bär på en sorg och har förlorat någon närstående, kanske förlorat ett barn. Då bör dessa människor behandlas med medkänsla och seriöst försök att lyssna.

Här har jag skrivit om tv-serien utifrån upplevelsen från en som är engagerad i andliga rörelser.

Filmrecension: Höstlöv som faller

by

Höstlöv som faller
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Aki Kaurismäki

Den finländske regissören Aki Kaurismäki är känd för att ha en högst unik egen stil, hans filmer är tidlösa och ofta förmedlar de en finsk vemod. Få kan lika starkt skildra detta. Med Höstlöv som faller vann han Jurypriset i Cannes 2023.

Vi får följa två ensamma människor i möts i klassiska Kaurismäki-miljöer från Helsingfors. Två ensamma människor som möts och lite, lite grann öppnar sig för möjligheten att trots allt hitta någon de kan älska. De är båda så sorgligt ensamma att jag nästan vill gråta. Samtidigt blir jag arg i början av filmen och ställer mig frågan: Varför måste människor ur arbetarklassen skildras som så misslyckade individer som tycks leva att glädjelöst liv?

Jag hade dock invändningar mot filmens första halva. Jag var till och med lite besviken. Människor från arbetarklass skildras inte lika ofta i film som medelklassen eller överklassen eller den kreativa klassen som konstnärer och författare. Jag värjer mig lite mot när den skildras så bedrövlig som i Höstlöv som faller, att de och deras liv skildras så tragiska och nästan utan något ljus eller något glädje i livet.

Alma Pöysti spelar Ansa som först jobbar som snabbköpskassörska men för sparken och då får jobb först på en bar och sedan på en tågstation. Ingen skådespelare kan väl spela lika olycklig som Alma Pöysti. Ett paradexempel är filmen ”En dag och en halv” som går på Netflix. Ansa är så ensam att hon bara har en tallrik och bestick för en person hemma. Denna ensamma Ansa möter en ännu ensammare byggarbetare som är alkoholist, Holappa som spelas av Jussi Vatanen.

Jussi Vatanen och Alma Pöysti gör två imponerande rolltolkningar. Och det finns många uttryck hos Alma Pöysti. Med små medel kan hon förmedla så mycket.

En scen från filmens början sätter tonen: NN har tagit med sig en förpackning middagsmat som ska värmas i mikron. Hon värmer den men när hon tar ut den slänger hon den. Var den bränd eller hade hon tappat aptiten? Det vet vi inte. Men hon slänger den och sitter sedan stilla, ser tom ut och skaffar inget annat att äta. Det är så sorgligt.

Kan det bli annat än mörkt? Ja det finns små ljusstänk som tar sig igenom. På sitt sätt är filmen väldigt romantisk, på ett handfast jordat sätt. Dialogerna är helt underbart ordfattiga, karga och väldigt rakt på sak. Filmen är rolig och varm, mänsklig och överraskande, trots allt, trots mörkret och den grå tristessen.

Aki Kaurismäki bygger upp sitt eget tidlösa universum. Ansa lyssnar på radio via en radioapparat som ser ut att komma från 1950-talet. Mycket i filmen är hämtat från trettio, fyrtio och femtio år sedan. I början av filmen har de bara fasta telefoner. Samtidigt är det vi hör ur radion rapporter från ryssarnas attacker mot Ukraina i nutid. Musiken är till övervägande delen gamla finska kärleksvisor. En tidsblandning som gör att filmen inte kan placerar i någon bestämd tid utan den är tidlös. För den filmhistoriskt intresserade finns många små detaljer att upptäcka, som filmaffischer från filmer som Kaurismäki berättat att han inspirerats av som filmskapare.

Filmrecension: Prison 77 – en skoningslös skildring som sätter igång många tankar

by

Prison 77
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Alberto Rodríguez
Skådespelare Miguel Herrán, Javier Gutiérrez

En skoningslös skildring av brutalitet i spanska fängelser under tiden strax efter att den spanska diktatorn Franco avgått 1974. Ett samhälle som präglats av fascism ska sakta lära sig leva i demokrati. I fängelserna var detta en stor utmaning. Vakter och polis var vana att kunna straffa fångarna brutalt och hårt. I fängelserna fanns också många politiska fångar. Oavsett om en fånge var där på grund av brott eller politik kunde fången få tillbringa många år i fängelsförvar innan det ens blev rättegång.

