22/2 2017
Text: Svetlana Aleksijevitj
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
Dramatisering: Malin Lindroth
Regi: Erik Åkerlind
På scen: Hanna Ullerstam och Mia Eriksson
Foto Fianna Robijn
Spelas till och med 9/4 på Göteborgs Dramatiska Teater , Stigbergsliden 5 B
Kommer ihåg att lumpen ansågs som en karaktärsdanande sysselsättning. Vad det militära livet dock går ut på. är att överleva i strid och att verka med sitt vapen ( hade funderingar på vapenfri tjänst). Umbäranden och prövningar var jag med om en ruskigt kall vinter i Bohuslän. På repövning inträffade till och med en dödsolycka. Ändå ynkliga umbäranden jämfört med de vittnesmål om död och lidande, vars stoff kommer från intervjuer gjorda av 2015 års nobelpristagare i litteratur.
Har inte tidigare tagit del av ryskans ruskiga reportage, skildringar från en befolkning som historiskt gått igenom många plågsamma perioder. Kvinnornas bidrag till segrar på olika fronter blev aldrig nedtecknad. De glömdes bort och berövades sin hjältestatus, vilket gjorde att Aleksijevitj fyrtio år efter andra världskrigets slut hade ett scoop. Malin Lindroth har ämnesvis dramatiserat det ymniga flödet av intervjusvar. Spännvidden är enorm: från tortyr, stympning och tankar kring att döda; till kärlek, menstruation, och oförmågan att anpassa sig till ett civilt liv.
Nobelpristagaren har uppmärksammats för sitt sätt att osynliggöra sig själv i intervjusituationen, vilket av många framhållits som föredömligt. Att underordna sig, närmast utplåna sig själv, är om jag uppfattat rätt vad hon praktiserar när hon träffar sitt ”objekt”. Och då är det ju lämpligt att hon bara undantagsvis adresseras i pjäsen. (Utgår från att Aleksijevitj redovisar sin research i sina böcker.) Då jag själv har lagt åtskillig tid på att agera som intervjuande journalist, är detta ett sidospår som engagerar mig.
Vi ser en stram intim uppsättning där orden har huvudrollen, slungas emot oss, formas till utsagor om patriotism och ofattbar grymhet. I motsats till Stadsteatern har regissören undvikit att förstärka innehållet med visuella hjälpmedel. Hade blivit mer påverkan känslomässigt, om bilder från krigets fasor funnits med, fast risken för att bli dränkt i outhärdlig smärta hade varit uppenbar. Därför uppskattar jag att utan blockeringar få bearbeta de hemska upplevelser som redovisas. Att en motsvarighet till filmvärldens tårdrypande stråkar saknas, innebär att jag är hyfsat kapabel att processa de vidrigheter som återges. Innebär vidare att ett väldigt stort ansvar åligger de två skådespelarna.
Mia Eriksson har en aura av tyngd och orubblighet, medan Hanna Ullerstams metod består i ett på gränsen till naivt sökande och medvetet trevande efter repliker. Dialektiken sluten – öppen gör att de kompletterar varandra väl. Duon har på ett utomordentligt sätt filtrerat den ringlande kören av röster genom olikartade spelsätt, levandegör skickligt ett oerhört obehagligt manus. I Kriget har inget kvinnligt ansikte är det Ullerstams insats som gör allra starkast intryck. Publiken bryr sig knappast om det faktum, att kvinnorna i sina kappor porträtterar en lång rad av krigsveteraner i övre medelåldern. Några få gånger gestaltar de ett laddat möte, vilket ger en tempostegring. I övrigt besvaras den osynliga intervjuarens frågor, fast minnesarbetet orsakar mardrömmar och vid ett tillfälle absolut krav om raderande av inspelning.
Ett grönt påvert bord, två stolar och en framskrapad tegelvägg är lika med den minimala scenografin. Sparsamt använd musik av Emma Augustsson markerar ett antal av textens övergångar. Visst skulle blickar och gester gå förlorade, men Svetlana Alksijevitjs angelägna dokument passar perfekt som radioteater. (Har blivit uppmärksammad på att 2015 sändes en bearbetning för tio skådespelare i Sveriges radio.) Vill ändå välkomna en produktion vars ändamål infrias, det vill säga underlätta att göra ett tungt omfattande verk tillgängligt.