Manus: Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman (fritt baserad på händelse återgiven av Dora Diamant)
Regi: Lasse Beischer
Kostym: Fianna Robijn
Scenografi: Fianna Robijn och Nicklas Jörgner
Ljud och komposition: Ludvig Sjöstrand
Producent: Robin Pohlstrand Björkman
På scen: Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam
Spelas på förskolor och lågstadium våren 2021 samt i Teaterns lokal på Stigbergsliden med gällande restriktioner.
Vore onaturligt att inte inleda med omnämnandet av den sprakande injektion som uppstod, när jag för första gången på närmare fem månader kunde bevista en sammankomst, förvisso starkt reglerad. Märktes efteråt hur mycket detta evenemang piggade upp mig, vilket inkluderar möjligheten att träffa skådespelarna efteråt. Uppdraget genomfördes tidigt en lördagseftermiddag. Såg teater där målgruppen utgjordes av barn i åldrarna fem till tio år, vilket inte varit fallet tidigare tillfällen GDT recenserats. Av ”dysterkvisten” med den svarta humorn har jag läst Processen samt Amerika. Minns från tv fängslande dramatiseringar av Förvandlingen. Den orättfärdiga behandling Josef K utsätts för har jag sett utspelas på såväl Göteborgs Stadsteater som Folkteatern.
Kafka och dockan handlar om ett lika apart som givande möte 1923 i en park i Berlin. Franz Kafkas sista flickvän har intygat att det ägde rum. Hon bevittnade hur hennes lungsjuka Franz förbarmade sig över en liten flicka. Sittandes på en bänk grät hon för att hennes kära docka var borta. Den berömde författaren bestämmer sig för att trösta, genom att påstå att dockan gett sig ut i världen på egen hand. För att bekräfta sin tes tar han sig för att skriva ett antal brev till flickan och då ange dockan som avsändare.
Pjäsen binds samman av Hanna Ullerstam med hatt, kappa och handväska i rollen som äldre dam, tillbakablickande på de livsavgörande episoderna med den medelålders mannen 1923 i parken, en man som uppenbarligen får energi av att hänge sig åt att hitta på storartade berättelser. Paret som står för manus har spänt en fin båge, vars tidsperspektiv säkerligen inbjuder en ung publik till att fundera. Likt Astrid Lindgrens Karlsson på taket har man lagt in en del frågor riktade till barnen.
Kafkas fejkade brev fungerar som entrébiljett till resor ut i vida världen, resor som det omaka paret föreställer sig att de upplever tillsammans. De hamnar i Eiffeltornet, skådar Golden Gate-bron och tar mönstring på en lastbåt. Knappt någon rekvisita används. Däremot förstärker ljudläggaren och framför allt scenograferna genom projektioner på fonden bakom scen. Dessa illustrationer gör det förmodligen så mycket lättare att följa skeendet för de minsta.. Ska poängteras att texten består av en hel del blinkningar till vuxna. Newton tyngdlagsfilosoferande flimrar förbi, några data om Kafkas verk och person tangeras. Fanns flera roliga repliker. Den som kanske också speglar uppsättningens regissör bäst: ”Barn är farliga varelser, de gråter och skrattar om vartannat.” Allvaret ger sig till känna allra sist då den äldre damen avslöjar att Franz Kafka dog året efter berättelserna han skänkte som tröst.
I barnteater chansar man inte. Små barns koncentration måste bibehållas i minst 35 minuter. Audiovisuella hjälpmedel underlättar. Hur man dramatiserar är av lika stor vikt som vad man vill berätta, för att nå framgång hos krävande åskådare. Ingår i förutsättningarna att aktörerna på scen uppmuntras att vara övertydliga. Därför används till buds stående medel, såsom utstuderad mimik, kroppar som visar skiftningar i känslor, rörelser á la mim. Det samtrimmade paret Åkerlind & Ullerstam blir karismatiska genom att variera sitt tal. Man roar genom att praktisera diberse dialekter och prata med olika brytning. Regissör Lasse Beischer – känd för att vara både drastisk och dråplig – uppnår här god balans i sitt tilltal. Hanna Ullerstam med tre hästsvansar i håret gör den lilla flickan med frejdig bravur. Tonträffen känns äkta. Vet inte om hon tidigare haft Erik Åkerlind som enda motspelare. Åkerlind är lysande! Förmedlar ett gripande porträtt av en upplivad författare förundrad över sin oväntade vänskap, vars oundvikliga slut blir en smula problematiskt. Märks sannerligen att skådespelarna vet precis var de har varandra.
Kafka och dockan är delvis en allåldersföreställning, Oavsett hur långt man hunnit i livet, kan man ha utbyte av innehållet och hur det framförs. Det vådliga och skojiga kombineras med en sensmoral, som blir en viktig uppmaning till pjäsens primära målgrupp. Tänk på att rädsla begränsar. Samla mod, våga äventyret och se om du kan förverkliga dina drömmar!!! (Barnen får efter föreställningen ta med sig poster och en slags handledning).