Denna fängelsefilm, inspelad i det klämda fängelser Modelo prison i Barcelona, är stark och berör på djupet. Dem går inte att skaka av sig. I Spanien har Prison 77 varit en stor bioframgång 2022 och belönades med fem spanska Goya-priser.

Handlingen kretsar kring Manuel som är en ung revisor som fängslat efter att ha förskingrat närmare pengar som kan motsvara 1.200 euro idag. Manuel spelas enastående av Miguel Herrán, en spansk skådespelare värd att hålla ögonen på. Han lär dyka upp i flera filmer. Om du sett den spanska tv-serien La casa de papel har du sett honom i rollen som Río.

Manuel är ung och lite fåfäng och inte redo för livet i ett fängelse. Han har en flott kostym som en av vakterna erbjuder sig att köpa av honom. Han vägrar hårdnackat och istället blir han ganska snart nedslagen av andra fångar som stjäl hans kostym.

I fängelset lär Manuel känna fångar som är politiskt medvetna och som kämpar för att förändra fängelserna i landet och att fångar ska få drägliga villkor och att många ska kunna få amnesti. Filmen är inspirerad av verkliga händelser. Det hände mycket under åren efter Francos avgång och vid tiden för Spaniens första demokratiska val. Vi får följa kampen bland fångarna för att bli behandlade som människor med människovärde, kampen för att inte bli misshandlade eller torterade.

En lång rad duktiga skådespelare är en av filmens stora styrkor. Berättelsen har djup i sig och väjer inte för svåra frågor. Fångarna är inga änglar och Manuel beter sig dumt och är fånig emellanåt.

Det är intressant att se en sådan här film just nu då det i Sverige pågår många diskussioner och förhandlingar om hur det svenska samhället kan göra fängelserna hårdare och straffen längre. Det är en utveckling som vill gå åt andra hållet än vad de spanska fängelserna och det spanska samhället gick under 1970- och 1980-talet. Nu tror jag inte att den som vill ha strängare straff i Sverige vill ha samma brutalitet som det var i fängelserna under Franscos tid i Spanien. Men det finns en del att fundera kring.

Prison 77 är en mycket sevärd fängelsefilm och människors rätt till värdighet. Välgjord, spännande, stark och den sätter sig kvar i huvudet länge.

Filmrecension: In the Land of Saints and Sinners – överraskande, spännande och rolig irländsk Vilda Västern

by

In the Land of Saints and Sinners
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Robert Lorenz
Medverkande Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney m.fl.

En både överraskande, spännande och rolig actionfilm från Irland. En vilda västern från Irland med en lång rad av de mest internationellt kända skådespelarna som Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney.

Händelserna utspelas 1974 – en tid då en våldsam konflikt mellan protestanter och katoliker eller mellan de som ville att Nordirland skulle vara en del av Irland och de som vill att Nordirland skulle vara en del av Storbritannien. Det var sprängdåd och många som blev ihjälskjutna. I filmens inledning får vi se några unga IRA-medlemmar utlösa en bomb utanför en pub i Belfast. En pub där några av deras fiender håller till. Till dessa IRA-medlemmars förskräckelse kommer några barn förbi puben sekunderna före explosionen och tre barn dör under attacken. IRA-medlemmarna (egentligen vill jag kalla dem IRA-terrorister för det är svårt att definiera dem som något annat egentligen eftersom många civila drabbades av deras dåd) flyr till Irland och gömmer sig i en avlägsen irländsk by.

Liam Neeson spelar huvudpersonen, Finbar, en lönnmördare som bestämmer sig för att gå i pension och försöka bli en god samhällsmedborgare som uppskattas av befolkningen i den lilla irländska byn. Finbar inbillar väl sig att byborna inte begriper vad han sysslar med. När han slog igenom gjorde han några filmroller jag var imponerad av men sedan Liam Neeson inte medverkat i filmer som imponerat på mig. Men i den här rollen är han bra, riktigt bra.

