26/11 2016 på Dergårdsteatern i Lerum
Arrangör: Jazz i Lerum
Musikalisk ledare: Nils Landgren
Med: Nils Landgren, Johan Norberg, Jonas Knutsson, Eva Kruse, Ida Sand, Jessica Pilnäs, Jasmine Köhn och Sharon Dyall
Foton Christer Åkerlund
Mycket försiggår, kan vara till och med en stor företeelse inom ens domäner, utan att man känner till det. Så är det med Nils Landgrens återkommande projekt X-mas with my friends, där han samlat sångare från olika genrer. Man har hållit på i cirka tio år, spelat in fem skivor på ansedda bolaget ACT och ska i december på turné för tjugofem(!) spelningar i Tyskland. Flera ur ”turnépaketet” har jag lyssnat på, i några fall recenserat, i andra sammanhang. Men som sagt, detta julcelebrerande har pågått utan min vetskap. I år blir det på hemmaplan exklusiva konserter endast i Lerum utanför Göteborg och i Stockholm.
En av de toppkonserter vars kammarjazziga jullåtar svepte in mig i ett fridfullt rus för några år sedan, anfördes av eminenta Jan Lundgren och Rigmor Gustafsson. Landgrens koncept bygger på motsatsen till den sammanhållna stämningen. Istället är ambitionen att servera lika varierat och innehållsrikt utbud som ett smörgåsbord. Jag är normalt en tillskyndare av nya annorlunda. arrangemang och skiftande stilar, ska därför inte klaga på att musiken spretade i olika riktningar. Jag tyckte om när de utmanade med udda arr , att de hade appeal gentemot alla åldersgrupper. Dergårdsteaterns fyrahundra platser var så gott som helt slutsålda. När det nu var festligt på teatern, delades inte bara lokalt kulturpris ut, utan också välförtjänt stipendium till Ida Sand.
De medverkande iförda högtidskläder framförde i två avdelningar, en låtlista från julstandards och nyskrivet eget till gospels och psalmer. Beträffande instrumentering är det smart att trummor exkluderats, blir fördelaktigt i framtagandet av melodiers nyanser. I duon Norrland ägnar sig saxofonisten Jonas Knutsson och gitarristen Johan Norberg åt ljuvliga molltoner. Deras sound påminner till viss del om det i X-mas with my friends, vilket var angenämt. Underskattade Norberg (ni hör väl på hans krönikor i radion) har drag av Ry Cooder i sitt eleganta broderande, fyllig resonans förstärkte välljudet. Ytterst stimulerande att Knutsson alternerade mellan olika saxofoner, skapade på så vis ett eggande spektrum diskant – bas. Framför allt efter paus kom drivet från basisten Eva Kruse (tyska bosatt på Brännö, ingår i Baltica Jazz All Stars) i förgrunden. Tillsammans med Nils Landgrens röda trombon fick hon aftonens längsta applåder för en frifräsig Santa Claus Is Coming To Town. Riktigt kul också när Landgren några gånger körde brassband-stuk i par med Jonas Knutsson.
För en recensent måste målet vara trovärdighet och god formuleringsförmåga. Uppriktighet, entusiasm, noggrannhet och gångbara argument bör vara ledstjärnor. Gör denna möjligen onödiga utvikning för att flagga för två invändningar. Har ganska svårt för lusten att hotta upp psalmer, vilket skedde i exempelvis Bereden väg för Herran. Nils Landgren är outstanding som konstnärlig ledare, kan göra allt upptänkligt och mer därtill med sitt instrument. MEN jag tycker inte att hans vokala förmåga håller, anser att stämman stundom skär sig, att avståndet till de ypperliga sångarna av motsatt kön är avsevärt. Var således inte förtjust i att han var benägen att befinna sig vid en sångmikrofon, nu när han själv fick bestämma. I övrigt trivsamt skämtande från hans sida om vem som var boss.
I konserten uppstod en mängd höjdpunkter. Låt mig lista några, sådana som sannerligen förtjänar komma på pränt. Första takterna från Knutsson på barytonsax. Kommer in rätt, tillför exakt vad respektive melodi behöver, behåller greppet om oss rakt igenom. Ida Sand kompar sig själv vid pianot i Go Tell It On The Mountain, assisteras av Johan Norberg, som spelar skön slide. Kompositionen Who Would Imagine A King (från soundtrack med Whitney Houston), är en utsökt ballad framförd av Pilnäs och Sand, med Knutssons sopransax snyggt inflätad. Sugande sväng och bluesfeeling i ett fint arr av Let The Stars Come Out Tonight. Sharon Dyall sjunger friskt övertygande. En låt jag föll för men tappat titeln på, går i New Orleans-style, bas och blås firar triumfer. Romanssångerskan Jeanette Khön i en hovsam version av Gläns över sjö och strand. Hade gärna sett att Khön fått mer solistutrymme. Dyall öser på med soulig attack i Everyday Is Christmas. Efter introduktion framför en glimrande Ida Sand egen låt med ackuratess. Hennes Now The Time Is Near har hitpotential.. Slutligen måste självfallet stämsången i den mer förväntade repertoaren framhållas. Se där ett knippe fullgoda alster ur en väldoftande bukett julsånger. En mycket nöjd publik tackade och tog emot, var med på noterna, i finalen genom att på begäran sjunga en vers på Stilla Natt.
