The sky är inte the limit.
”Vi föds kreativa” står det på väggen som möter en när man kliver in i Erik Johanssons värld ”Places Beyond” på Fotografiska. Efter att bara ha tittat runt lite snabbt på bilderna är det omöjligt att säga emot honom. Det är som att kreativiteten saknar gränser. Varje fotografi är som ett eget litet under av olika delar ihopsatta till starka, berörande fotografier. ”Fantasin visade sig vara en skattkammare som bara fylls på ju mer man använder den.”
Genom att fota olika platser och föremål så bygger Erik ihop bilder som är overkliga samtidigt som de ser väldigt realistiska ut. Vissa bilder är bara en aningens skeva medan med andra är det helt uppenbart hur han förvrängt verkligheten. Jag kommer på mig själv med att vilja försöka lista ut vad som är på riktigt och vad som är arrangerat. Flickan på ängen i ”The Forest Library” har hon gått där med en trave böcker på väg till huset som är invändigt och utvändigt på samma gång? Brinner trädet? Existerar himlen? Finns den där vägen? Var sjutton har han fått tag i den där fisken? Har de delade huset verkligen delat sig, bröt de upp?
I andra bilder är det solklart (!) som i ”Before Sunrise” där en man rastar hunden vid ruinens brant och ett enormt brinnande klot är på väg upp ur marken.
”Demand and Supply” är den bilden som berör mig mest. Det är en stad som är byggd uppe på ett berg där maskiner underifrån håller på och urholkar berget på material/plats/resurser och på sätt förstör hela konstellationen som staden vilar på. Tillgång och efterfrågans porträtterade haveri. Girigheten till förbättring som leder till försämring.
Ett annat foto som väcker mycket tankar är ”Expectations” En man sitter vid ett skrivbord omringad av hundratals kopior av sig själv. Avmätt stirrar de på honom. Någon har armarna i kors, en annan sneglar under lugg. Trots att fotografiet i sig är ganska ljust och varmt, det är fullt med maskorser på ängen, så känns bilden ändå förvånansvärt mörk och dyster. Som ett porträtt av de inre kritiska rösterna som redan innan första penseldraget är gjort kan vara där och döma ut.
Alla rummen är fyllda med lite magi. Erik lyckas precis fånga och skapa det han pratar så mycket om. De olika världarna som både finns på riktigt, men som också bara existerar i fantasin. I en filmvisning får jag svar på frågan om trädet; man får se hur Erik instruerar några arbetare att bokstavligen tända eld på trädet som han ska använda till en av hans bilder och det är häftigt att få se arbetet bakom. Att det där brinnande trädet faktiskt existerat, även om själva slutbilden är ihopsatt med flera andra. Alla foton är noga beräknade, utstuderade, skissade och sammansatta.
”Ibland känns det som att det skulle vara skönt om det inte kom fler idéer så man kunde göra klart de gamla men det fylls hela tiden på” säger han i filmvisningen och med tanke på Eriks inledning om den skattkammare han sitter på som fortsätter växa i samma takt som han själv gör det så tror jag idéerna kommer fortsätta komma. Man brukar säga att det är bara fantasin som sätter gränser. Här skulle jag säga att det är precis tvärtom.