Men då han sagt upp sig som lönnmördare och börjar anstränga sig för att vara snäll mot människor upptäcker han att en ung man regelbundet misshandlar en liten flicka. Det är inte så lätt att hålla sitt löfte att inte döda mer när han möter sådant. Det visar sig vara mer komplicerat än han tänkt sig att sluta ta till våld.

Det blir en riktig rörig situation då den unge vidriga mannen tillhör IRA. Att attackera IRA är farligt.

Att filmen fungerar så bra beror på flera saker. Först och främst är det en lång rad duktiga skådespelare utöver Liam Neeson, som Kerry Condon (The Banshees of Inisherin), Ciarán Hinds (Belfast, Tinker Tailor Soldier Spy) och Jack Gleeson (Game Of Thrones). De är ju samtliga erfarna och duktiga skådespelare. Ciarán Hinds har jag nog aldrig sett göra någon dålig insats.

Filmen har fantastiska vyer över den irländska bygden, förstås. Jag gillar hur ljud och musik samverkade med bilder och dramaturgin i filmen. Det är en underhållande berättelse med ett par oväntade vändningar.

Det är samtidigt en film som på sitt sätt är aktuell. Konflikten på Nordirland har lagt sig men världen plågas av flera vidriga konflikter idag, som Rysslands attack mot Ukraina och Hamas attacker mot Israel. Vi är långt ifrån en fredlig värld idag och som denna films berättelse visar för våld alltid med sig mera våld.

Filmens regissör, Robert Lorenz, är rutinerad och vet hur man formar en stark film. Som producent har han vunnit Sscar två gånger, för American Sniper och Letters from Iwo Jima.

Filmrecension: Stop Making Sense – den bästa konsertfilmen någonsin

by

Stop Making Sense
Betyg 5
Nypremiär på bio 6 oktober 2023
Regi Jonathan Demme

David Byrne, sångaren i Talking Heads, kommer släntrande in på scen i ljus kostym med vida byxor. Han bär på en gitarr och ställer ner en bärbar kassettbandspelare och säger att han vill spela ett band och så drar han igång Psycho Killer. Kassettbandspelaren spelar ingenting egentligen, i verkligheten börjar en Roland TR-808 trummaskin spela från mixerbordet.

Musikdokumentären Stop Making Sense spelades in tre kvällar på Hollywoods Pantages Theater 1983. I år är firas fyrtio årsjubileet med att filmen restaurerats och spelas runt om i världen. I Sverige har den nypremiär på bio 6 oktober men den 12 september hade den en första visning på biografer runt om i världen och originalsättningen av Talking Heads, David Byrne, Jerry Harrison, Tina Weymouth och Chris Frantz, återförenades under en livesänd utfrågning som simultansändes.

Talking Heads, rock och/eller new wavebandet kultförklarades för 40 år sedan och var ett av de hetaste amerikanska banden. Deras enorma energi går fram både på scen och på skivor. Deras musik blandar rytmer från både funk och postpunk. Det går inte att kategorisera deras musik. Inspelningen gjordes när bandet var som mest kultförklarade och var på sin absoluta topp.

Musikfilmen Stop Making Sense har av många kallats ”den bästa konsertfilmen någonsin” – och det är svårt att hitta någon konsertfilm som når upp till samma storslagna upplevelse. David Byrnes kropp och ansikte uttrycker så mycket, musiken går inte att sitta stilla till. Det är en helhetsupplevelse att njuta av denna konsertfilm. Utan tvekan är Stop Making Sense en av filmhistoriens mest omtalade konsertfilmer.

Bandet och dess medlemmar och körsångare är förstås ett stort skäl till succén för filmen men regissören Jonathan Demme har också en stor del i slutresultatet. Hemma som bland annat skapat När lammen tystnad och Philadelpia är en skickligt regissör.

Filmen blev invald i National Film Registry 2021. National Film Registry är ett amerikanskt register över filmer som valts för att bevaras i landets kongressbibliotek. Alla filmer som väljs in ska ha haft en en estetisk, kulturell eller historisk betydelse som visar upp omfånget och mångfalden inom det amerikanska filmarvet.