I dag eller kanske rättare sagt i går inleddes Östersjöfestivalen 2012, en festival som i år firar sitt tio-årsjubileum, med Richard Wagners allkonstverk om omöjlig kärlek, gestaltat av världssångare och Bill Violas fantastiska videokonst i en världsberömd multimediaversion, som ursprungligen hade premiär, tror jag, 2005 på Bastiljeoperan i Paris. Det sägs med ett blandat mottagande.
För min personliga del började fredagen med den näst första möjliga tågförbindelse från Malmö dvs strax efter klockan 06:00.Anledningen till den tidiga avresan var möjligheten att vara med på en presskonferens inklusive Världsnaturfond lunch på Grand Hotel där jag bland annat skulle ha möjlighet att träffa såväl kvällens dirigent Esa-Pekka Salonen, men framförallt en av männen bakom uppsättningen Bill Viola och visade det sig den viktigaste personen bakom produktionen, enligt Bill Viola, hans hustru.
På engelska, naturligtvis presenterade dagens dirigent Esa-Pekka Salonen tanken bakom tankarna kring festivalen. Tre herrar, varav två världsdirigenter,Esa-Pekka Salonen och Valery Gergiev och Michael Tydén hade ätit en god supé tillsammans, i S:t Petersburg och fram på småtimmarna, förmodligen när groggbordet kom fram, påbörjades den diskussion som några år senare ledde fram till starten av det som numera är känt som Östersjöfestivalen.
En av tankarna bakom projektet var att nu, när Sovjetunionen definitivt hade fallit och de baltiska staterna numera vara självständiga stater, men fattiga,var det dags att förena musik och miljökrav dvs göra ett samordnat försök, genom ett effektivt ledarskap, förändra förutsättningarna ochr att ta ett övergripande miljöansvar. Från starten blev Världsnaturfonden involverat, en roll som de fortfarande har genom projektet Rädda Östersjön.
Tanken bakom projektet var att genom musiken, förena alla goda krafter och som exempel, på ett gott ledarskap, tog man dirigentens främsta arbetsuppgift, nämligen att leda de individuella framstående enskilda prestationer till en gemensam högtstående prestation.
Personligen måste ag erkänna, att jag i och för sig har förstått budskapet och tankarna kring festivalprojektet, men egentligen har jag bara betraktat detta projekt, som ytterligare ett skäl att få en stor musikalisk upplevelse.
Efter Esa-Pekka Salonens engagerade programförklaring får jag erkänna att jag skämdes lite, men det är såklart dags nu, men då replikerar jag: bättre sent än aldrig.
Om fredagkvällens fantastiska konsertupplevelse återkommer jag vid ett senare tilfälle med mina intryck, men jag kan redan nu anmäla att det var en fantastisk musikupplevelse, även om Tristan, Ben Heppner hade lite problem framförallt i andra akten, men även vid något enstaka tillfälle i tredje akten.
Om projektet Rädda Östersjön kan du läsa mer om på WWF hemsida