Titel: Älskade fascism
De svartbruna rörelsernas ideologi och historia
Författare: Henrik Arnstad
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201303
ISBN 978-91-1-303410-2
Författaren och vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad ger oss här en drygt 400-sidig genomgång om vad fascismens ideologi egentligen är. Enligt förlaget finns inga andra moderna redogörelser för fascismen på svenska.
Fascismen föddes den 23 mars 1919. Då hade Benito Mussolini kallat till ett möte på ett torg vid Piazza San Sepolcro i Milano. Den enande faktorn var ultranationalism.
Arnstad beskriver fascismens uppkomst, hur den fick makten och spred sig från Italien till andra delar av världen, hur den förhåller sig till andra ideologier som liberalism, konservatism och marxism. Han behandlar också fascismens följeslagare rasism och antifeminism. Vi får veta om uppkomst och utveckling av fascistiska rörelser i en rad länder i mellankrigstiden: Finland, Rumänien, Argentina och naturligtvis Italien och Tyskland.
Det blir rörigt emellanåt, jag måste läsa om och det blir ändå svårutrett. Men ändå, om jag anstränger mig och läser allt märker jag att här finns mycket att lära och försöka förstå.
Ämnet är komplext, det blir mycket å ena och å andra sidan. Det blir en ansträngande läsning.
Efter 1945 blev fascism ett tomt skällsord. Det började användas när Tyskland hade förlorat andra världskriget och det var uppenbart att fascismen hade lett till förödelse och förintelsen av Europas judar, fascism blev en symbol för ondska.
Arnstad tycker det är viktigt att hitta en giltig definition av fascism och han finner det hos den brittiske forskaren Roger Griffin, som hävdar att fascismens ideologiska kärna är ”en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Inom fascismen finns alltid ett behov av en inre fiende som man anser måste exkluderas för att nationen ska nå förlösning.
Ibland har jag svårt att förstå hur Arnstad så säkert kan påstå en del saker som han gör. Jag har svårt att hänga med i svängarna mellan vilka som höll på vem i det politiska spelen mellan liberaler, socialister, fascister, konservativa och alla blandningar däremellan.
Men boken är en bra historielektion, den är klargörande och den har gett mig fördjupade kunskaper, jag har fått större förståelse för skillnader inom och mellan olika ideologier med mer eller mindre anknytning till fascistiska begrepp och benämningar samt om olikheten och gränsdragningen mellan fascism och auktoritär konservatism.
I ett intressant avsnitt tycker Arnstad att det finns skäl att fundera över varför Sagan om ringen med sin blandning av ”fascistisk och auktoritärt konservativ ideologi” är så populär, trots att vi i dag lever i en tid och kultur som anser sig präglad av ”demokratisk konsensus”.
Arnstad har studerat primärkällor i begränsad utsträckning, i stället är boken en intellektuell sammanfattning av sekundärkällor. Bl.a. historikerna Robert O. Paxton, Roger Griffin och Kevin Passmore nämns och citeras flitigt. I slutet av boken finns en gedigen källförteckning, där den intresserade kan finna vidare studiematerial.
Slutligen vill Arnstad med boken varna för att den fascistiska ideologin kan ha en framtid som förförare också i 2000-talet och för de faror detta kan medföra. För fascismen dog aldrig den där gången 1945 menar han, det såg bara så ut.
Text: Vivian Gustin
[…] Läs hela recensionen på kulturbloggen. […]