Rosemari Södergren

Efter lång och oviss väntan kommer bandet tillbaka. Man gör, visar det sig, tre extranummer; ”Satellite of love” där basisten Fernando Saunders och barnkören spelar centrala roller i framför mikrofonerna, Velvet Undergrounds ”Rock and roll” framförd som rå och ren fuzzrock och så helt nya ”The power of the heart”. Under de här låtarna visar Lou Reed med små gester stor humor, han blinkar åt publiken, drar ett och annat litet skämt eller nyper affekterat gitarristen Steve Hunter i axeln.

Till slut, efter två timmar istället för utannonserade en, är både han och publiken på riktigt bra humör.

Så skriver DN:s Niklas Wahllöf om Lou Reed Berlin-konsert i Globen Annexet igår.

Det var tredje gången jag såg Lou Reed live – och tidigare har han aldrig varit på lika gott humör. Jag tror att han tycker det är så kul att få turnera runt med just den här Berlinskivan.

Jag lyssnade igenom hela Berlin-skivan tidigare på dagen. Det Lou Reed gör under turnén: Han har med sig en barnkör med tolv ungdomar, en blåsorkester, sju rockmusiker och några stråkar. Det blir gigantiskt och häftigt när rockmusik möter klassisk musik.

Sångerna framförs på scen i samma ordning som de är på skivan, eftersom det är en berättelse som framförs om Caroline och Jim och deras krångliga kärlekshistoria. Men att gå på konsert och veta precis vilken nästa låt är som kommer, det kan vara tråkigt också. Jag tyckte inte det, för mig var det en av poängerna, men min kompis, som jag såg konserten tillsammans med, tyckte att det var en sak som var negativt med konserten.

Ingen kan väl säga att Lou Reed är någon skönsångare precis. Ett exempel tar Wahllöf upp i DN:

I ”Men of good fortune” sjunger han sämre än vanligt, vilket inte vill säga lite, och verkar antingen okoncentrerad eller rent av packad. Vilket han förstås inte är.

Men det är inte Lou Reeds sång som gör föreställningen. Hans raspiga, råa, bittra stämma blir en ingrediens i helheten, en del i föreställningen. Det hade inte alls blivit samma känsla om huvudartisten sjungit vackert. Då hade det blivit operett av det. Inget fel med operetter men Berlin ska vara mörkt och vemodig och tung.

Efter att publiken klappat i händerna och visslat den bra stund kom Lou Reed och musikerna in och gav tre extranummer. Det var då det märktes vilket strålande humör han var på, för att vara han.

Han spelade Satellite of love där basisten Fernando Saunders sjöng en stor del och barnkören körade. Det blev häftigt.
Sedan bjöd han på Velvet Undergrounds ”Rock and roll” framförd och en nyskriven spröd sång: ”The power of the heart” där bland annat raden ingår: ”Will you marry me”. Kanske använde han den sången när han friade till Laurie Anderson, som han ju gift sig med nyligen efter att ha varit tillsammans i sjutton år.

För mig var det här en av de bästa konserterna på länge, medan min kompis tyckte att den drogs ner av att Lou Reed sjöng rätt falskt ibland och hans rockmusiker inte imponerade. Däremot var vi båda överens om att barnkören, stråkarna och blåsorkestern var av hög klass.

Det är stort att de hur rock kan framföras på ett sätt som ofta klassisk musik görs, att uppleva denna interaktion mellan rock och klassisk musik.

Här är en litet filmklipp från spelningen igår, jag spelade inte in mer, för det kändes som om man störde föreställningen med ljuset från mobiltelefonerna. I en vanlig konsert märks det inte på samma sätt, men när föreställningen mer än teater än konsert, då stör blixtar och mobiltelefoner. Under mitt filmklipp ett från Berlin med Lou Reed i Arezzo, Italien.

Jörgen Modin har en bra recension från konserten.

Och en bra intervju med Lou Reed i DN.

Lou Reed,Berlin Arezzo 1-2 Sad Song Overture,Berlin,Lady Day

Aftonbladet gav föreställningen betyg 3. Alldeles för lågt, så klart.

Andra bloggar om: rockopera, Berlin, Lou Reed, Globen Annexet, video