S.A.D
Av Shake it Collaborations/Tove Sahlin i samarbete med artisterna
På scen: Tove Sahlin, Winnie Ho, Joy Mariama Smith, Hana van der Kolk
Ljusdesign och scenografisk samarbetspartner: Josefin Hinders
Musik: Brita Björs
– Turteatern i Kärrtorp, gästspel
– Danspremiär den 6 september 2016
Utgångspunkten för kvällens septemberföreställning är att försöka separera smärtan i just S.A.D och bejaka varje del, på samma sätt som man kan göra med ordet LED.SE.N. Kanske varje enskild bokstav eller gruppering i sig bär på avskilda bedrövelser? Vem säger att våra sorger är densamma? Om inte pinan är likvärdig kanske vi bör införa smärtsamhetvärden. Är det så att ditt lidande är mer värdefullt för att de känns mer? Frågorna är många.
Dansarnas uppvärmning utanför föreställningslokalen inleder kvällen. Publiken blir dock lite fundersam kring om föreställningen börjat eller om man inväntar något annat. Vi ser på varandra och försöker få svar. Ingen vet. Jag konstaterar glatt att de redan luktar svett, vilket är en befrielse. Kvinnorna dansar hårt, det är naturligt att svettas då. Efter en kvart får vi veta att det finns 3 möjligheter för publiken att få föreställningen förklarad för sig innan start (hjälpmedel). Antingen kan man få en glamourös/intellektuell förklaring på svenska vid silkesdraperiet. Därefter kan man välja en engelsk version vid ytterdörren. Det sista modiga alternativet, är att bara gå in i salen och ta saker som det kommer, ”without knowing”. Jag vågar mig på att inte få föreställningen serverad på något fat och ger mig frivilligt in i det okända utan sondmatning.
Föreställningens inledningsscen är mer en installation och ett collage. Få skulle nog säga att det var dans som visades. Kvinnorna på scen rör sig dock med vatten i hinkar som gungar, väger olika tungt och höjs till skyarna. Det ger mig en perception om hur samma börda, rytm och förmåga, ändå kan tolkas och känns olika från person till person. Det kalla vattnet i kärlen är naturligtvis gott att dricka vid törst, men när någon skvätter det på dig eller gnuggar det in i ditt ansikte, är inte samma vatten lika härligt. Vatten i sig bär inte enbart en enda känsla i dig. Tydligt upplever jag i vattenkaoset att man vill förmedla hur viktigt stödjandet av varandra i smärtan/sorgen/ledsamheten är. Hur ska vi annars leva och överleva utan den gemensamma styrkan vi får i gemenskapen? Men hur vi närmar oss varandra och hur vi vill bli mottagna, varierar dock från person till person. Dansarna inbjuder varandra olika när de behöver stöd.
Kvällens mest skrattfyllda upplevelse var när dansarna hade varsitt föremål (madrass, stege, borste och pilatesboll) som de försökte briljera med. De andra protesterade vilt och ville visa att deras föremål kunde göra likadant. Så när ägaren av stegen visade hur högt hon kunde komma, log jag gott åt hur ägaren av bollen försökt stå på den desperat för att visa sin likvärdiga betydelse. Att stå på en boll eller en stege behöver inte vara bättre eller sämre. Kanske är det så att vi inte kan jämföra den ena utgångspunkten med den andra, och att varje nivå och utryck är lika mycket värt. Dansarnas precision och kroppsliga komik var tight och det var spännande att se dem tillsammans. När deras lidande mot slutet av ”föremålsscen” blev till rytmiska suckanden kunde jag klart känna skillnad mellan det jag såg och det jag hörde. Kanske är det så att det gör ondare i oss, om någon annan backar upp vår smärta genom empati och inlevelseförmåga? Men den tysta gråten räknas ändå som smärta, trots att den varken syns eller hörs. Vem av oss kan avgöra?
Skrikandet gick mot slutet något ur styr och kändes mer fejkad och krävande, än genuint. För mig blev det enbart ett otäckt spel i spelet och publikskratten skapade fantomsmärtor.
Människokroppen är vad den är och dess variationer varierar inte tillräckligt mycket för att göra den mycket viktig för enbart sin egenhet. Bröst är bröst. Föreställningen gav den nakna bysten ett tydligt ansikte. Nakenhetens syfte i uppsättningen, kunde jag inte helt uppfatta. Jag anser snarare att de var ett försök till provokation i provokationen. Det jag mest bekymrade mig över var hur ont det måste göra i brösten när man rör sig så aktivt och har dem fritt fallande.
Det enda som under kväll var riktigt obehagligt ur flera perspektiv, var en dödsscen. En av kvinnorna lider och har svårt att andas. Mitt under hennes dödsprocess väljer de stödjande kvinnorna att stjäla hennes kläder och nypa i hennes nakna kropp. Det är våldsamt, smärtsam och för de flesta av oss allt för intimt på en liten scen och liten publik. När den helt nakna kvinnan och en av de stödjande kvinnorna börjar slåss och brottas om smärtan, kan jag inte riktigt titta. Kanske är det meningen att vi ska må dåligt av det? I så fall lyckades de med mig i alla fall. I mina ögon kunde de ha gjort den mer konstnärligt och inte försökt satsa på hardcore eller någon naken sanning som man som åskådare inte ville penetreras av. På samma sätt var den avslutande glädjesången om hur ledsna vi skulle vara också påtvingad. Det kändes inte som man kunde välja att låta bli att vara delaktig. Det dikterande ”Come on everybody” gav få valmöjligheter. Jag fejkade mig igenom det.
Även om föreställningen bjöd på många utmaningar och kanske inte helt levererade de jag hade hoppats på, så gläder jag mig i alla fall åt att dessa fyra brudar. De skulle aldrig ”ta skit” från någon. Kvinnligheten behöver den styrkan. Mod och kraft fanns det mycket av i kvällens föreställning. Det var hårda kvinnor som tog för sig och bjöd mycket på sig själva. Världen kanske inte är redo för dem, men de kommer alltid att överleva på den här jorden.
Foto: Nemo Stocklassa Hinders