Artist: Den svenska björnstammen
Album: Ett fel närmare rätt
Betyg: 5
Trots att de sju männen från Norrköping har nått ut till en bredare publik sedan de släppte ”Vart jag mig i världen vänder” har de ännu inte fallit för den farliga kommersialismen och gjort ett dubstep-album eller varför inte ett album enbart med låten ”Vart jag mig i världen vänder” från spår ett till tolv. Jag fruktade faktiskt detta. Att debutalbumet Ett fel närmare rätt skulle bli en slags matrealistisk och kall samling låtar de motvilligt gjort för att behålla sina nya fans som börjat avguda dem efter ”Vart jag mig i världen vänder” (förlåt att jag misstrodde er!) Jag tänkte att jag redan mer än väl visste att de stod med tomma händer vart de sig än i världen vände, och att jag ville ha något nytt, något jag aldrig hört förut. Nervöst tryckte jag på play och lät musiken bevisa att Den Svenska Björnstammen går sin egen väg, nästan är så indie man kan vara, har betydelsefulla texter som tydligt inte bara är utfyllnadsord men samtidigt nästan är lika elektroniska som Slagsmålsklubben, på något märkligt sätt.
En konstig kille som tyckte att Slagmålsklubben var dryga sa en gång till mig att han lyssnat på ”de andra” låtarna av Den svenska björnstammen, och jag förstod att han tragiskt nog menade alla andra låtar förtom ”Vart jag mig i världen vänder”. Han tyckte att de var dåliga och trodde att Simon Gärdenfors från Far & Son och Las Palmas var med i Björnstammen. Detta är ett exempel på vilka slags fans ”Vart jag mig i världen vänder” orsakade. Men jag förlåter ändå Åke Olofsson, Klas Isaksson, Ambjörn Göransson, Mattias Göransson, Kim Dahlberg, Petter Frisendahl och Dan Brännvall för detta. Inte kunde väl de veta hur stor ”Vart jag mig i världen” skulle bli.
Ett fel närmare rätt ger den bild av Den Svenska Björnstammen de är värda. Kanske skrämmer den bort de oäkta fansen, kanske medför den en annan status hos dem själva. En status som talar om att de verkligen vågar göra vad de vill, att de gör något ingen annan gjort förut och att de utan tvivel exprimenterar med ämnet musik så mycket som det bara går. Detta märks oerhört tydligt i detta debutalbum. Musiken i albumet får vem som helst, kanske till och med de oäkta fansen, att helt plötsligt släppa alla sina problem och bara falla in i den oexisterande världen där människor dansar med björnar och vinden behöver svalkas. Jag är faktiskt helt mållös över vissa låtar. Till exempel spår nummer fem, Mörkt kallt ljus. Hur Den svenska björnstammen varierar mellan det sorgliga nedstämda till det dansanta naiva, och hur snyggt de gör det, är ett mysterium. Det är glad livlysten musik utan att bli irriterande för den ledsna samtidigt som det är sorgset utan att bli för melankoliskt eller pretentiöst. De flesta låtar på albumet är en skildring av en person som är på väg att ge upp men ändå finner hoppet någonstans och försöker intala sig själv att ”sen när inga sorger finns kvar, vad blir vi då lyckligare av?” för att citera sångaren Åkes ord som med sin personliga röst i slutet av Mörkt kallt ljus sjunger detta, där variationen mellan nedstämdheten och dansmusiken är pågående under hela låten.
Att det är möjligt att åstadkomma så… musikaliskt korrekt men samidigt helt utspårande musik. Jag förstår det inte. De är verkligen helt unika inom det dem gör. Egentligen förtjänar de internationell berömmelse samtidigt som de, för sitt eget bästa, bara borde vara precis sådär lagom kända som de var när deras första EP släpptes. Det är bara en tidsfråga innan hela mänskligheten förstår Den Svenska Björnstammens storhet och sliter av deras små björntassar i ren desperation. Jag tror bestämt att detta är det bästa debutalbum jag någonsin hört. Det är så starkt. Så självklart. Jag undrar, kändes inte allting meningslöst och grått innan Den Svenska Björnstammen fanns? Saknade man inte någonting extra? Jag tror det. Jag tror att jag sökte efter något som gav mig mer än bara tomma ord och intetsägande melodier. När jag nu har lyssnat på Ett fel närmare rätt känner jag att jag inte längre behöver leta efter det där extra, det speciella, det som egentligen inte skulle kunna existera. Är det inte en fysisk omöjlighet att göra så hedervärt fantastisk musik? Är detta på riktigt?
Bästa låt: Mörkt kallt ljus och Who’s that girl
Text: Izabelle Zeijlon