Lejonkvinnan
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 april 2017
Öppningsscenen i filmen är episk i sin snygghet. Så snygg, mullrande ånglok och en förmodad norsk vinter inspelad i 26gradig värme i Tyskland. De fick ha en person som fick lära de tyska statisterna om hur man ser ut när man fryser. Det mesta av filmen är inspelad i Tyskland men det är inget jag tänker på när jag ser filmen.
Rolf Lassgård spelar stationsmästaren som äntligen träffar sin stora kärlek, de får ett barn ihop men hon dör i barnsängen. Det är upptakten till denna snygga norska film baserad på boken Lejonkvinnan. Det är en film om att vara annorlunda, rädslan att sticka ut, att bli sårad. Att sakna och söka kärlek, och sorg, filmen är väldigt sorglig. Människan vill tillhöra en familj och var hittar du din familj.
Visst är de som spelar lejonkvinnan väldigt utsmyckade med en mask, men det finns ett liv och en rörelse i deras ögon och spel. Filmen startar 1912 och du får följa skeendet i fyra olika tidsåldrar i Lejonkvinnan liv. Detta är ingen film för dig som vill bli överraskad av handlingen, för redan långt innan saker sker, så har jag räknat ut vad som ska ske, och jag hade inget fel. Detta är en film som du ska se om du gillar Rolf Lassgård i uniform, även om det i långa stunder är svårt att gilla hans karaktär. Det är en far som säger nej, nej, nej, ja till många saker under filmen. Det finns några scener i filmen som gör ont i mitt pappahjärta, man får inte säga eller göra så.
Det är ändå kul att Lejonkvinnan går upp på bio i Sverige, för den är helt klart värd att se på en bioduk, detta trots att den gått ganska dåligt i Norge och det har funnits en diskussion förkom att filmen är för konstig. Inget som man vill anknyta till. Jag hade tankar om att lejonkvinnan var för söt, inget som jag skulle bli förfärad av om jag mötte på stan.
